Vad är ni så rädda för.

I dagens SvD har Merit Wager skrivit en tänkvärd kolumn på ledarsidan. Den är, som Wagers kolumner brukar vara, klok och sätter fingret på ett problem som karakteriserar oss svenskar och vår tid. Den har också sitt intresse för bloggare i gemen; om en viktig formsak.

Den handlar om vår rädsla  och vår brist på civilcourage: Svensken i gemen är ständigt rädd för något: att bli arbetslös, att inte vara tillräckligt smal, att inte passa in, att finanskrisen ska drabba honom jättehårt, att det ska vara farligt att äta chips. Men störst verkar rädslan vara för att stå upp för sina åsikter och att ta ansvar.

(Den här lilla avkortade rädslolistan skulle jag utifrån mina erfarenheter som läkare vilja komplettera med rädslan för att något skall göra ont.)

Wager illustrerar sin tes, enkelt men slående och landar till sist i vår ovilja mot att skylta med  eget namn under insändare, yttranden och redovisade åsikter. Och så är vi inne i bloggvärlden.

Jag har i mina senaste inlägg berört de nästan oändliga listor med kommentarer som man nu ser inte bara i anslutning till artiklar av olika slag i pressen utan också  efter blogginlägg. Själv har jag inte mer än ett par hundra besök i veckan, men i genomsnitt får jag ändå drygt 2 kommentarer till varje inlägg. (Personligen har jag inte heller något särskilt bekymmer med att många inte vill skylta med namn.) Inte konstigt att stora bloggar med tusentals besök varje vecka får långa listor. Man kan se detta i kommentarlistorna i stora bloggar,  särskilt tänker jag på s k skeptikerbloggar för att jag ofta piggar upp mig med att läsa där. Säkert förekommer det i många andra sammanhang också. Det kan föreligga hundratals kommentarer till somliga inlägg.

Av dessa är endast ett fåtal förseddda med namn. De flesta är försedda med någon mer eller mindre fyndig signatur, skrämmande många är anonyma. Många av dessa är dumma, ovårdade, slarvigt skrivna och bemängda med svordomar, tillmälen etc. (Men flera med bara signatur är också kunniga, verserade och tänkvärda. Man undrar varför i hela friden de inte sätter ut namnet? Det står ju inget förgripligt.)

Blotta mängden kommentarer är störande ibland. Det uppstår ofta diskussioner som ligger en bra bit ifrån det ursprungliga inlägget – de kan vara av intresse ändå, men blir ofta svåra att följa.

En del bloggar tar inte emot kommentarer, Dick Erixon t ex. Det ökar läsbarheten, men han är alltid intressant och man känner ofta lust att  kommentera.  Men man kan ju alltid ta det i sin egen blogg.

Andra håller sig med en deklarerad bloggpolicy, men den är för det mesta generös.  En liten del gallrar tydligen kommentarer hårt. Andra tar bort sådant som inte stämmer med deras egen uppfattning. Vi har ju fria händer och många utnyttjar det. Själv har jag flera gånger försökt att kommentera i den färska bloggen, Uppsala-initiativet, som jag ju sympatiserar med. Ganska långa och i mitt tycke sansade kommentarer kommer aldrig in. Eftersom jag tycker mig ha följt bloggpolicyn och eftersom jag alltid signerarar med mitt namn så känns det lite trist. Jag skrev och undrade om det fanns någon förklaring, men jag får inte svar, och det finns ju ingen skyldighet till det.

Personligen så tycker jag att en kvalitetsblogg (jag försöker vara en) helst skall ha en deklarerad bloggpolicy.

Jag tänker fortsättningsvis själv kräva signering med namn.

Om jag av ena eller andra skälet tänker vägra ta in en kommentar (eller redigera den) kommer jag att meddela vederbörande anledningen.

I varje fall de bloggar som får ändlösa rader av kommentarer tycker jag borde göra på samma sätt. Det kommer att medföra ett betydande bortfall, men läsvärdet av detta torde inte vara någon nämnvärd förlust, snarare ökar det bloggens anseende att man slipper se det. Man skulle möjligen kunna tänka sig att efter kommentarerna ha en lista med signaturerna som vägrats  och skälen. Då skulle vi alla kunna se hur många kommentarer de stora bloggarna får, men slippa läsa dem. Och de som vägrats skulle dels se anledningen direkt, dels förstå att de inte gjort något tekniskt fel som slängt ut kommentaren i cyberrymden. 
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

  

  

  
 

3 svar till “Vad är ni så rädda för.“

  1. Daniel skriver:

    Jag håller med om mycket.

    Om jag fick många kommentarer på min blogg och de anonyma var av lägre kvalitet skulle jag troligtvis spärra denna möjlighet. Men eftersom min blogg är tämligen nystartad och alla som skrivit kommentarer är vettiga har jag inte behövt göra det ännu. Jo, en kommentar tog jag bort, den hade uppenbarligen kommit fel och personen som skrev hade inte ens läst texten som hon kommenterade.

    Samtidigt är jag själv (ännu så länge) anonym i min blogg. Det är ett ganska stort steg mellan innehållet i bloggen och min vardag, kanske ”outar” jag senare men det går ju inte att ångra sig så just nu avvaktar jag.

  2. Anders M skriver:

    Jag vill än en gång beklaga att det har strulat med dina kommentarer på Uppsalainitativet. Vi har försökt förstå vad det kan vara och vi har gett respons i kommentarerna på Bloggen.
    Varken jag eller någon av de andra har fått modereringsmejl som indikation att dina kommentarer registrerats och ingen medvetet avvisande av ditt inlägg har gjorts från någon av oss.
    För att underlätta i framtiden har vi nu även en e-postadress: uppsalainitiativet (at) gmail.com

  3. Erland skriver:

    Svaret på frågan om vad vi är så rädda för heter sökmaskinerna.

    Allt man skriver och signerar med sitt eget namn finns kvar för alltid på Google och alla andra sökmaskiner. Det kan bli mycket obehagligt, inte bara för vad man skrivit i sak utan att ens namn kan komma att missbrukas i andra sammanhang utan all kontroll. Detta har nämligen varit min egen erfarenhet.

    Men jag tycker det är viktigt att ägaren till bloggen vet vem jag är, och kan censurera min inlägg. Men inte nödvändigtvis att hela världen vet det för all framtid.

Lämna ett svar