Snart dags för facit av 2007-års värmeökning.

James E Hansen har distribuerat en preliminär utgåva av de klimatobservationer som utförs av GISS (the Goddard Institute for Space Studies) med kommentarer av temperaturläget 2007 sedan  november månads siffror är klara.  Analysen är kort och föredömligt klart kommenterad och det känns angeläget att vidarebefordra en del. Läser man de kommentarer som ofta åtföljer artiklar i media om den globala temperaturhöjningen så märker man att okunnigheten är stor och många menar att siffrorna är felaktiga, resultat av ”junk science”, riggade eller rentav hopljugna. Många hänvisar till någon enstaka iakttagelse, t ex att det var ovanligt kallt här hemma i Svedala i oktober, som någon slags bevis för hur fel vetenskapsmännen kan ha.

Enligt rapporten ser det nu ut som 2007 blir det hittills näst varmaste året, efter 2005, sedan datainsamling påbörjades i slutet på 1880-talet.  Om december månad visar sig avvika påtagligt från trenden kan det bli fråga om en tredjeplacering med 1998 på andraplatsen.  Definitiva siffror kan förväntas i mitten på januari 2008.

Det man beräknar och presenterar är s k temperaturanomalier,  det vill säga inte något mått på värmen i sig utan på hur mycket varmare eller kallare det varit jämfört med ett basvärde, som f n utgörs av ett medeltal av konstaterade temperaturer under perioden 1951 – 1980.

Det man mäter är s k yttemperaturer vid meteorologiska stationer och på fartyg kompletterat med satellitmätningar på havsytans temperatur. En viss osäkerhet finns bl a genom att jordens yta inte täcks helt lika överallt, särskilt vid polerna blir detta besvärligt, då har man istället extrapolerat värden  d v s använt fingerade utfyllnadsmätstationer som getts värden som medeltal av sina närmaste riktiga grannar. Rimligheten har bedömts med hjälp av satellitdata, och anses tillfredsställande.

Med teoretiska modeller har man insett att värmeökningen kommer att bli störst vid polerna av det enkla skälet att när is- och snötäckets areal krymper så får man s k positiv feedback. Albedon dvs vithetsgraden minskar och med den återreflekteras solen i mindre grad och jordytan värms följaktligen i högre grad.  Båda polerna visar också högre värden, men i särklass mest är det kring nordpolen där  stora havsisområden medger snabbare avsmältning än i Antarktis. Norr om Alaska, Spetsbergen och östra Sibirien är det inom stora områden nu minst 3 grader högre årsmedeltemperatur, och det är väl främst detta som  skrämmer upp meteorologerna, särskilt som den positiva feedbacken snabbt ökar. Dessutom tillkommer risken för en temperaturhöjning i norra Sibirien som skulle kunna tina upp permafrosten vilket  på kort tid, endast några år, skulle kunna leda till dramatisk ytterligare höjning, när de stora mängder metan som varit innestängda under det frusna marktäcket plötsligt kan börja bubbla upp i atmosfären.

Prof Hansen påpekar att det finns störningar av annan karaktär att ta hänsyn till när man utvärderar materialet.

Kraftiga vulkanutbrott kan få en avkylande effekt, som om stora mängder aska sprids i atmosfären kan bli avsevärd och hålla i sig 2-3 år. Det finns många sådana välkända hack i temperaturkurvan under vår civilisations historia.

Den välkända havsströmmen El Ninho, som dyker upp med jämna mellanrum med en kortare och mera oregelbunden period än solfläckarna påverkar också det globala klimatet. I år  är ekvatorialströmmen kall och friska vindar bygger upp värmen i vattnet vid Australien. Effekten väntas kvarstå även nästa år. 

Solinstrålningen varierar utefter flera olika cykler, dels en påtaglig och välkänd, nämligen vår vanliga solfläckskurva med maxima ungefär vart elfte år, dels en långsam förändring över hundratusentals år, som förorsakat alla långa istider. Just nu befinner vi oss vid den punkt i solfläckskurvan där solinstrålningen är som lägst, vilket också klart konstateras vid mätningar med satelliter.  Om 4-5 år kommer solinstrålningen sannolikt att vara högre igen. Man har beräknat variationsområdet av solinstrålningen och kommit fram till att skillnaden mellan högst och minst är ungefär 0,3 W/m2, dvs ungefär samma som den klimatdrivande värme-ökningen som hänförs till mänsklig påverkan, I kallaste läget är alltså den delen av uppvärmningen -0,15 W/m2 , kort sagt hälften av koldioxidförhöjningen som f n värderas till 0,3 W/m2.  Detta ger som man lätt begriper lite extra accent åt allvaret i årets höga värde. Samtidigt är det ett förebud om att nya och än värre rekord är att vänta inom 4-5 år när dessa effekter pekar åt samma håll.

För att trassla till det har det föreslagits att en ny period av kyla, samma som lilla istiden, eller Maunders minimum från 1645-1720  skulle vara förestående. Detta var en period med dramatiskt mycket färre solfläckar och den åtföljdes av en lång rad bistert kalla vintrar. Senare har man kunnat identifiera flera sådana här kallare perioder med färre solfläckar, senast 1790-1820, eller Daltons minimum, som dock inte var lika kallt som Maunders. Under de senaste 8000 åren har man med hjälp av bl a årsringar i trädfossil kunnat identifiera 18 perioder av det här slaget.  

De initiala solfläckarna på nästa solfläcksmaximum förväntades bli synliga under december 2006. De har emellertid ännu inte visat sig vilket talar för att nästa cykel (cykel 24) kommer att bli svagare än de senaste, som varit kraftiga.  Cykel 23 har ofta anförts av förnekarna som huvud-anledningen till den iakttagna värmeökningen.  The Independent, som f ö  har en föredömlig bevakning av klimatforskningen, hade en utmärkt artikel i ämnet förra veckan.

Eventuellt kan fördröjningen av cykel 24 rentav vara ett förebud om en ny period med mycket låga solfläckstal, alltså en ny ”lilla istid”. Förnekarna talar ofta om den, och visst är det något som skulle komma som bokstavligen himlasänt. Någon istid tror man väl knappt det kan bli fråga om, men väl lite hjälp mot en fruktad överhettning.

Det kommer att klarna inom närmaste månaden hur det blir med det, om jag fattat det hela rätt.

   

Lämna ett svar