Mer om Obama. Mest från Dick Erixon – snäll rebell?

Det finns mycket att höra och läsa om Barack Obama i dessa dagar. En av våra bästa och flitigaste politiska bloggkommentatorer, Dick Erixon, är som vanligt ett nöje att läsa. Igår, onsdagen den 5/11 var han ovanligt flitig med första inlägget kl 01:14, då ännu inget liknande ett preliminärt utslag  hade avhörts. Endast från  Indiana hade man rapporterat att den republikanske guvernören Mitch Daniels av Fox News var förklarad som segrare  med tillräckligt övertag (58-40%) i de röster som hittills räknats. Erixon, som inte gjort någon hemlighet av att han hoppas på McCain, avhåller sig från triumferande utrop.

Sista inlägget för dagen publiceras kl 21:23 när segern varit klar i åtskilliga timmar och den första av en väntad lång rad utnämningar är klar. Kongressmannen Rahm Emanuel ska ha tackat ja till att bli Vita husets stabschef. Han var, berättar Erixon, den ende Chicago-demokraten som röstade för Irakkriget 2002 som arbetade nära president Clinton i Vita huset i sex år. Någon distinkt signal om vilken inriktning Obamas politik skall ta går knappast att se i detta val.

Mellan dessa inlägg finns ytterligare 7 spridda över dagen. Jag, som sannerligen är allt annat än politisk kommentator, läser med stort intresse. För jag har hunnit bli en beundrare av Obama, baserat på vad som stått att läsa om honom, och främst efter att ha hört honom några gånger. Det var länge sedan man hörde en politiker formulera sig med denna visionära kraft och sedan framföra det på ett sätt som övertygar så starkt.

Jag tar till mig utav Erixons synpunkter, nästan oförmögen till en annorlunda mening med de begränsade kunskaper jag själv har i ämnet amerikansk och internationell politik.

En avvikande åsikt vill dock jag anmäla, och det baserar jag på personlig stark övertygelse. Och jag tror det är många fler än jag som skulle säga detsamma.

Erixon skriver:

Obama måste nu ta ansvar för USA:s enorma makt i världspolitiken.  – – –  Jag hoppas också att han ljugit om att han ska sitta ner och prata snällt med tyranner som förtrycker sina folk, utan tvärtom ställa samma sorts krav som Bush har gjort.

Så långt jag har lyssnat och förstått, tror (och hoppas) jag att Erixon kommer att bli besviken.  Kennedys ord: Never fear to negotiate and never negotiate for fear . klingar i minar öron. Jag är medveten om att de kan tolkas lite  olika.

För mig är detta en ytterst viktig punkt.  Många av de herrar som förtrycker sina länder, hotar sina grannar eller på andra sätt bär sig fullständigt oefterrättligt åt, reagerar inte som vi gärna vill föreställa oss, när Amerika  eller för den delen  hela världssamfundet börjar rikta in sina vapen och visar musklerna på andra sätt. Flera diktatorer har ju också egendomligt nog stora delar av sin befolkning med sig. Att hota ett banditgäng som tycks kunna rekrytera snart sagt hur många självmordsbombare som helst är inte rationellt. Det har ju inte heller lett till målet särskilt ofta.

Marguerite Yourcenar skriver visserligen tänkvärda ord någonstans i Hadrianus minnen. Det är apropå en konflikt i dåvarande Israel, där den romerska ockupationsarmen vid så lite som ohövligt tilltal emellan judar och dessas dåtida fiender utdömde fullständigt  groteska straff. Det hade avsedd effekt; dödsfiender umgicks efter någon tid och efter ett antal avrättningar på ett lugnt och behärskat sätt.

Man anlade en mask, som efter några år övergick till att bli själva ansiktet.

skriver Yourcenar.

Jag har burit med mig detta citat i många år och funderat mycket på det.

I våra dagar tror jag inte det fungerar. För det första vet jag inte om detta speglar en historisk verklighet. Det förefaller snarare iscensatt av Yourcenar för att illustrera en intressant tanke. Idag är vi för talrika, det går inte att ordna tillräckligt intensiv övervakning. Och framförallt tillgriper vi inte straff av samma resoluta slag för grinigt tilltal mellan fiender.

För oss återstår konfliktlösning vid förhandlingsbordet. Det innebär naturligtvis inte avrustning,  styrkeposition är nog även fortsättningsvis ett bra argument mot otrevliga motståndare. Om Bush hade varit mera benägen till samtal och mindre krigslysten hade kanske Irak-frågan fått en både billigare och bättre lösning

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Lämna ett svar