Tillväxtens dårskap. Skall marknadsekonomin ta död på vår planet?

New Scientists sista nummer är i huvudsak vigt åt ekonomiska frågeställningar under de samlingsrubriker jag  satt ovan.

Risken att jag någonsin skulle få planekonomiska funderingar, vilket någon kanske misstänker, är liten. Men jag har tidigare några gånger varit inne på tanken att den ganska hämningslösa marknadsekonomi som senaste åren haft gott om förespråkare, kanske borde modifieras en del, och de allra sista dagarna tycks det redan vara på gång.

En mängd parametrar stiger i allt raskare takt, nedanstående figur från New Scientist illustrerar det.  Den avser tiden från 1750 fram tills nu.

Upplösningen medger nog inte att man läser vad kurvorna representerar, antingen kan du följa länken till originalet eller får man en uppfattning av denna lista  i tur och ordning:

  1. Norra hemisfärens yttemperatur
  2. Världens befolkning
  3. CO2-koncentration i atmosfären
  4. GDP (Disposable income per inhabitant ?) 
  5. Avverkning av tropiska regnskogar och annan skogsmark
  6. Vattenförbrukning
  7. Antal utrotade arter
  8.  Motorfordon
  9. Pappersförbrukning
  10. Exploatering av fiske
  11. Utländska investeringar
  12. Ozone depletion

Det finns redan idag en allt större och mer spridd vilja att foga sig i en ny och mera uthålligt hållbar livsstil, att minska koldioxidutsläpp, öka energieffektivitet och utveckla olika ”förnyelsebara” teknologier.

Kommer det att leda till det mål vi avser, en planet som i allt väsentligt fortsätter att vara det hem i världsrymden som vi vant oss vid?

Ett ökande antal specialister  menar att de åtgärder vi redan vidtagit och planerar inom de närmaste åren kommer att vara helt förgäves om vi inte också kan reformera ett ekonomiskt system som har ständig tillväxt som grundsats. För flertalet ekonomer är det sedan lång tid en självklarhet att tillväxt måste och kan fortsättas ad infinitum. Man pekar gärna och förtjust på tidigare varningar som visat sig inte slå in, till exempel Romklubbens varningar i Tillväxtens Gränser.

Ändå menar många ekonomer, politiker och debattörer av olika skiftningar och nyanser att den senaste tidens utveckling ändå måste få var och en att inse att det ändå finns gränser och att vi torde bli tvungna att revidera den liberala marknadsekonomin så att vi kan förvandla en ständig expansion till ett mer statiskt läge, där alla kurvor planar ut på en nivå som vi kan vidmakthålla.

Det behöver inte innebära en försämring. Att lära sig leva utan att ständigt snegla på utveckling, ytterligare bättre livsvillkor och att försöka frigöra sig från ett vanemässigt tvång att bara arbeta och producera, skulle faktiskt kunna innebära  en högra livskvalité.

John Stuart Mill skulle säkert instämma i denna vision. I Principles of Political Economy (1848) förutsåg han att, när en gång en tillräcklig tillväxt lett till optimala levnadsvillkor, en ”stationär” ekonomi skulle uppnås där vi istället för ekonomisk tillväxt skulle ägna vår strävan åt icke-materiella mänskliga avancemangu, en satsning på mental utveckling och kulturella och sociala framsteg. Vi skulle bli levnads-konstnärer, befriade från tvånget att ständigt sörja för acceptabla timliga villkor.  

Utopier av detta slag var vanliga förr vid t ex industrialismens framväxt. Med tiden har de alltmer betecknats som naiva förhoppningar och dagdrömmerier fjärran från sans och förnuft.

Kanske är det nödvändigt att vi mer eller mindre förgör vårt eget livsrum och får börja om med vår strävan från scratch igen.

Marknadsekonomin har skapat välstånd åt många och fler och fler blir vi som får del av denna välsignelse.  Lyckas vi hålla detta gående säger de flesta att antalet människor kommer att plana ut kring 9 miljarder någonstans. Kommer vi att uthålligt kunna hålla alla dessa människor på den vettiga levnadsnivå som är en förutsättning för att befolknings-tillväxten verkligen skall plana ut?

Enligt mitt eget enkla resonemang finns det tre faktorer som kan hålla en utveckling i meningen ökad ekonomisk tillväxt igång.

  1. En växande folkmängd
  2. En ökande levnadsnivå
  3. Tillkomst av nya teknologier.

Fortfarande håller alla tre maskineriet igång. Men hur länge kan det hålla på.

Frågan är fri.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2 svar till “Tillväxtens dårskap. Skall marknadsekonomin ta död på vår planet?“

  1. Daniel skriver:

    Jag tycker att frånvaron av utopier idag är oroande. Informationssamhällets framväxt borde ha fått större avtryck men om vi inte ens kan drömma/tänka oss en bättre värld, hur kan vi då ens ta första steget mot att ta oss dit?

    Lite lite fanns det när internet växte fram (innan det blev kommersialiserat) och också kring öppen programvara (Stallman-GNU, Thorvalds-Linux) men detta har blivit ”kidnappat” och anpassats till rådande ekonomiska strukturer i högre grad än de utgör en motkraft och ett ifrågasättande. Det är synd. En del vettiga människor förespråkar ”steady-state economics” (Daly) men deras röster är försvinnande tunna.

    Att ifrågasätta tillväxten (40-h vecka, ökad produktivitet, BNP, löner, konsumtion) är helt enkelt tabu i dagens samhälle. Miljöpartiet ligger åt det håller men har steg för steg anpassat sig till vad som är möjligt att säga och fortfarande vara ”trovärdig” i den ”normala” politiska diskursen. Kanske är det samma sak med Västerpartiet men det vet jag inget om.

    Christer Sannes bok Keynes barnbarn kan jag varmt rekommendera för en motbild (den oklara titeln till trots). För den som nöjer sig med en kortare sammanfattning av boken verkar denna sida ganska ok.

  2. Bengt Axmacher skriver:

    Jag skall läsa Keynes barnbarn.

Lämna ett svar