Äldreomsorgen. Vad ska vi göra?

I dagens SvD finns ett litet stick om Äldreomsorgen signerat Sanna Rayman. Vid denna tidiga timme kan man inte hitta den i nätupplagan men Raymans ledarblogg innehåller samma synpunkter. Det handlar om det aktuella bekymret med  åldringarna på Bäckagård i Halmstad.

Låt mig först säga detta. Jag älskar Sanna Rayman för hennes kloka synpunkter.

Jag är själv läkare och har haft hand om åldringar när jag var väsentligt yngre – på 1960-talet. Min hustru har varit distriktssköterska under ett antal år ett par decennier senare. Både har vi haft våra föräldrar och andra äldre släktingar och vänner på både gammaldags ålderdomshem och modernare äldrevård.

Vi blir båda lika upprörda när vi läser och hör om historier som den nu aktuella. Det är inte särskilt långt mellan gångerna. Hela gårdagen fick vi höra intervjuer med inblandade och ansvariga. Ömkliga enligt vår mening. Man hade inte gett de här damerna tillräcklig ”utbildning”. Går det att utbilda folk i vad som förr kallades folkvett?

Någon menade att det i alla fall var bättre än för trettio år sedan. Jag har glömt den exakta formuleringen, det var i en radiointervju, men innebörden var att det skulle vara mycket bättre nu ändå.  Det är sant till en liten och relativt betydelselös del.  Men till större delen är det lögn. Folkvett var mera utbrett på den tiden.

Sanna Rayman berättar om hur hon under sin skoltid mobbades. I gymnasiet blev det bättre för då gick plågoandarna omvårdnadsprogrammet istället. Utan att för den skull döma ut den linjen, så tror jag att det ligger åtskilligt i det hon vill komma fram till.  De yrken som linjen skall leda fram till är inte så lockande, och kraven är inte stora, närmast obefintliga.  Några av dem som går där känner kanske lust att ta igen sina intellektuella eller andra handikapp på skolkamrater i den åldern och på oskyldiga åldringar under vuxenlivet.

Ingen vet var de kommer ifrån, de har alltid funnits och kommer säkert alltid att finnas. Ingen nästan vågar prata offentligt om dem, men väl man och man emellan. Vilka? Jo, satkäringarna – av båda könen! I åldringsvården är det kvinnlig övervikt.

Skall det verkligen krävas utbildning för att man skall förstå att man inte skall sitta och glo på TV, när det finns yrkesplikter som kallar? Vi har hört i lönndom inspelade småsnuttar av de s k samtal som vårdpersonalen håller med sina åldringar. Svordomar, råskäll etc. Hur utbildar man folk till att bära sig åt som medmänniskor istället för svin.

Vi har båda sett och hört det Sanna Rayman beskriver och tror att hon har rätt i sin förmodan. Olämpliga människor tar sig in i vården. Många av dem är ”starka” personer som lätt leder arbetskamrater vilse, när ingen kan,  vill eller vågar sätta sig emot. 

Heder åt vikarierna som slog larm. Vi förstår att man omplacerar de olämpliga personerna, säkert kan en uppsplittring av sådana här gäng, medför en avsevärd förbättring. Men det kan inte hjälpas att man undrar – finns det ingen lämplig bestraffning när man inte följer en arbetsbeskrivning. Eller saknas det skriftliga instruktioner?

Tack, Sanna Rayman.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Lämna ett svar