Tankar om miljö från en liten ö

Om man inkluderar den lilla systerön Gozo i Malta så ser man från marknivå en obruten horisont i alla väderstreck. Vi landade där för snart 3 veckor sedan.  Redan i taxin in till Sliema stod det klart att denna lilla plätt i havet, stor som ett tiondels Gotland, är svårt överbefolkad. Den knappa milen gick nästan endast genom stadsmiljö och det var livlig trafik på underdimensionerade vägar och gator.

Gotland har c:a 56000 inv på sina 3140 km2 och Malta drygt 400’000 på 316 km2 och det märks. Tydligast noterade vi detta i Valetta, huvudstaden, med endast drygt 6000 invånare men en ring av sammanvuxna städer runtom.  Med en flertusenårig historia är staden, innanför sina enorma skyddsmurar, på världsarvslistan och bussar och bilar måste hålla sig utanför.

Apostlahästar fick man förflytta sig med. Detta är en vy från Republic Street, dvs  ströget i Valetta, en högst ordinär vardag efter turistsäsongens slut. Andra hästar fanns att tillgå på flera ställen.

En lördagnatt om året är det s k kulturnatt i Valetta och den råkade tursamt infalla när vi var där. Den tjuvstartade kl 1900, började officiellt kl 2100, pågick hela natten och var inte officiellt avslutad förrän 1200 på söndagen. Allting: teatrar, kyrkor – av vilka det finns många, affärer, myndigheter, muséer, konstgallerier och givetvis alla restauranger, fik, pizzerior och andra mer eller mindre tillfälliga näringsställen också, var  öppna och igång. Halva ön var där, vilket inkluderade mor- och farföräldrar och barn i alla åldrar samt ett litet antal turister. Allting utom det man åt var gratis.

Vi såg en massa konst på flera olika ställen. Vi hörde Schostakovitjs konsert för dubbelpiano med ytterligare ett par kortare stycken, framförda av 2 utomordentligt duktiga kvinnor, en lång och  mycket hörvärd gospelkonsert i en kyrka, ett storjazzband på ett av torgen och en militärorkester på ett annat ställe. En poporkester försedd med de värsta förstärkare jag skådat förstörde fullständigt ljudmiljön på största torget. Att skynda sig förbi var motiverat men stört omöjligt för trängseln var otrolig. 

Vi såg bara ett par poliser på hela natten, inga fyllon i någon tänkbar ålder, inget bråk och inget tjoande och hojtande. Det var trångt, tröttsamt men trevligt.

All lokal samfärdsel i offentlig regi sker via buss, och Malta är känt för sina gamla fina bussar från anno dazumal.

 

Detta är den äldsta av dem alla. Den gick i reguljär trafik sedan 56 år, kördes av en charmig chaufför som föreföll vara från samma epok och sköttes förmodligen av honom också, minutiöst och med känsla. Ett par av passagerarna var senkomna turister, som åkt till Malta enbart för nöjet att få åka med detta vördnadsvärda fordon.

Cyklar såg vi endast i användning vid två tillfällen. Ett annat än mera ovanligt fordon i stadstrafiken var detta.

 

 Någon lämplig träningsplats för travhästar saknas förmodligen och alldeles säkert också travbana. Då får man ta pålle med sig till jobbet och slå två flugor i en smäll. Vi träffade ägaren en kväll när hästen badades nere i hamnen, och fick veta att tävlade, det gjorde han mest i Halmstad och Göteborg.

Malta är vidare känt bland ornitologer som ett land lämpat för fågelskådning under flyttningsperioderna. Dessutom har ön dåligt rykte för att jakt är en populär hobby och bytet det är våra kära småfåglar, som slutar sina dagar som kramsfågel på ön. Trots att vi var där i rätt tid för skådning såg vi bara en del pilfinkar samt en mängd duvor, som borde varit ett lämpligare villebråd.

 Flera gånger funderade jag på hur det skall bli när jorden blir lika överbefolkad som Malta. Malteserna hade det ju bra i sin trängsel. Det fanns plats för alla att ta sig ett dopp föreföll det, alla butikskedjor, enkla likaväl som exklusiva, Lidl, men också Marks & Spencer, Zara och talrika andra kända märken fanns representerade, även om IKEA saknades. Överfullt på alla hyllor, ingen som gick hungrig.  

Sopor blev det i stor mängd, någon sortering såg vi inte till och hela sophanteringen fungerade på enklaste sätt: man samlade i plastpåsar och när en var full så knöts den igen och ställdes ut på trottoaren bredvid dörren. Där hämtades den sedan av sopbilarna, som var i ständig verksamhet. Man såg alltid soppåsar men aldrig i plågsamt stort antal, så de måtte hämtas ofta. ( Men vart tog de vägen? )

Bussresorna fungerade även om de ofta inte kunde hålla tidtabellerna pga trafikstockningar. Det tog ofta över en timme från Valetta upp till norra änden där man kunde ta färjan över till ännu mindre Gozo, med endast 24’000 invånare

Någon egentlig landsbygd finns inte, men väl en del åkerlappar, ofta terrasserade och med ett myller av svarta plastslangar för bevattning. Jorden såg påver ut, ändå är det mesta av myllan importerad; det mesta på ön är annars sandsten. Vin odlades en hel del och det fanns flera lokala märken av såväl rött som vitt.  Gott var det också och inte särskilt dyrt. Olika köksväxter såg vi men det mesta ön behöver i matväg måste likväl importeras. Fisket ger ett visst överskott som kan exporteras och vi såg fiskodlingar, förmodligen tonfisk, på några ställen.

Det fanns lite alléer här och var utmed vägarna och enstaka planterade dungar av pinjer eller palmer, men knappast något som liknade en skog. Även om vi fick en del regn under tiden och ett ordentligt åskväder så är det normalt torrt under större delen av året och man är beroende av avsaltning för att få vatten så det räcker. Gozo klarar sin mindre befolkning med vatten från nederbörd och det blir över för lite naturlig lummighet här och var.

Det röktes flitigt men tobaken var importerad. Fimpar låg i drivor här och var, men det rådde fökförbud inomhus på restauranger och i andra offentliga lokaler.

Turismen torde vara största näringen.

Vore Malta en egen liten planet skulle öarna vara dömda till snar undergång. Jag läste Lovelocks bok  The Revenge of GAIA under tiden vi var där och tog till  mig hans budskap om att en levande planet som vår kanske kan klara sig med en tredjedel av markarealen till odlingar för människor att leva av, en tredjedel till skogar och vildmark och annat levande som behövs för att hålla atmosfären i balans och därmed också klimatet och sedan slutligen en tredjedel till oss själva för städer, vägar, näringsliv med mera.

(Jag skall återkomma till boken, som f ö alla borde läsa.)

På Malta är gissningsvis drygt hälften taget i anspråk för människans verksamhet, en mager tiondel är odlingsmark och resten är i stort sett ofruktbara stenytor.

Jag hittade några maltesare som var villiga, om än knappt,  att tala om miljön. Visst var klimatet förändrat, därom rådde full enighet. Somrarna har flera år varit olidligt varma. Medelhavet var ännu  i oktober kring 25 grader varmt, klart mer än förr. Få tycktes mena annat än att detta var ett EU-problem. Och visst kan man undra vad de skulle kunna göra på sina lilla sandstensö.

De skulle också gärna vilja vara färre, men blir istället, trots en del utvandring, allt fler; för precis som i Spanien och Italien så väller det in flyktingar från Afrika i små rangliga farkoster. Man såg dem lite överallt, oftast sysslande med att städa upp i stadslandskapet.

Res gärna dit, det finns mycket att se och göra. Historien är mångtusenårig och rikligt dokumenterad.  Kulturella evenemang är det stort utbud på. Bo kanske helst på Gozo som har minst lika bra stränder, men är renare, lummigare och inte alls har huvudöns trängsel och trafik.

Tillbaka i Sverige kan man glädja sig åt hur välordnat vi har det och så gott om plats det är. Våra problem är av annan art än Maltas.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Lämna ett svar