Målsättning

Först hade jag tänkt döpa denna blogg till ”Back to 1955”. Det året tog jag studenten och livet började på allvar. Sommaren var också en av de bästa jag haft. Koldioxiden i atmosfären var det ingen som oroade sig för. Halten var 315 ppm. Nu är den 370 ppm. Skall vi reducera den till 1955 års nivå måste ungefär 300 GtC (gigaton kol) bort ur lufthavet. En i sanning gigantisk uppgift. Det torde inte var möjligt att klara annat än om man hade sekel till förfogande.

Vetenskapsmän tycker nog också att ambitionsnivån kan vara lite mera realistisk. Ändå måste man ha klart för sig att även om vi med något konstgrepp skulle kunna stanna där vi är helt plötsligt, så skulle det för det första naturligtvis inte innebära någon klimatisk förbättring jämfört med idag. Tvärtom skulle det fortsätta i många år, glaciärer skulle smälta i samma takt som idag, havet stiga och översvämningar och stormar skulle återkomma lika frekvent som de senaste åren. Någon gång kommer vi naturligtvis till någon klimatisk balanspunkt. Men det kan dröja länge. Även om koldioxiden bringades i balans bums genast.

Ändå nöjer sig den som är realistisk med att vi kanske skulle kunna sakta ner gradvis och hitta en balans för koldioxiden mellan 400 och 500 ppm. Då skulle utvecklingen accelerera lite till, men om vi lyckades skulle vi uppnå ngon slags balans i alla fall, fast värre än idag, dock okänt och svårbedömt hur mycket.

Gör vi inget, utan nöjer oss med business as usual, är vi upp i 700 ppm lagom till nästa sekelskifte. Det enda goda med det skulle vara att det ibland dem som ännu levde funnes det förmodligen ingen som inte fattat sammanhanget.

Politikerna inser alltmer situationens allvar. Kyotoprotokollet, som för det första inte omfattade de största problemstaterna – USA och några till, har hittills inte lett till någonting alls. Sverige är väl enda landet som ligger i närheten av måluppfyllnad. Det, Kyotoprotokollet alltså, anses nog också överspelat av de flesta. Här i EU talar man nu om 30% reducering av utsläppen. Den mångfaldigt prisbelönte brittiske journalisten George Monbiot argumenterar i sin mycket väldokumenterade bok Heat övertygande för att vi inte skall nöja oss med mindre än 90 %. Han visar också att det borde vara fullt möjligt.

Här i Sverige är vi nöjda med att vara duktigast i klassen. Med vårt läge, våra skogar och andra naturtillgångar och vår lilla befolkning vore det väl skam annars. Göran Persson tillsatte en blandad samling vetenskapsmän, politiker och representanter för olika organisationer till något som kallades oljekommisionen. I höstas avgavs en rapport, applåderad av åtskilliga av dem som själva medverkade. Dokumentet ifråga är ett aktstycke präglat av skrytsamma påståenden, lösa resonemang och fromma förhoppningar. Biobränslen utgör det största trumfkortet, som skall lösa alla våra problem och spåren syns redan i de nya mackstolpar som börjar dyka upp och i uppstartningen av nya etanolfabriker.

Det är min absoluta övertygelse att detta är en jättelik felsatsning som en gång kommer att dömas hårt av historien. Det finns flera skäl och jag skall vartefter återkomma till dem, om möjligt ett i taget. Åtskilliga delar min åsikt, men genomslaget i media är dåligt för protester. Miljörörelsen av nästan samtliga schatteringar, Svenska Naturskyddsföreningen, Greenpeace, Fältbiologerna och det politiska etablissemanget har bestämt sig och lyssnar inte på någon annan. Alla dessa organisationer och några till har för tillfället som godhetens och förträfflighetens apostlar ett enormt moraliskt övertag i alla diskussioner.

Resonemang i TV och radio lämpar sig för övrigt inte mycket för att förklara varför den hejdlösa tilltron till biobränslen är stollig. Det kräver långa förklaringar, ett vaket sinne och ett kallt huvud.

Frågan lämpar sig inte för omröstningar.

Jag återkommer. B.Ax

Lämna ett svar