”Makten över klimatet” av Christian Azar

Det har skrivits en lång rad böcker på svenska om klimatet och växthusgaserna på senare år, dock inte av någon av de mer kvalificerade vetenskapsmän som är direkt involverade.

Till ex.:

  • Meteorologernas Väderbok. Rätt påkostad och informativ om såväl väder som klimat, men tunn vad gäller aktuella klimatproblem, särskilt på åtgärdssidan
  •  Jorden har feber, Stefan Edman. Lättläst med slagsida åt miljöfrågor i största allmänhet, en del på åtgärdssidan kan ifrågasättas, bra för den som vill vara, som det heter, klimatsmart
  •  Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent. Andreas Malms  Tjock, välmatad med riklig dokumentation, men enligt min mening tröttsam att läsa med ett omständligt språkbruk och onödiga poetiska inslag och dessutom så ohöljt alarmistisk att man nästan undrar över varför det inte gått åt helsike allaredan.  
  • Oväder Mark Lynas är mer lättläst
  •  En obekväm sanning Al Gore. Är vacker att bläddra i,  men textinnehållet alldeles för tunt för min smak och referenser saknas helt, man för köpa vad som står.  Det hade på sätt och vis varit bättre om man översatt hans första bok Earth in the balance, som var av helt annat slag och vida bättre.

När Makten över Klimatet av Christian Azar, (välkänt namn i klimatkretsar, Professor på Chalmers Tekniska Högskola, medverkar bl a i Reinfeldts kommission för hållbar utveckling) anlände häromdagen kände jag först en lätt besvikelse över hur tunn den verkade. Det blev inte bättre när jag bläddrade. Inga illustrationer alls, inte en graf, inte en tabell. Men när jag väl började läsa blev jag snart nöjd. Jag har hört Azars framställnings-förmåga ”live” för lite mer än ett år sedan och tyckte mycket om den, klar, redig och förståelig till alla delar. Boken sviker inte i dessa stycken och inte mycket i övrigt heller.   

 

Tonen är essäistisk och boken börjar redan 1798 med Napoleons krig i Egypten och Jean-Baptiste Fourier, sedermera franska vetenskapsakademiens ständiga sekreterare och personlig vän till Napolen, känd för s k fourier-analys och den förste som förstod atmosfärens betydelse för klimatet. Det fortsätter med vulkanen Tamboras utbrott 1815 och de följande klimatförändringarna; det s k året utan sommar. Via ett flertal utvikningar är vi så småningom framme vid vår tid med  krympande glaciärer, IPCC, och de resultat och prognoser man med olika klimatmodeller kommit fram till. Redan på sidan 50 (av 219) är ett urval av vår kunskap om klimatet och våra förmodanden om framtiden presenterade.

Azar presenterar sedan de lösningar som står till buds för att vi skall kunna begränsa skadeverkningarna, och har sist ett par mycket läsvärda kapitel med allmänna funderingar och jämförelser med tidigare hot som vi lyckats avvärja. Intressantast är nog jämförelsen med slavhandelsfrågan i slutet av 1700-talet, och den strid som rådde mellan motståndarna, som envist hävdade att om inte slavhandeln fick fortsätta skulle det betyda katastrof för civilisationen  och de som till slut lyckades åstadkomma ett förbud. En oväntad men tänkvärd jämförelse.

Jag skall beröra några små detaljer som jag fäst mig särskilt för.

Biobränslen behandlas relativt fylligt och man anar en kluven inställning hos Azar. Den brasilianska etanolproduktionen får ett ganska gott betyg, den presterar ju också mycket bättre än t ex majs både vad gäller koldioxidvinst och totalt energiutbyte per hektar räknat. Azar påpekar en sak som jag inte kände till, men borde ha kunnat tänka på. Vid jäsningen av socker till etanol avgår ren koldioxid, som lätt skulle kunna uppsamlas och tas om hand på samma sätt som man nu tänker göra när man sekvestrerar koldioxid från kolkraftverken. Där är frånskiljningen det större problemet, det har man alltså inga bekymmer med vid etanolproduktion. Det handlar om flera ton koldioxid per hektar och år som skulle kunna räddas från atmosfären.

Apropå biobränslen påpekar också Azar ett förhållande som åtskilliga andra, även jag, försökt förklara.

”När det gäller möjligheten att använda ved eller andra fasta biobränslen för transporter finns ytterligare en aspekt man måste beakta. När biomassa ersätter olja uppstår stora energiförluster, runt 30-60% beroende på teknik. Om man däremot bränner biobränslet för värme blir förlusterna väldigt låga, normalt 10-20 %. Huvudskälet är att det ”kostar” att göra om ett fast bränsle till ett flytande. Därför är det normalt sett mer effektivt att använda fasta biobränslen som ved för värme (eller el) än för transporter.” 

Enligt Azar är detta en vanliga forskningsfråga, som han tycker är märklig. 

”Varför skulle regeringar bestämma var biomassan ska användas när de inte bestämmer i vilken sektor stål, timmer eller mobiltelefoner ska användas? I nästan alla andra sammanhang tycker vi att marknaden bäst sköter sådana beslut. Det finns ju ingen statlig nivå som bestämmer om stål ska användas till bilar eller till att bygga hus, eller huruvida man ska använda datorer till att spela spel, se på film eller göra beräkningar i industrin.”

Detta är enda stället i boken som jag verkligen känner att jag vill protestera emot.  Jämförelserna är för det första dåligt valda. Vad har datorer och deras hanterande för beröringspunkter med hur vi använder en snål resurs som fasta bränslen att göra?

Men framförallt. Om vi tycker att marknadskrafterna skall få bestämma så får vi väl börja med att se till att vi är neutrala vad gäller kostnader och intäkter så att inga avgifter eller bidrag snedvrider användningen.  Men varför är det nödvändigt. Azar talar sig på andra ställen varm för användande av t ex koldioxidbeskattning som styrmedel (med goda skäl) och räknar även upp andra metoder att styra konsumtion, energival och annat med. Inget generar ju  staten att kraftigt gynna t ex vindkraften framför t ex vattenkraft och kärnkraft. Det är ingen konst att hitta talrika sätt till styrning som redan är i bruk. Koldioxidbeskattning skulle klart gynna användningen av fastbränslen till uppvärmning, och det vore naturligtvis ur koldioxidsynpunkt också en god sak.

När det gäller elbilar, hybrider och pluginhybrider, som får en ganska kort  genomgång, påpekar Azar att pluginhybrider förväntas klara 10-15 mil innan de behöver laddas, samt det kända förhållandet att 70 % av alla bilresor är kortare än 10 mil och att de av samtliga resor utgör 97 %. Det innebär att en pluginhybrid  bara behöver ha sin bränsledrivna motor gående under 3 %  av körsträckan. Koldioxidutsläppet från en sådan personbilspark blir obetydligt jämfört med idag.

Tråkigt nog berör Azar inte möjligheterna för lastfordon att bli pluginhybrider. Jag har skrivit om detta ganska nyligen. Lastbilar har visserligen betydligt längre körsträckor än personfordon, men de kan med sin lastkapacitet lätt klara fler och billigare batterier och dessutom finns större vinster att göra med energiåtervinning vid bromsning. 

Vätgasteknik får kanske inte direkt tummen ner, men Azar intar en avvaktande attityd.

Ett kapitel med rubriken Så skulle problemet i det närmaste vara löst handlar bland annat just om koldioxidskatt, som för de flesta väl ter sig som en självklar åtgärd. Enda, men tungt vägande, nackdelen torde vara att det krävs en avsevärd internationell samstämmighet för att inte konkurrensförhållanden skall påverkas på ett orimligt sätt. Det torde vara ett stycke kvar dit. Azar påpekar särskilt att koldioxidskatten skulle stärka enskilda staters ekonomi och möjliggöra skattesänkningar inom andra områden. Det vore bra om fler insåg denna möjlighet, det skulle säkert öka acceptansen. Min egen synpunkt är att frånvaron av sådana politiska påpekanden tyvärr talar för att man nog inte tänkt sig att använda skatten till kompensatorisk skattesänkning inom andra gebit.

Apropå solceller framhåller författaren de enastående möjligheter som dessa skulle kunna ha när prisbilden ändrats. Var gång produktionen fördubblas sjunker priset med 20 %. Storleken på produktionsapparaten har stor betydelse för prispressen.  Branschen ställer stora förhoppningar till  ny teknologi med tunnfilmsteknik och solceller av CIGS-typ. (C koppar, Indium, Gallium och Selen)  Azar nämner däremot inget om att det framförts farhågor för råvarubrist.

När det gäller biobränslen är det uppenbart att Azar har deras negativa sidor mycket klart för sig. Han exemplifierar själv med den gangsterverksamhet som förekommer inom t ex palmoljebranschen. I  Colombia sköter paramilitära grupper en rulljangs som går ut på att med obehagliga metoder tvinga privatägande bönder att sälja sin mark, så att den sedan kan säljas vidare till palmoljeindustrin. Ligistgrupperna besöker helt enkelt byar och meddelar markägarna att om ni inte säljer till oss kommer vi att förhandla om priset med era änkor. 

I Malaysia och Indonesien där palmoljeplantager anläggs på regnskogsmark medför själva nerhuggningen eller bränningen samt etableringen av oljepalmer ett kortvarigt men intensivt utsläpp av koldioxid i sådan omfattning att det krävs upp till 100 års odling innan den uppkomna koldioxidskulden är betald med den koldioxid som palmoljan sparar in. Eftersom palmplantagens produktion avtar efter 25 år, läggs odlingen ofta ner och en ny etableras på nyvunnen regnskogsmark.

Enligt WWF står idag importen till EU-området för en tredjedel av produktionen. ”Vår ambition att minska utsläppen av koldioxid riskerar alltså att leda till en förlust av biologisk mångfald i  Malaysia och Indonesien och ökade koldioxidutsläpp totalt sett. (Min understrykning)”

Riskerar?? Det har hänt länge, och händer alltfort. Bortsett från denna underdrift tycker jag Azar skriver initierat, intresseväckande och medkännande om de problem som  produktionen medför.

Köttkonsumtion har genom metanproduktionen också blivit av miljö-intresse. En köttskatt har diskuterats och apropå den får jordbruksministern Eskil Erlandsson sig en liten känga för sin kommentar om att han inte vill straffbeskatta barnfamiljernas köttbullar. 

Avslutningen är filosofisk:

”Om bioenergin blir en dröm eller en mardröm återstår att se.”

Azar är, som väl alla känner till, placerad i de internationella förhandlingarnas hetluft och kommer med roande detaljer därifrån.  Följande tar nästan priset: ”Förhandlingarna kompliceras av att det inte bara är koldioxid från fossila bränslen som ska hanteras, utan även andra gaser samt kolflöden i skogar och marker. Man förhandlar även om kostnaderna för att anpassa sig, och om huruvida OPEC-länderna ska få ersättning ifall i-länderna köper mindre olja i framtiden (sic!)  (Min markering) ”

Avslutningsvis skriver författaren om vikten av att vi måste fortsätta med vårt goda exempel och fortsätta med att driva fram ny teknik. Men det finns också skäl för oss att deltaga i projekt i u-länderna, särskilt så kallade CDM-projekt (Clean Development Mechanism). Verksamheten kan kvittas mot egen verksamhet på hemmaplan.

Azar kommer också in på den enskilde individens insats  här hemma i Sverige och har många kloka synpunkter. Växande krav på livsstilsförändringar ställer sig Azar delvis kritisk till och jag håller mer än gärna med.

”Men man kan ifrågasätta om det verkligen är så klimatproblemet ska lösas. Inga större miljöproblem har lösts genom att individer frivilligt ändrat sitt beteende. Problemen har lösts genom att regeringar  och parlament infört nya lagar, ekonomiska styrmedel, förbud eller andra regleringar. Det har handlat om krav på katalysatorer, förbud mot ozonnedbrytande ämnen och minskad svalvelhalt i diesel, för att bara nämna några exempel.

Allt fokus på individens beteende och att vi måste ändra livsstil kan till och med vara farligt, åtminstone om det avleder uppmärk-samheten från den avgörande frågan: behovet av politiska styrmedel. EU-kommissionens hemsida om hur enskilda medborgares konsumtions- och livsstilsval ”kontrollerar klimatet” är ett sådant exempel. ”

Lite längre fram kan man läsa – och det klingar som musik i mina öron:

”Det finns fler risker med att fokusera på frivilliga individuella åtgärder. Om klimatdebatten präglas av renlevnadskrav finns risken att många uppfattar det som att klimatpolitiken förutsätter att vi avstår från det moderna samhällets alla godbitar. Då kanske stödet för politiska åtgärder sjunker, och de nödvändiga politiska åtgärderna försvåras.”

Har detta inte redan börjat ske? Läs alla oändligt långa, skeptiska och direkt avvisande kommentarer till klimatartiklar som manar till inskränkningar i livsstilen.

”Ytterligare en risk med att moralisera över flygresor och bilåkande är att vi tar på  oss en moralisk tvångströja som plågar mer än den befriar. Om det till exempel är betydligt billigare att minska utsläppen genom att ställa om från kolkraft till vindkraft än att minska flygresandet, då är det väl smartare att avstå från kolkraft än från flyg? Varför göra det svårare att lösa klimatproblemet än det behöver vara. ”

I hur många inlägg har jag inte pläderat för just detta?

”En annan risk med en moraliserande hållning är att bara ett fåtal av oss – de som är känsliga för gryende normbildning – kommer att ta på sig tvångströjan, medan de andra går ”fria”. Skuld kan säkert vara en drivkraft till förändring, men kanske onödig då det finns enklare vägar.”

Boken innehåller sammanfattningsvis provbitar av alla väsentliga fakta man behöver för att skaffa sig en överblicksbild av klimatproblemet. Den innehåller mera utförliga synpunkter på de olika möjligheter vi har att angripa problemet och slutligen finns här en lång rad analyser av de olika valsituationer vi kan ställas inför; kloka  och verklighetsanpassade. En nyttig bok för vem som helst, men kanske framförallt till den eller de som fastnat i en hörna eller avkrok av hela problemområdet och  stelnat i en ofruktbar skeptisk eller alarmistisk attityd.

Längst bak finns, för den som törstar efter mer ingående kunskap, några nyttiga och faktarika länkar samt en lång rad noter med extra kommentarer och hänvisningar till olika böcker eller vetenskapliga referenser. För mig väntar sysselsättning i veckor eller månader med dessa. 

Läs denna förträffliga bok.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

11 svar till “”Makten över klimatet” av Christian Azar“

  1. Mats Frick skriver:

    Jättebra recension! Jag skulle genast slänga iväg en order till AdLibris om jag inte hade moratorium på bokinköp från den bättre hälften. Jag kan dock kontra med att jag håller på med Scott Barrets bok ”Why Cooperate?” som jag ska skriva en snutt om. Stay tuned.

  2. Johan skriver:

    Låter som en läsvärd bok, måste köpa den nästa gång jag är i sverige. Synd att Azar är kärnkraftsmotståndare på grund av den, i mina ögon, totalt överdrivna vapenspridningsrisken.

  3. Bengt Axmacher skriver:

    Hej Johan,
    Jag håller med om detta. Boken innehåller några sidor om vapenspridningsproblemet och jag funderade ett slag över att anmäla en avvikande åsikt, men bestämde mig för att avstå. Mina kunskaper är för dåliga om just detta. Skulle uppskatta om du själv ville breda ut dig lite om detta, när du har köpt boken och läst. Som kommentar här eller i ”Gröna realisten”

  4. Daniel skriver:

    Jag har ändå problem med din syn (tolkning?) av Azar v.b. frivilligt ändrat beteende.

    ”Inga större miljöproblem har lösts genom att individer frivilligt ändrat sitt beteende. Problemen har lösts genom att regeringar och parlament infört nya lagar, ekonomiska styrmedel, förbud eller andra regleringar.”

    Så kan de säkert vara, men hur kan regeringar genomföra förändringar (lagar, styrmedel) om det massivt går emot folkets vilja? Det kan de inte utan att bli bestraffade i debatten och i nästa val.

    Att individer gör frivilliga val/inskränkningar visar att de har tänkt, tagit ställning och gjort val. Alltså finns det bättre möjligheter för regeringen att genomföra (måhända till viss del impopulära) åtgärder.

    Jag tror inte heller att enkom frivilliga individuella åtgärder kan ”rädda världen”, men de kanske ändå är nödvändiga för att skapa ett (politiskt) klimat där det är möjligt att vidta nödvändiga åtgärder – som alltid kommer att vara impopulära i något läger. Jag är skeptiskt till den politiska sfärens möjligheter att vara proaktiv snarare än reakativ (fixa redan uppkomna problem). Politiker behöver allt stöd de kan få från ”folket” som ”röstar med fötterna” (sina beteenden) och visar vad de tycker är viktigt. Om man istället kör på eller ökar farten genom att konsumera mer (prylar, resor, boende) så röstar man också med fötterna och visar att man absolut inte vill lägga sin röst på åtgärder som kan leda till minskat välstånd (t.ex. dyrare el ifall man fasar ut kolkraften).

    Seriestripp: ”What you environmentalists have got to undestand is that the destruction of the planet may be the price we have to pay for a healthy economy.”

  5. Bengt Axmacher skriver:

    Varken jag eller Azar (tror jag) menar att ett individuellt ändrat beteende är fel på något sätt. Jag lojaliserar mig själv med en hel del av det som kallas ändrad livsstil, snålar med el, cyklar när jag kan, har miljöbil, sorterar sopor ganska samvetsgrant etc. Och det skulle aldrig falla mig in att protestera mot lagar eller styrmedel som fyller ett vettigt ändamål även om det skulle svida en hel del. Men det är inte riktigt detsamma som att läsa om och känna sig pressad av att man skall stå och läsa på lappar när man handlar i affärer om hur långt varor har fraktats, att ha dåligt samvete för jag flyger någonstans på semester eller hålla mig informerad om alla andra koldioxidsparande påhitt. Men jag har inga synpunkter på att andra gör så.
    Du verkar tro att den som konsumerar röstar med fötterna när mera drastiska åtgärder leder till minskat välstånd. Det är jag inte övertygad om.
    Jag är också skeptisk till att politiker klarar av proaktiva åtgärder, det blir nog snarare reaktiva åtgärder, som du säger. Det finns gott om människor som sätter sig på tvären när det blir fråga om åtgärder som kostar. Men när och om det börjar märkas på allvar att skeptikerna har fått allt om bakfoten, så tror jag ett mycket stort flertal kommer att vara lojala även mot drastiska program.
    Din seriestripp är rolig och tänkvärd. Själv är jag beredd att dagtinga en hel del med min marknadsekonomiska övertygelse; och det lär nog många få göra vad det lider.
    Men det är ändå ingen lysande idé att försöka spara och snåla sig ur den pågående krisen

  6. Bengt Axmacher skriver:

    Glömde en sak.
    De brottstycken jag framhöll ur Azars bok var valda för att jag antingen hade en avvikande åsikt, eller för att jag i hög grad delade hans synpunkter. Boken innehåller mycket mer än så och en hel del skulle nog mildra det intryck jag gav. Azar menar visst att det är viktigt och värdefullt att folk agerar klokt och tänker på sina fotavtryck. Men framförallt vill han nog att vi skall vara välinfomerade – det sprids avsevärda mängder ren desinformation – så att vi kan göra rationella val.
    Det kan inte hjälpas att ffa miljörörelsen lägger väldig emfas på livsstilsfrågor och det är många som tror att problemet är löst om vi bara ändrar livsstil. Det är förvisso en futil tanke.

  7. Johan Simu skriver:

    Ska försöka sätta mig och skriva ett ordentligt inlägg om min syn på vapenspridningsfrågan någon dag. Gäller att hitta några timmar 🙂 Påminn mig gärna i en kommentar om en vecka eller så, ska iväg till frankrike nästa vecka och det lär ha försvunnit ur mitt huvud totalt efter det.

    Men mitt huvudargument mot det argumentet har alltid varit att eftersom civil kärnteknik varken är enklaste och definitivt inte billigaste sättet att framställa vapenmaterial så är det också det osannolikaste sättet för en stat att gå tillväga. Dessutom gör det varken från eller till för vapenspridningsrisken att inskränka civil kärnteknik då den grundläggande tekniken för att framställa vapenmaterial är enkel nog för vilken stat som helst att bemästra helt på egen hand ifall de satsar lite resurser på det.

    Jag mailade en gång Azar om vapenspridningsrisken och svaret jag fick var dessvärre inte särskilt djupgående.

  8. […] i största allmänhet, en del på åtgärdssidan kan ifrågasättas, bra för den som vill vara, s Källa Bloggat om […]

  9. Bengt Axmacher skriver:

    Johan,
    Jag skall påminna dig

  10. Daniel skriver:

    Jag tycker absolut att man ska använda de nuvarande kärnkraftverken så länge det bara går. Men jag har blivit mer tveksam till att bygga nya, inte i första hand på grund av riskerna med kärnkraft (eller vapenspridning), men på grund av kostnaderna.

    Här är tre argument mot att bygga nya kärnkraftverk:

    1) Jag har inte satt mig in tillräckligt mycket i frågan men har förstått att el från kärnkraft kanske inte alls är så billig om man tar med *alla* kostnader – bygga, driva, avveckla, slutförvara. Att avveckla ett kärnkraftverka kostar tydligen enorma summor pengar som inte är medräknade i ekonomiska kalkyler över hur dyr el från kärnkraftverk är. Se t.ex. http://news.yahoo.com/s/oneworld/20081031/wl_oneworld/world3583261225490530;_ylt=ApLRm5RNzVKDN_fHW9sf9Cxpl88F

    2) Ett andra problem jag har med kärnkraft är ändå säkerheten, eller kanske snarare priset på risken. Inget försäkringsbolag vill försäkra ett kärnkraftverk till en rimlig kostnad. Alltså har de som driver kärnkraftverk satt som krav att de ska ha begränsat ekonomiskt ansvar vid en olycka och att staten ska gå in och täcka resterande kostnader. Det känns inte som en hållbar affärsmodell… vad är priset på, vad kan denna subvention vara värd? Borde inte den tas med i kalkylerna? Uppenbarligen räknar inte ens de som driver kärnkraftverk med att det är helt riskfritt och denna risk borde ha ett pris som man tar hänsyn till när man räknar ut det totala ”priset på kärnkraft”.

    3) Till sist finns det ett annat problem med kärnkraft. Det bygger på enorma centraliserade resurser (både pengar och kompetens). Jag föredrar lösningar som är mer decentraliserade, lokala och småskaliga för de är mer robusta om hela (energi-, samhälls-) systemet utsätts för påfrestningar. Vilket jag tror kommer att hända den dagen vi når oljetoppen (peak oil).

    Men som sagt, jag är mindre rädd för riskerna än jag är tveksam till kostnaderna. Som jag ser det borde vi satsa allt vi bara kan på vindkraft (Azar verkar också positivt intställd utifrån inlägget ovan) samt på att spara/använda mindre energi. Därav min positiva inställning till frivilliga eller andra inskränkningar av vår el-, drivmedels- och energi-användning.

  11. Johan skriver:

    Daniel.

    1. Rivningskostnaden uppgår till någon procent av konstruktionskostnaden. Jag har ingen länk sparad här på jobbet men det finns uppskattningar av tex rivningskostnderna för barsebäck och de är inte så farliga. Rivningskostnaderna är så vitt jag vet en del i de ekonomiska kalkylerna. Det kanske är annorlunda för de första reaktorerna men det är inget problem med nya. Tänk också på att reaktorer kan köras under väldigt långt tid och man hittar hela tiden på nya sätt att förlänga driftstid på säkra sätt. Jag skulle inte bli förvånad om vissa av de generation 3 reaktorer som byggs i dag kommer rulla ännu om hundra år.

    2. Läs gärna dessa två inlägg jag skrivit om försäkringssituationen.
    http://gronarealisten.blogg.se/2008/august/forsakringsfragan.html
    http://gronarealisten.blogg.se/2008/november/kan-jytte-guteland-grundskolematte.html
    ”Subventionen” om man vill se det som en sådan är i storleksordning ett öre/kWh och kärnkraften betalar långt mer än så i effektskatten(en skatt enbart kärnkraft har). Situationen är inte heller unik för kärnkraft. Den gäller också vattenkraft, kemiindustrin, flygindustrin osv.

    3. Centralisering och stora anläggningar har dock fördelen att de är billigare per installerad watt och effektivare. Man kan aldrig få en liten anläggning att bli lika effektiv termodynamiskt sett. Dessutom går det åt mindre resurser per installerad watt att bygga en stor anläggning än en liten, miljömässig vinst alltså. Jag ser inte direkt heller varför decentralisering skulle ge stabilare nät, speciellt inte med inherent ostabila energikällor som vind och solkraft. Hade varit en mardröm att försöka hålla balans på ett elnät med stor del vind och sol. Men kärnreaktorer kan komma i alla storlekar. Från tiondels MW till GW så vill man ha decentraliserad energi är kärnkraft utmärkt för det. Speciellt de designer som inte behöver bränslebyten utan kan köras i tjugo år med orginal bränsleladdningen.

Lämna ett svar