Varför finns det inte någon svensk Obama?

I snart ett par års tid har vi nu kunnat bekanta oss med Barack Obama. I början var han mest en lång och vältrimmad person med vårdad klädsel, sonor behaglig stämma och ofta åtföljd av en familj som verkade svara upp mot den amerikanska drömmen. När man så småningom fick tillfälle att lyssna till lite längre och fylligare utläggningar greps man – i alla fall jag – av ett snabbt ökande förtroende och en känsla av hopp, inte bara för Amerika utan för hela världen.  På radion i morse fick vi veta att han nu var vald till president. Det kändes nästan som om dagen förtjänade en tidig champagnefrukost.

I dagens Svenska Dagblad kunde man på ledarsidan hitta ett osignerat ledarstick under rubriken Lite Mer Obama skulle inte skada. Det handlade egentligen mer om Reinfeldt och de nya moderaterna och deras brist på visionär kraft, men rubriken var fullt adekvat. Det påtalas hurusom i första hand Fredrik Reinfeldt, men moderater i övrigt inkluderas, aldrig lyckas prestera några anföranden som lyfter från golvet. Det handlar om siffror, procentsatser och variationer på reformer, alltid inom det som kallas den svenska modellen. En gång signerat av Socialdemokratin. 

Hur sant är icke detta!  

Även om moderaternas förslag och genomförda reformer i stor utsträckning säkert kan kallas för borgerliga så får man ändå en känsla av att det saknas en sammahållen bild av vad slags samhälle man vill ha. Mycket verkar vara ad hoc-lösningar på något begränsat eller tillfälligt problem. Anar man någon enda gång en bild av det samhälle man vill ha, så är det fortfarande vårt gamla kära folkhem som spökar – vårdhemmet Sverige.

Sossarna har genom sitt långa maktinnehav helt tagit över det offentliga samtalet. Inte så konstigt när deras frontalfigurer och dessas ätteläggar har parkerat sig på var och varannan stol i hela förvaltningen. Den samtalston som hålls av redaktörer och programledare i radio och TV är djupt färgad av detta. Sossarna eller vänsterfolket – vari miljöpartisterna antingen de vill eller ej blivit en del – är the goodies och borgarna the bad guys. Borgerliga förslag kan vara motiverade av en bister verklighet, men innebär alltid försämringar och ingen generar sig för att förstucket mena att det ingår i någon slags borgerlig komplott syftande till att de rika skall ha mer och de fattiga mindre.

Reinfeldt kan förklara för Mona Sahlin i den sockersötaste ton varför han ännu inte satsat mer pengar på sysselsättningsåtgärder mot en kris som bara är några veckor gammal, men kan ändå räkna med surmulna anklagelser om ren ovilja tillbaka.

TV svämmar över av skräp-program och sexistisk vulgär underhållning som man knappt orkar med att se mer av. Många kulturprogram karakteriseras av att det svärs ännu mer än vanligt och nästan samtliga program från samhällsredaktionerna domineras av samma tjat om evig millimeterrättvisa, drabbade personer, ökade klyftor och illasinnade handläggare. Ständigt samma vänster-litania.

Hur kommer det sig att kulturpersonligheter av politiskt korrekt slag nästan genomgående är vänstersympatisörer? Jag kan inte se någon annan förklaring till detta fenomen än att kulturpersoner med mera borgerlig framtoning mobbas ut ur de kulturella kretsarna eller definieras som politiskt inkorrekta.

Och varför kan inte borgerliga politiker ens vid högtidliga tillfällen  lyfta sina tal till en visionär nivå av det slag som Barack Obama visat sig vara en mästare på? Kan det vara för att det i Sverige inte är korrekt med minsta lilla nationella anslag, som ju kan vara svårt att undvika i politiska visioner.  Är det därför man värjer sig mot allt som kan kallas ”tal till nationen” eller dylikt. Här måste alla låta som förstamaj-talare, och fastna i katalogarior stofferade med krav, klagomål och jämmer.

Borde inte moderaterna döpa om sig till pragmaterna. Med det menar jag inte att det är något fel på pragmatiska lösningar. Men några andra ingredienser borde det ju finnas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

4 svar till “Varför finns det inte någon svensk Obama?“

  1. Mats Frick skriver:

    Håller helt med dig Bengt. Den borgerliga dialogen måste rekonstrueras från grunden. Steg ett är att kasta ut alla spin doctors och kräva att våra företrädare tänker själva ett slag. Entreprenörer och småföretagare behöver inte Ayn Rand-citat utan konkreta förutsättningar för att skapa värde för sig själva och sin omgivning. Först då finns grunden för att bygga en ny vision om Sverige. Dem amerikanska drömmen skulle lika väl kunna vara svensk.

  2. Kalle skriver:

    Det var samma HYSTERISKA gladge och inte bara i Syd-Afrika nar Nelson Mandela valdes till president och den gladjen ar ju latt att forsta.

    Men vad som forvanar mig ar att sa manga (inte alla) idag 2008 ar SA OMOTIVERAT GLADA over att fa en USA president med Afrikanskt blood! Varfor ar det sa bra att ha en Hussein Obama som ledare?

    Arligt talat, jag kan inte namnge ett enda land med en neger-ledare som jag skulle vilja se mina barn vaxa upp i. Vet nagon ett hyfsat bra land med svart ledare? Negeria ar ju rikt men livsfarligt! Syd Afrika har gatt at fanders med musik under Thabo Mbeki och nasta ledare Walter Zuma ar en gangster som alskar att sjunga om sin kulsprute-pistol pa ANC moten. Zimbabwe, Mosambique skall man ju inte tala om och skiten flyger i Kongo igen, igen, igen… Botswana ar val OK, men vad kan man gora dar utan att fa HIV?

    T.o.m med UN under Koffe Annam blev fiasko i alla lagen, sarskilt i Dafur med mass svalt. Han hade ocksa en kriminell son..

    Jag tror att om fyra ar sa ar nog USA ocksa ett farligt land med en neger ledare (svart & rik som ett troll!) i ett land dit ingen garna flyttar med barnfamilj… Why not? En svensk Hussain? NEJ TACK!

  3. Bengt Axmacher skriver:

    Endast med stor tvekan släpper jag in en kommentar med den här valören.
    Jag bedömer varje människa för sig utan att snegla på vare sig hudfärg, kön eller annat. Det gör uppenbarligen inte du. Det finns gott om vedervärdiga ledare av alla kulörer, antalet vita bland dem är inte att förakta. I demokratier sorteras de dessbättre snart bort. Det är ett avsevärt misslyckande att det fortfarande finns gott om stater som säger sig vara demokratier men inte är det. Att det är ett särskilt stort bekymmer i Afrika har ingenting med hudfärgen att göra utan med historiken. De vita kolonialherrarna på sin tid har varit dåliga föredömen helt enkelt

    Din kommentar kan möjligen tjäna som ett avskräckande exempel, därför får den stå kvar. Dyker någon kommentator upp som tycker jag gjort fel bedömning, tas du bort.

  4. Mats Frick skriver:

    Obama kanske är den svarta svanen vi inte väntat oss 😉 Rakryggat av dig Bengt att låta kommentaren stå, den tjänar som påminnelse om varför bloggosfären inte bör lämnas över till hat och smädelse.

Lämna ett svar