CCS. Carbon Capture and Storage. Kanske viktigaste åtgärden alla kategorier idag.

Den som har läst mina senaste inlägg kan knappast ha undgått att märka att kol har kommit i förgrunden. Kol är det fossila bränsle av vilket jorden har de största reserverna (kända tillgångar),  kol är det fossila bränsle av vilket vi har de största resurserna (hittills ej kända tillgångar), kol är det fossila bränsle som ger största mängden koldioxid per mängd energi, kol är det fossila bränsle som nu ökar snabbast i användning och kol, slutligen,  är det fossila bränsle som ger oss lägst pris per enhet producerad elektrisk energi.

Här i Sverige har vi inget eget brytvärt kol och energi-diskussionen här handlar heller inte särskilt mycket om det. I media är det mest när Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland kommer på tal och när man tycker att det skall skällas på Lars G Josefsson ytterligare en gång. (Vattenfall borde skämmas som inte lägger ner sina kolkraftverk – eller möjligen säljer dem.) Vi är mer intresserade av att diskutera byten av glödlampor och att göra drivmedel av vete.

För ett par dagar sedan skrev jag här om glödlampsbyten i det stora landet USA. Bytte man ut varenda glödlampa i hela USA mot lågeffektslampor, lysrör och  lysdioder så skulle man spara så mycket elektricitet att två hela kolkraftverk kunde läggas ner.  Så bra.  Men vad gör de med de ettusenfyrahundratrettiosex (1436) återstående kolkraftverken?

Och vad säger vi till Kina? Där färdigställs ett nytt kolkraftverk i veckan, och den takten lär hålla på lång tid framöver.  Tro inte att kineserna inte är medvetna om problemet. Prof Jiang Lin, en av vetenskapsmännen i Kinas Uthålliga Energiprogram sade enligt uppgift i ett tal nyligen: Without carbon capture and sequestration, we are all toast.

Prof. James Hansen, nestor bland de vetenskapsmän som oroar sig mest för  vår framtid, menar att det krävs ett omedelbart moratorium för byggande av ytterligare kolkraftverk innan tekniken för koldioxidfångst och lagring av koldioxiden är klar.

Så låt oss då allra minst lära oss lite om vad det är, vilka förutsättningarna är, när det kan ske och vad riskerna är. Och fördelarna.

Det kan då inte hjälpas att det kommer att  handla mycket om Vattenfall och om Lars G Josefsson.

Eurokommissionen driver sedan 2004 i ökande takt ett antal projekt om denna teknik, varav det mesta kända och viktigaste går under namnet ENCAP, där svenska Vattenfall har huvudansvar och fungerar som samordnare. Sedan 2005 drivs arbetet med en lång rad inblandade myndigheter, företag och  universitet inklusive Chalmers.

Inom ramen för detta samarbete projekteras nu en pilotanläggning på 30 MW  som skall ligga i Schwarze Pumpe c:a 10 mil söder om Berlin. Som lagringsplats har man utsett en underjordisk salin reservoar i Schweinrich som ligger ungefär lika långt norr om Berlin. Projekteringen har hunnit en bra bit iväg och det är tänkt att bli byggstart någon gång i mitten på 2008. Därefter vidtager några år med testkörningar och provverksamhet och under tiden projekteras nästa anläggning som blir en demonstrationsanläggning på 250 MW. som man räknar med skall vara i drift innan pilotkraftverket stängs efter 10 år. In på 2020-talet kan fullskaleanläggningar succesivt börja byggas.

Tekniken består av tre delar, kolfångst, transport av koldioxid samt lagring av koldioxid.

Kolfångsten är största problemet och det här är som teknikutvecklingen är viktigast. Det finns principiellt tre metoder att välja på.

1. Eldning av kol direkt med förbränning i vanlig luft. Avgasmängderna innehåller utöver koldioxid stora mängder kväve och kväveoxider och den efterföljande isoleringen av koldioxid blir dyr och krävande.

2. Luft separeras så att enbart syre går till kolet, där det görs en partiell oxidation så att kolet spjälkas till koldioxid och vätgas. Koldioxiden skiljes ifrån och därefter förbrännes vätgasen tillsammans med vanlig luft, varvid de slutliga avgaserna bara innehåller luft och vatten.

3. Luft separeras och kolet förbränns tillsammans med rent syre och återcirkulerad  koldioxid och vatten från avgaserna. Ungefär 30 % av avgaserna avskiljs för separation och innehåller då i princip bara vatten och koldioxid, och vatten kan enkelt kondenseras ut varvid koldioxiden återstår.

Den senaste tekniken, 3 ovan alltså, kallas för oxyfuelmetoden, och det är den som man tillsvidare fastnat för.

Mycket i detta första steg är inte särskilt utvecklat och man tror att det är här som den största möjligheten finns att genom forskning och utveckling få processen såväl billigare som effektivare. Det drivs ett underprojekt för detta ändamål. Bland annat tror man att separationen av luft till syrgas och kväve kan förbättras avsevärt. Färdig utrustning för detta finns, och för att kunna komma igång genast köps den utrustningen in direkt. Den är dock inte utvecklad för just det här ändamålet och ger inte stora volymer. I fullskala är den i princip oanvändbar pga kostnaden, men man bedömer alltså att nyutveckling kan både pressa priset avsevärt och öka prestandan.

Nästa avsnitt är transporten. Här känns det som befintliga alternativ duger ganska bra. I full skala och med det på platsen aktuella transport- avståndet, ungefär 250 km, har man räknat med pipelines varvid skulle krävas ett rör med 800 mm i diameter. Kostnaden skulle med 20 års avskrivning hamna runt 1 euro/ton CO2.

Lagringen är också tekniskt ganska okontroversiell men det läggs ner mycket forskning på risker, t ex i form av läckage direkt ut i atmosfären eller ut i omgivande jordlager eller i grundvatten. Det bedöms dock som om dom är små. Allt talar för att koldioxiden stannar snällt på plats i många tusentals år. Lagringskostnaden stannar på ungefär 4-5 euro/ton. Eftersom man bedömt att den kostnad som proceduren rimligen kan bära  skulle vara c:a 20 euro/ton, så får avskiljningen i första steget helst inte överstiga 15 euro/ton. Med tekniken som den är just nu hamnar priset kring 20 euro, men  det finns gott hopp om att utrymmet för utveckling och förbättring skall äta upp 5 euro minst.

Pilotanläggningens blygsamma produktion motiverar inte nedläggning av rör nu, istället tänker man nöja sig med att följa processen tills koldioxiden är färdig och nerkyld till vätska, sedan släpps den ut i atmosfären igen. Alternativet, att frakta gasen på bil skulle bli orimligt dyrt.

Det finns ett e-brev som kommer 2-3 gånger om året, där man kan följa framstegen och arbetet. (Hittas på www.vattenfall.com)

Vattenfall har härutöver flera andra näraliggande projekt igång, varav ett som drives tillsammans med norrmännen i Mongstad. Jag återkommer till det vid ett senare tillfälle.

Jag har en känsla av att Vattenfall allmänt uppfattas som drivande och långt fram i det här arbetet. Lars G Josefsson har rönt mycket uppskattning utomlands och även erhållit miljöpris. Enligt min mening är det välförtjänt. 

När jag själv första gången hörde om den här sortens miljöarbete, kändes det inte rätt. För det första bedömde jag det då , utan att ha några som helst kunskaper på området, som riskabelt, och det var läckagerisken som skrämde mig. Så har jag också tyckt att det inte är rätt attityd till hela problemt att fortsätta och elda upp fossila bränslen  men städa upp bakom sig så att säga. Jag har läst och hört många andra som reagerat på ungefär samma sätt.  Särskilt från miljörörelsen har jag inbillat mig.

Det har så småningom lett till en åsiktsändring. Jag har svårt att sympatisera med miljörörelsen. Inte för att den på något sätt skulle vara osympatisk, utan för att den inte vill acceptera att vi alla bara är människor och har olika syn på saken. Det planmässiga sätt som miljömänniskorna vill lägga upp åtgärderna på retar mig och jag tror dessutom att det blir oerhört svårt att få alla med sig. Det har dykt upp så många goda idéer och förslag de här senaste åren. Jag börjar värja mig emot att reagera med ryggmärgen som miljöfolket gör.

Jag är ingen asket, jag älskar ljus och värme och jag tycker om att resa. Det finns gott om människor som tycker precis som jag – eller jag som dom, heter det kanske. Många har inte gedigna kunskaper på området och lyssnar mer än gärna till den lilla men högljudda skara som envist hänger fast vid att alltihop är bara inbillning och dumhet. Det vor ju bra om de hade rätt naturligtvis, men det tror jag ändå inte – jag letar förgäves efter starka argument för den saken.

När man föreslår riktiga åtgärder, som verkligen kan leda någonstans säger miljörörelsen alltid nej. Vi skall spara mer.  Vi skall inte slösa förvisso men eftersom det är allvarliga saker på gång, så kan vi väl bygga ut vattenkraften t ex. Då gör det inte så mycket att somliga vägrar spara och snåla. Fort och enkelt går det också, och det låter sig ju göras på ett sätt som inte behöver medföra jätte-ingrepp.   

Jag tycker vi kan släppa tumskruvarna på kärnkraften. Av alla energislag vi har är det de här stora betongkartongerna som medfört nästan minst dödsfall.  Är man är van vid riskanalys, och det är faktiskt jag, så tycker man rent objektivt, om än inte inuitivt, att den är synnerligen ofarlig, särskilt jämfört med kol och olja.

Vindkraften är väl också OK. Bra att man bestämt sig för att bygga ut den så att den verkligen märks. Men det finns gott om folk som protesterar mot den också, vilket är nästan obegripligt.  Jag tycker de här propellrarna är riktigt tjusiga att titta på.  Dessutom är dom, om vi om femtio år har en bättre lösning, ganska enkla att montera ner igen. Våra ändlösa kraftledningar med sina spretiga fackverks-stolpar, som löper mil efter mil genom skogar och ängar, är då mycket mycket fulare. 

Och nu, när jag insett vilken betydelse kolet har och att vi helt enkelt måste leva med det ett bra tag till, så tycker jag att Carbon Capture and Storage låter nästan som musik. Och vi sliopper inte bara koldioxiden, vi slipper sot, nitrösa gaser,  svaveldioxid och kvicksilver också.

8 svar till “CCS. Carbon Capture and Storage. Kanske viktigaste åtgärden alla kategorier idag.“

  1. Erland skriver:

    Så skönt att få en realistisk redovisning av problemet med att förse jordens exploderande befolkning med energi. Och att kolanvändningen hela tiden växer därför att det är det enda tillräckligt snabba svaret på dilemmat. Men tråkigt att läsa att det beräknas ta så lång tid att få bort utsläppen. Men uppmuntrande att det faktiskt går.

    En energiexpert jag känner påpekade att ett traditionellt kolkraftverk släpper ut hela det periodiska systemet i luften, inklusive mera radioaktiva ämnen än någonsin får tillåtas från ett kärnkraftverk. En halv miljon ton stoff om året eller så. Får vi bort allt det skulle alla må bättre. Men elen behöver vi: ’Utan billig energi är livet fattigt, hårt och kort’.

  2. Bengt Axmacher skriver:

    Det tar tyvärr lång tid med den här sortens projekt. Möjligen kan det vara en tröst, att det pågår flera på andra håll i världen, bl a i Amerika.
    Även jag har hört det här påpekandet om att koleldning sprider en lång rad av radioaktiva substanser. Skall försöka leta rätt på en mer specificerad lista. Har du möjligen något tips.

  3. Erik Sandblom skriver:

    Bengt, du skriver om ”miljörörelsen” som om du inte är del av den. Men

    1. du läser och bloggar om klimatet, mer än de flesta;
    2. du propagerar för minskad energianvändning per capita;
    3. du propagerar för renare engeriframställning;
    4. (bonus) du skriver elakt om Björn Lomborg.

    Jag tror inte det kan bli mer kosher än så!

  4. Bengt Axmacher skriver:

    Hej Erik !
    Jo visst är jag en liten del av miljörörelsen. Men delar av miljörörelsens resonemang har jag svårt för. Det finns inte utrymme för så mycket prat längre, det måste hända något. Det är alla med om, men en del är nöjda med att det händer lite här och att det som händer är alldeles otillräckligt. Det är inte jag.
    Därför propagerar jag för kärnkraft trots att jag inte tycker om kärnkraft. Och därför propagerar jag för att vi skall bygga ut våra sista älvar, trots att jag helst skulle sett att de var orörda.
    Naturskyddsföreningen, miljöpartiet och greenpeace är jag i dessa frågor djupt oense med.
    Dessutom, men dit har jag inte hunnit ännu, tycker jag att vi måste återbeskoga Sverige så långt det går. Visst tycker jag om öppna landskap, men så vidöppna som de är behöver de inte vara. Alla vägar borde ha alléer. Städer och tätorter skulle vara knökfulla med träd, om jag fick bestämma. Men lugn Erik, det får jag inte.
    Dessutom är jag lite ledsen för att jag får så få läsare. Men det beror väl på att jag är till åren och att jag skriver omständligt och träigt.
    Kul att du hörav dig titt och tätt.

  5. Bengt Axmacher skriver:

    En sak till Erik!
    Jag tycker etanolsatsningen är VANSINNIG. Den leder till MER koldioxid. Men försök övertyga en miljöpartist om det, du.

  6. Erik Sandblom skriver:

    Fråga från okunnig: hur förfinad behöver tekniken vara för att köra igång lagringen? Jag är rädd att man ödslar tid på att bygga en perfekt lösning, istället för att köra igång nu med det som finns idag. Forskning är jättebra, men inte om det hindrar praktiska lösningar.

    Jag hörde att det kostar 20% av den producerade energin att stoppa tillbaka koldioxiden. Låter som en jättebra möjlighet att låta vindkraften stå på egna ben, utan subventioner.

  7. Bengt Axmacher skriver:

    Jag är ju inte tekniker precis så jag vågar inte uttala mig. Däremot är jag obotlig tidsoptimist så verkligheten har lärt mig att somliga saker är svåra att skynda på. Om Du går in på länken ovan, http://www.vattenfall.com, så är det inte så svårt att navigera fram till e-breven. De gamla finns för hämtning som pdf också. Där står det en hel del om tekniken, ungefär så långt som jag kan hänga med, gissar jag.
    Det konstiga med tid är att under andra världskriget, som jag upplevt som barn, så gick det så fantastiskt snabbt att ta fram all möjlig ny teknik så fort den behövdes. Utan att vara anhängare av någon apokalyptisk katastrofteori så tycker jag kanske ändå att man kunde lägga på ett kol nu också. (vitsigt va?)
    Siffran 20% fördyring har jag också sett någonstans. Lars Josefsson själv har nog också sagt att det är vad han tror kraftindustrin kan bära utan subventioner. Vindkraften är ju ganska nära sina faktiska kostnader nu så det ser hoppfullt ut tycker jag.

  8. Jasper Nordling skriver:

    Jag kommer under en tvåveckorspraktik på Vattenfalls avdelning för public affairs bland annat att blogga om just CCS-tekniken. Ska göra en sammanställning av hur olika intressegrupper ser på tekniken och koncentrerar mig främst på miljörörelsen.

    Just nu är det mest allmän fakta som ligger uppe men nästa vecka är tanken att lite slutsatser ska komma upp.

    Gå gärna in och kommentera!

Lämna ett svar