Låt två akuta problem bli till ett nytt framgångsföretag!

SvD Brännpunkt har idag en artikel av ingenjörernas fackklubbsordförande Magnus Sundemo vid Saab och hans kollega Håkan Danielson vid Volvo. Det är ett ingen dum idé så långt jag kan förstå.

De beskriver den den lättförståeliga frustration man känt på utvecklingsavdelningarna när avancerade tekniska lösningar har stoppats från andra sidan Atlanten eller flyttats dit. Avdelningarna är dock fortfarande intakta och besitter all den kompetens som behövs för att hålla en bilindustri i utveckling och i produktion. Det finns också vilande projekt som på kort tid skulle kunna arbetas fram till produktion.

Det är inte heller svårt att förstå att skall något göras så måste det göras fort, innan fler hunnit varslas och/eller lämnat sina platser på eget initiativ. De riktiga spetsarna brukar vara dom som är först iväg.  Ändå hade man kanske önskat sig att de två förslag man har inte hade framförts som krav.

Det första ”kravet” är att det skapas en gemensam utvecklingsorganisation, gärna en utveckling ur vad som redan finns vid Lindholmen Science Park. Bland annat skulle detta göra det mer lockande för spetskompetensen att inte lätta på vingen utan stanna på plats.

Det andra är att regeringen snarast tillsätter en arbetsgrupp för att utreda och definiera ett nytt gemensamt bolag med pluralistisk ägarstruktur.

Staten själv skall inte behöva stå som ägare, skriver man. Det borde finnas möjlighet, tycker jag, att hitta välvilligt inställda intressenter bland andra presumtiva ägare: större industrikonglomerat, fonder av olika slag (pensionsdito) och enskilda. Den tyngre fordonsindustrin med snarlika namn skulle kanske också kunna vara intressenter – mycket utvecklingsarbete kunde ju vara en gemensam angelägenhet.

Flera har redan börjat kommentera artikeln och det finns gott om positiva inslag. Bloggen  Jakob Heidbrink – Meddelanden från juridikens maskinrum  för ett långt och lite grumligt resonemang helt baserat på uppfattningen att artikeln är en partsinlaga för ingenjörer.  Man undrar varför bara ingenjörerna skall gynnas, vem skall ta hand om försäljarna och arbetarna, och är det inte lika synd om alla andra som varslas. Typiskt svenskt rättvisetänkande, men föga rationellt. Det behövs både ingenjörer, arbetare och försäljare i en bilindustri, men i ett teknikskifte som det vi nu har är det utan tvekan ingenjörerna som är lättast och angelägnast att hålla sysselsatta till en början.

Bara för att författarna råkar vara ingenjörernas företrädare kan man inte utgå från att det skulle vara en inlaga för just den yrkeskategorin.  Hur skulle f.ö. det vara möjligt? Inga ingenjörer vill i längden jobba för bilar som inte skall tillverkas.

Det har spekulerats i att bilarnas tid på jorden snart skulle vara ute. Fortsättningsvis skulle vi cykla, åka tåg eller buss eller möjligen flyga. Det kan väl ingen tro på på fullt allvar. Det kommer för all framtid att vara så att vi nästan alla vill disponera en egen bil. Just nu befinner vi oss i ett teknik-skifte, hybridbilar av olika slag och elbilar är på väg in  och många av oss bara väntar på att de  skall finnas i sinnevärlden. Väntetiden lär inte bli så lång. Det är en fråga om att överleva under en kort period av stiltje, samt att vara framma med de första modellerna av den nya bilen, mindre fordon kanske första tiden, och med ny bränslesnål teknik. De som först har lockande exemplar till salu kan räkna med att inom något år göra lysande affärer.

Det staten kan göra är:

  1. att hjälpa företagen med deras insatser på forsknings- och utvecklingssidan. Att det inledningsvis i första hand håller ingenjörerna under armarna får man stå ut med.
  2. att se till att äldre fordon avvecklas snabbast möjligt med hjälp av skrotningspremie.

Jag tycker personligen idén är god och föreslår att staten gör som man ”kräver”. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,  

7 svar till “Låt två akuta problem bli till ett nytt framgångsföretag!“

  1. Jakob Heidbrink skriver:

    Jag kan acceptera att man kan ha olika uppfattningar om artikeln, men vill bara påpeka att jag blir lite road av tillmälet ”typiskt svenskt rättvisetänkande” när jag är född och uppvuxen i Tyskland och kom till Sverige som 21-åring. Jag tvivlar på att det i rådande konjunkturläge finns många intressenter för problemföretag, jag förstår absolut inte hur två problem blir en framgång genom att man slår ihop dem, och jag anser inte att staten är en bra ägare till industriföretag.

    Den svenska varvkrisen på 1970-talet borde en gång för alla ha visat vad som händer när staten försöker rädda dödsdömda industrier: en massa skattepengar kastas bort till ingen nytta alls. Acceptera hellre bildindustrins problem och möjliga död och se till att vi investerar våra pengar och vårt kunnande i tillverkningstyper som har framtiden för sig, inte i tillverkningstyper som ganska säkert hör det förflutna till.

  2. Bengt Axmacher skriver:

    Tack för din kommentar. Har läst en hel del i din utmärkta blogg och känner mig hedrad av att du hör av dig.
    Den person som skickade mig till din blogg en gång berättade att du hade tyskt påbrå, och att du lärt dig en enastående god svenska i vuxen ålder. Jag har själv tyskt påbrå f ö, men det ligger i en tidigare generation.
    Svenskt rättvisetänkande kan man väl anamma efter man fyllt 21? Det är inget direkt fel i det, men ibland opraktiskt.
    Sedan till ämnet.
    Volvo och Saab har problem, men inte för att de är dåligt skötta, hela branschen är drabbad. Det beror på ett teknikskifte. Du tror väl inte att vi kommer att att sluta köra bil? När vi är förbi teknikskiftet – som Volvo och Saab varit dåliga på att förutse, men det var knappast deras ingenjörers fel – så kommer snart bilköpandet att bli ungefär vad det var. Vi kommer att få vänja oss vid att åka tyst och avgasfritt med elekricitet, det är allt. Med lite tur kan jag leva 10 år till och då skulle det vara roligt att skicka ett litet mail med: vad var det jag sa?
    Staten skall inte äga Volvo eller Saab. Det skrev dom inte (och inte jag heller f.ö) och det tror jag inte de önskar sig. Många anställda kommer att få vara friställda eller arbetslösa ett bra tag. Ingenjörerna får nog jobba däremot.
    Varvskrisen är ingen lyckad jämförelse. Det är och var ingen högteknologisk bransch. Båtar byggdes lika bra och långt billigare på andra håll pga vårt löneläge. Vi var dömda i konkurrensen.
    Själva produktionen är fortfarande billigare på andra håll i mera okvalificerade jobb, men skillnaden är inte lika dramatisk och lönelägena i t ex Kina och Indien är raskt på väg uppåt f ö. Vi borde ha en chans att kunna fortsätta bygga bilar i Sverige. Varumärkena anses fortfarande starka. (Våra varv hade minsann inga varumärken att glassa med.)
    Känner mig lite osäker på vad du menar med tillverkningstyper – inte biltyper väl, utan typ av tillverkning?
    Vi har processindustrier som går bra, skog o papper. Vi har egna andra råvaror som vi är duktiga på att förädla. Men annan tillverkningsindustri har länge tagit stryk av vårt relativt sett höga löneläge. Textil försvann först för många år sedan. Varven sedan. Därefter många andra monterings-industrier, nästan hela vitvarusektorn t ex. Bilarna har hållit sig kvar länge tack vare värdet av varumärkena. Nu börjar lönelägena i olika länder sakta närma sig varann. Jag tror att bilarna har en klar chans att kunna stanna. Försvinner dom vet jag inte riktigt vad som är kvar. Malm och skog räcker inte och vi kan inte leva av att tvätta varandras kläder.

  3. Jakob Heidbrink skriver:

    Bengt: Du har en mängd mycket viktiga synpunkter, och det här är helt klart ett ämne där ”reasonable people can disagree”. Jag drar inte riktigt samma slutsatser som du.

    Vad gäller biltillverkningen (och jo, jag menade typer av tillverkning, inte biltyper) har du förstås rätt att vi kommer att behöva någon form av förnuftig markbunden, men individuell form av transportmedel. Vi kan anta att detta transportmedel är så likt bilen att det kommer att även fortsättningsvis kallas ”bil”. Jag tror dock att åtminstone den formen av biltillverkning som Saab ovh Volvo står för inte längre på något sätt är hållbar: rätt pråliga och energislukande statussymboler är knappast framtidens melodi. I den bemärkelsen är bilen enligt min mening dödsdömd, och det alldeles oavsett huruvida man använder ultralätt material eller andra knep.

    Jag är inte heller så värst imponerad av det som utgör ryggraden i den svenska ekonomin, alltså de branscher du nämner (papper, skog, järnmalm). Dels rör det sig om ändliga resurser: skogen i stora delar av exempelvis Jämtland är numera så genomavverkad och därför ung att man inte under överskådlig tid verkligen kommer att kunna använda den. Dels är dessa branscher alltför nära råvarumarknaden för att det skall kännas bekvämt. Visst, helt i u-landsfällan sitter vi inte i Sverige, eftersom vi förädlar våra råvaror till en viss (hyggligt begränsad) nivå: icke desto mindre är skog, papper och bilar knappast framtidsbranscher för ett kunskapssamhälle.

    Bilar är inte heller så himla mera högteknologiska än vad fartyg är. Jag tror du underskattar komplexiteten hos ett tank- eller kylfartyg, underskattar komplexiteten i navigerings- och säkerhetssystem. Allt, precis allt, som vi kan göra här i Europa kan också göras i Indien eller Kina. Ännu så länge möter vissa hinder bland annat i att det inte finns tillräckligt många högutbildade personer i dessa länder, men det är endast en tidsfråga till dess vi är där. Att vi skall producera något så relativt simpelt som en bil (jämfört med avancerad miljö- eller energiteknik) låter inte särskilt tryggt inför framtiden.

    Jag förstår dessutom fortfarande inte hur Volvo och Saab kommer att må bättre av en sammanslagning: vilken företagsekonom som helst kan berätta att företagssammanslagningar är dyra och sällan blir riktigt bra. Det låter inte som något vinnande koncept för Volvo och Saab, alldeles oavsett om staten skulle gå in eller inte. (Jag har för övrigt aldrig påstått att du eller ingenjörerna bakom artikel ropat på bilindustrin i statlig ägo.)

    Det som artikelförfattarna kräver är särskilda arbetsmarknadspoltiska åtgärder för ingenjörer och en uppfattning hos staten vad Volvo och Saab skall vara till för. Det är det som är de krav som framförs. Vad gäller det första kravet anser jag inte att ingenjörer som grupp är särskilt skyddsvärda: även om vi bortser från arbetarna på de grunder du anger, finns flera andra yrkeskategorier (datatekniker utan ingenjörsgrad, jurister, ekonomer) som också är viktiga för ekonomin som helhet. Ingenjörerna sitter inte i någon speciell sits här. Vad gäller det andra kravet förstår jag helt enkelt inte vad statens uppfattning i frågan skall spela någon roll när nu staten ändå inte skall ta över företagen: uppfattningar som sådana gör väl vare sig till eller ifrån?

    Jag blev nog ganska skarp i tonen här uppe, men det har förstås att göra med att du kommer med bra argument. Du har dock långt ifrån övertygat mig.

  4. […] Back to Balance är positiv till ingenjörernas förslag och skriver: Det staten kan göra är: […]

  5. […] S Loke Stefan Svensson Arvid BatoB RS BP-blogg KAS […]

  6. Hans Brise skriver:

    Bilen finns och har kommit för att stanna, det är nog både Bengt och Jakob överens om.

    Oavsett vad man anser om koldioxiden som klimatstyrande faktor utgöt avgaser ett påtagligt problem där det råder en stor och tät trafik. Det finns gott om avfallsproblem i dagens och framtidens samhälle, som det är betydligt angelägnare att ta hand om. Bilavgaser är troligen en obetydlig promille av den totala koldioxidomsättningen, men nog så angelägen i närmiljöer.

    Statlig företagsamhet är väl inte heller något att sträva efter, men väl inriktning och socialt medveten framförhållning. Kollektivtrafik i all ära, men det är inte annat än ett komplement.

    För bilens del ser jag en total förnyelse av motor och drivmedel som ett nödvändigt led i en utveckling mot ersättning av fossilt bränsle.
    Vad politiker har möjligheter att göra är att ekonomiskt stödja en utvecklingskommitté, som inte skall utses, utan platserna skall sökas och den sökande skall ange meriter och förutsättningar för att medverka i ett praktiskt och vetenskapligt utrednings- och utvecklingsarbete för framtidens transportfordon. Det finns då en möjlighet att ledamöterna vet vad de sysslar med. Politiskt vald ledamot kan naturligtvis ingå.

    Vad är uppdraget, jo att uppvärdera snabbast möjligt den teknologi som redan är framtagen och dess möjligheter för framtiden med de investeringar som kan påkallas.
    I stora drag rör det sig om användning av tryckluft, vätgas eller elektricitet, inordnat i teknologi och elektronik, ett utredningsarbete som som bara kan samordnas och ledas av fackmän. En politisk medverkan är förvisso nödvändig, men ett användbart underlag för politiska beslut kan kanske komma till stånd.

  7. Energibruket skriver:

    Hej,
    Gjorde en webbsökning (efter annat….) och hamnade på din sida. Trevlig och matnyttig blogg!
    Kika gärna in på http://www.energibruket.se. Energibruket är en mötesplats för diskussion och innovation om energieffektivisering.

    Mvh
    Lejla

Lämna ett svar