Mauricio Rojas. En särdeles förlust för Sverige.

En av alldeles för få som i Sverige vågat sig utanför den noga ingärdade zon som kallas politiskt korrekt, har gett upp och flyttar ut ur landet. Jag tilhör inte dom som läst, sett eller lyssnat träget av, på eller till Mauricio Rojas, utan endast tillfälligtvis. Men jag har alltid beundrat hans orädda synpunkter inom ffa området flykting- och invandrar-politik, särskilt som man kunde misstänka att han hade kunskaper och infallsvinklar som vi ”genuina” svenskar saknar, men behöver.

I Svenska Dagbladet igår hade PJ Anders Linder på ledarsidan en synnerligen läsvärd intervju med honom, vari avslöjades en del fakta som i varje fall inte jag kände till, men som borde kunna göra vem som helst upprörd.

Jag har tidigare flera gånger påtalat SVT-s slagsida mot babord. Själv sysslar jag med annat när en del av TV-s program med politiskt och s k satiriskt innehåll är aktuellt. Har därför inte sett eller hört så mycket av Faktum ( bara ordet, i sing eller plur, börjar lukta vänstersida och politiskt korrekt ), ändå häpnar man över tilltaget att likna en kunnig och duktig men fritänkande debattör vid en hund, särskilt som det aldrig förekommer några motvikter. (Som t ex någon av vänstersidans koryféer som åsna.) 

Att Maud Olofsson skulle använt sig av något slags veto mot Rojas ev placering hos Nyamko Sabuni, gör mig nästan ännu mer upprörd. Jag har tidigare uppfattat henne som frimodig och öppen för resonemang av nytänkarkaraktär.

Som vanligt får jag landsortsboende alltid söndagens SvD först på måndagen. Just idag var det bra, för Linders artikel hade hunnit få en rad belysande twingly-länkar, nästan alla av en sort som har sina sympatier hos TV, men definitivt inte hos några liberaler eller i Svenskan.  Läsningen gör en beklämd. 

De strömlinjeformade knoddar som tycker i stim och solar sig i glansen av sina talrika likar, har vi mer än nog av. Om ett antal av dem hade flyttat ut ur riket hade inte gjort minsta lilla skillnad. Mauricio Rojas flytt till Spanien däremot är en förlust för Sverige. Han var en av dem som möjligen kunde skapat lite lyft i den borgerliga debatten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

6 svar till “Mauricio Rojas. En särdeles förlust för Sverige.“

  1. Erik Svensson skriver:

    Tycker väl att det i princip är bra med debatt, och det ska vara högt i tak, men är ingen större beundrare av Mauricio Rojas. Han, om någon, tycks ju ha levt efter devisen att vara ”politiskt korrekt” (en term som jag f. ö. tycker är mer av ett skällsord än informativ):

    Under 1970-talet tillhörde den radikala revolutionära och marxistiska vänstern i Chile (MIR) som tyckte att president Salvador Allende var för ”mesig”. Han förespråkade då väpnad kamp och marxistisk revolution.

    Väl hemma i Sverige möter han högervinden under 1980- och 1990-talen och börjar likt en vindflöjel en lång vandring via Moderaterna, Kristdemokraterna och hamnar slutligen i Folkpartiet. Där tajmar han perfekt in partiets högervridning i integrationsfrågorna när Bengt Westerbarg-falangen och de socialliberala försvagas och Björklund-falangen tar över med krav på hårdare tag i skolorna och mot invandrare och svensk NATO-anslutning.

    I mina ögon har Mauricio Rojas hela tiden ängsligt tittat sig runt omkring för att se vart de politiska vindarna för tillfället blåser ifrån. Jag hade haft mer respekt för honom om han under 1970-talet hade uttryckt de åsikter han gör idag, då hade han verkligen varit modig och utmanat den politiska korrektheten. Men idag känns det rätt så slitet, och dessa åsikter är ju knappast unika. Massor av f. d. vänsteranhängare har anammat nästan identiska åsikter som Rojas, som t. ex. Göran Skytte.

  2. Bengt Axmacher skriver:

    Jag har som jag skrev ingen ingående kännedom om Rojas, men har hört honom på senare år då och då och sympatiserat med många av hans åsikter om invandrarpolitik – även om det är ett område som jag inte har några deciderade synpunkter på. Som företagsläkare har jag kommit i kontakt med mängder av invandrare av en lång rad nationaliteter och haft många, långa och intressanta samtal med dem. Av naturliga skäl har jag ändå mest träffat dem som hade arbete och för det mesta var väl etablerade eller anpassade. Deras synpunkter sammanföll ofta med Rojas.
    Det har gått 30 år sedan 1970-talet när tydligen Rojas var direkt marxistisk revolutionär. Jag tycker kanske att man kan ha rätt att skifta åsikt ganska rejält under så lång tid utan att det skall tolkas som att man är en vindflöjel eller saknar integritet.
    Jag var själv ganska intresserad av socialistiska idéer under min ungdom men betraktar mig nu sedan rätt länge som marknadsliberal med en del ganska avsevärda reservationer. Framförallt gällande omöjligheten av ständig tillväxt. Känner mig ändå inte som en vindflöjel.
    Ibland tänker jag så här, även om det låter lite övermaga.
    Somliga växer tills de är tjugo+ och sedan är de färdiga med sin växt.
    Andra växer hela livet, prövar och tänker om när de vinner nya insikter. Jag inbillar mig och hoppas att jag tillhör den senare gruppen, och anser mig inte utvuxen bara för att jag snart är 73. Detsamma gäller kanske Göran Skytte ?? (fast han är naturligtvis inte 73 än.)

  3. Erik Svensson skriver:

    Bengt:

    I ditt fall tycker jag dock att du verkar ha ett betydligt spänstigare sinnelag än Göran Skytte, trots din något högre ålder :).

    Skämt åsido, visst ska man kunna ändra sig, jag blir bara lite misstänksam när man slår över så totalt som Rojas och andra gör och är lika övertygad som man en gång var ”åt andra hållet”. I mina ögon känns det lite grann som om man håller på att göra upp offentligt med sina ungdomssynder. Åtminstone tror jag detta är förklaringen vad gäller Göran Skytte.

    Min morfar, som dessvärre avled 1979, var däremot en äkta värdekonservativ, under hela 1960- och 1970-talen när det blåste snålt för denna inställning och var en rejäl vänstervridning. Morfar lärde mig att uppskatta god och klassisk litteratur, och jag är än idag tacksam för detta arv, i synnerhet som värdekonservatismen trängts tillbaka av fundamentalistiska nyliberaler inom borgerligheten under de senaste decennierna. Jag var ofta oense med min morfar politiskt, men hans rakryggade hållning och principiella inställning när det blåste motvindar ingav mig respekt. Morfar var så stor motståndare till ”Du-reformen” så att han t. o. m. gick två kvarter extra till en ny tobaksaffär där man fortsatte att kalla honom ”Ni”! Det kallar jag en konsekvent, närmast tjurskalligt konservativ inställning!

    Allt gott!

    Erik

  4. Erik Svensson skriver:

    Förresten, en sak till:

    Jag la till min blogg till mina länkar idag, för jag tycker att den är riktigt bra, även om jag läser den sporadiskt (inte för att den inte är bra, men p. g. a. tidsbrist). Även om jag är mer socialistiskt orienterad vänstersympatisör och inte marknadsliberal som du så har jag inte någon principiell beröringsskräck.

    Jag gillar din blogg, den har en intellektuell och fritänkande framtoning som tyvärr saknas i bloggosfären. De flesta bloggar är tämligen ytliga, tyvärr, inklusive många av de explicit partipolitiska.

    Erik

  5. Bengt Axmacher skriver:

    Tack Erik för vänliga ord. Jag blev mycket förtjust i din blogg och fattar inte hur du hinner skriva så mycket och så bra samtidigt.
    Det stör mig inte ett skvatt att du säger dig vara vänstermänniska.
    Jag var på väg att bli clarteist ett av mina första år i Lund, men det gick över och sedan har jag i många år varit politiskt ganska ointresserad och aldrig medlem i något parti förrän i år. Men jag lär inte bli aktiv på något sätt, det är mera en sympatiyttring. Mitt motstånd mot socialism och planekonomi är helt och hållet beroende på alla de misslyckanden som socialismen visat upp, väsentligen beroende på att vi alla är människor och inga idealgestalter. Vi har för många egenheter, och är inbördes för olika. Det omöjliggör socialism i praktiken – för mig alltså – det blir bråk och den eller de som flyter ovanpå, och det är alltid någon eller några som gör det, måste tillgripa maktspråk och sedan är mördandet snart igång.
    Lustigt att du fotograferar också. Även jag har en misskött sida på fotosidan, jag var silvermedlem, men har glömt att betala så nu finns det väl inte många foton kvar. Har inte tittat på evigheter. När man blir pensionär hinner man ingenting, inte för att man har mer att göra – för det har man naturligtvis inte – utan för att allt tar så mycket längre tid.

    Ser fram emot att höras av mer.

    Bengt

  6. Erik Svensson skriver:

    Bengt!

    För tusan; det är klart att du ska återuppta fotograferandet!!! Även om bloggandet är kul, så finns det andra värden i livet också.

    Fast jag måste säga att det roligaste med bloggandet är alla människor som jag träffat – virtuellt alltså – som man aldrig hade träffat innan bloggosfären fanns (inkluderand dig, givetvis). Studenter från olika universitet mailar mig och frågar om allt möjligt, från människans evolution till klimatfrågor (som jag verkligen inte är expert på). Jag häpnas över vilket genomslag man kan få via bloggar, genomslag som jag aldrig strävat aktivt efter och som inte hade gått att få på annat sätt. Jag vet inte om du är intresserad av evolutionsbiologi, men här finns en intressant sida där jag faktiskt fått en del blogginlägg ”publicerade”, som jag från början bara skrev utan tanke på att de skulle intressera fler än en liten krets:

    http://www.evolutionsteori.se/

    http://www.evolutionsteori.se/artiklar.asp

    Så svaret på frågan från dig (och andra) hur jag hinner skriva så mycket är jag (i någon mån) har lyckats integrera bloggen med jobbet och använder bloggen som ett arkiv för tankar och funderingar och korta notiser om vetenskapliga artiklar som jag sedan återkommer till, då och då. Jag hinner inte gå på föredrag eller debatter på fritiden, men det är ett sätt att i viss mån kompensera bristen på det som gör att jag bloggar.

Lämna ett svar