Aktiv sjukskrivning, rehabilitering eller avsked.

Sanna Rayman har på ledarplats i Svenskan idag ett utmärkt inlägg om sjukskrivningar i ”ett, två, tre år utan att någonting händer”.

Jag läser det med instämmande nickar; det har varit min vardag sedan 1971 i stort sett. Det handlar om rehabilitering och som företagsläkare har jag sysslat med det sedan min första anställning i yrket på dåvarande Bygghälsan och därefter i ökande utsträckning genom livet och de olika anställningar jag haft fram till min nuvarande. 

Jag har skrivit om detta tidigare, men finner tillfället lämpligt att återkomma.
Då menade jag att LAS och rehabilitering är två oförenliga entiteter, det har varit min uppfattning i minst tjugo år och jag har inte ändrat åsikt på sistone heller.

Sanna Rayman skriver:  – – – Suck. Låt oss ta det från början.

1: Man kan vara sjuk på många olika sätt.

2: Sjukskrivning i sig är ingen behandling.

3: Ibland kanske man är arbetsrelaterat sjuk och allra mest i behov av nytt jobb.

Ad 1: Detta är så sant som det är sagt,  och det har nog de flesta förståelse för. Men få lekmän tycks medvetna om implikationerna.

Ad 2: Detta har blivit ett talesätt som Rayman kanske lite obetänksamt instämmer i. Det är för det mesta sant, men det finns faktiskt fall där vila från arbetet kan sägas vara en behandling. Det har dock ingen särskilt stor principiell betydelse.

Ofta går det utmärkt tvärtom, dvs att arbeta trots sjukdom,  och det är mycket allmänt förekommande. (Facket kallar det för sjuknärvaro) Men det finns också sjukdomar med långa och svåra trötthetstillstånd där sjukskrivning är av godo och nödvändig under en konvalescensperiod.

Ad 3: Arbetsrelaterade sjukdomar har varit och är min specialitét. De kan, men behöver inte, vara orsakade av arbetet, men det kan uppstå ett arbetshinder som gör den gamla arbetsplatsen totalt omöjlig. Detta är mycket ofta fallet när rehabilitering kommer på tal och föreställningarna om alla de underverk som just rehabilitering tros kunna åstadkomma är tyvärr ofta överdrivna. Alldeles särskilt hopplöst är det ibland när fackliga organisationer mer eller mindre kräver att patienten skall tillbaks till sitt gamla yrke eller om detta är totalt omöjligt så i alla fall till sin gamla arbetsgivare.

Det är här man kan dunka huvudet blodigt mot den vägg som LAS utgör.  Fackets såväl första som sista ord till patienten är: Vad Du gör så släpp inte taget om din anställning.  Och just denna inställning torde vara den i särklass vanligaste anledningen till att rehabiliterings-ansträngningar misslyckas. För det misslyckas ofta.

Jag har grälat massor med gånger om detta med fackliga representanter. Det vanligaste försvaret för LAS förr var att ”det är en reform som vi fått strida så länge för, att vi aldrig kommer att släppa den.” 

På senare tid har man istället försvarat lagen med att det numera är ganska lätt att via fackliga förhandlingar argumentera sig fram till en uppsägning som är en adhoc-lösning – avsedd för det enskilda fallet. Detta är i och för sig bättre än  ingenting men ändå en dålig lösning eftersom tidsutdräkten oftast blir lång, ibland flera år, vilket i sin tur leder till att patientens tillstånd, efter ett antal försök att återgå till en gammal men hopplöst olämplig arbetsplats, blivit så försämrat att livskvalitén försämrats och urvalet tänkbara alternativa placeringar krympt ihop så till den grad att man inte kan hitta någon tänkbar ny arbetsplats.

Den tilltänkta reformen med obligatorisk prövning är säkert en förbättring. Det finns gott om exempel på patienter som lämnats åt sitt öde i flera år, där enda kravet varit att inkomma med nya sjukintyg en gång i halvåret.  Det hade varit bättre om tiden varit ännu kortare, i varje fall till en första prövning. Tre månader brukar man ha som en tumregel, därefter börjar patientens psykiska motstånd mot rehabilitering pga av tillvänjning öka. 

Den fackliga reaktionen är typisk; att likna allting vid katastrof, som inte innebär ständig strykning medhårs av människor som skulle må mycket bättre av att inte lämnas ifred med en i längden hopplös situation. Särskilt när det är den förhatliga alliansen som agerar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

3 svar till “Aktiv sjukskrivning, rehabilitering eller avsked.“

  1. Gunnar Axén skriver:

    Kloka synpunkter.

    Låt mig bara lägga till ett par noteringar:

    1. Det efterfrågas tidigare avstämningar av arbetsförmågan än efter 6 månader. Det finns ett sådant avstämningstillfälle inlagt i rehabiliteringskedjan efter 3 månader, även om arbetsförmågan då endast prövas gentemot andra arbetsuppgifter hos den ordinarie arbetsgivaren.

    2. För att minska inlåsningstendensen på den ordinarie arbetsplatsen, så har vi infört en rätt till tjänstledighet för sjukskrivna för att prova på att arbeta hos en annan arbetsgivare. På det sättet behöver den sjukskrivne inte säga upp sig från sin vanliga arbetsgivare för att pröva ett annat jobb, vilket förhoppningsvis sänker tröskeln något för den som behöver söka sig vidare på arbetsmarknaden.

    Gunnar Axén

  2. Bengt Axmacher skriver:

    Detta är bra, både punkt 1 och 2.
    I praktiken fungerar det i varje fall för mig så att jag tar egna initiativ till interna rehabiliteringsmöten så tidigt som jag bedömer att jag har information som ger mig en säker långtidsprognos eller vill tidigt skaffa mig bevakning på lämpliga placeringar. Det händer stundom redan efter någon vecka att man har aningar om utvecklingen. Ofta finns det ett begränsat antal platser på företaget som kan förmodas vara lämpliga eller tänkbara men minst lika ofta är de redan besatta. Då är det bra om personalhandläggaren känner till att det finns ersättare i pipeline.
    Tyvärr har det länge varit en trend i större företag att vissa arbetsuppgifter ”outsorcas”, vilket ofta gäller t ex skötsel av grönytor, städning, matsal och en del förrådsarbeten; alla mycket ofta lämpliga placeringar för folk med begränsad kapacitet i ena eller andra avseendet. En mycket trist trend särskilt för rehabiliteringsmöjligheterna.
    På en av mina tidigare arbetsplatser – ett stort monteringsföretag – fanns det gott om ungdomar och hög personalomsättning. En sårbar grupp utgjordes av ensamma mödrar som det fanns en hel hord av. Barnpassning på dagis var ett ständigt bekymmer, en del hade flera barn och var sysselsatta upp till ett par timmar med att köra runt till flera olika dagis och lämna ungar innan arbetet började kl 0600.
    Jag förde på tal möjligheten att starta eget dagis på företaget, det fanns lämplig lokal och det hade sparat en otrolig massa bekymmer för alla mammorna och hade för företaget varit ett förträffligt argument för rekrytering till jobben och dessutom hade vi kunna klara en del av bemanningen på dagiset med rehabiliteringsfall.
    Företaget var villigt men kommunen satte sig på tvären så det sprack tyvärr. Idén är dock fortfarande bra och användbar på säkert många större och medelstora företag.

  3. Josef Boberg skriver:

    Hmmm… – Ifall jag har rätt för mig – så är en dramatisk förändring på G – avseende rätten till att vara sjukskriven när man är sjuk (i den sjuke personens perspektiv sett), rätten till LÄMPLIGT arbete (i den arbetssugne personens perspektiv sett) för den som vill arbeta osv… 💡

Lämna ett svar