Snörstump 27. Att halvsula en räl.

I tidningen Uppfinnaren & Konstruktören, som dimper ner i lådan varannan månad hittar man alltid roliga idéer och kluriga uppfinnarjockar. I sista numret handlade ett halvt uppslag om järnvägen.

Denna innovation, järnvägen alltså, har ju åtskilliga år på nacken. 1825 öppnades i England första banan avsedd för persontrafik, nästan för 200 år sedan. Det var ångmaskinen som först gjorde att den blev ett snabbt sätt att förflytta sig och sedan har den utvecklats och överlevt konkurrens från både landsvägsfordon och flyg. Nu susar tågen fram i flera hundra kilometer i timmen och det må väl förlåtas en om  man betraktar dem som om ännu inte färdigutbyggda, så i alla fall färdigutvecklade.

Men icke sa’ Nicke. Anders Sundgren, VD i företaget Rerail har förverkligat en idé som faktiskt, såvitt jag kan bedöma, är en inte helt liten revolution och får produkten den succé den förtjänar kan han småningom omsätta miljardbelopp.

Någon direkt högteknologisk produkt kan man inte riktigt kalla uppfinningen även om det inte bara handlar om formgivning utan även om metallurgi. Det handlar om rälsen, själva spåret alltså, ungefär det sista som jag skulle tänkt mig att vidareutveckla.

från Rerail

Den som inte kan mycket om järnvägar inbillar sig nog gärna att en gång lagd, så är rälsen att betrakta som evig eller nästintill. Dock förhåller det sig inte så. Den slits, så hård den än är. Efter ett antal år måste den bytas ut i sin helhet, vilket är en jobbig och kostsam  procedur.  Varje år byts det räls för mellan 150 och 200 miljarder kronor runtom i världen. 

Anders Sundgren har kommit på den i och för sig rätt självklara tanken att man nöjer sig med att byta själva slitbanan, och vidare har han tänkt ut att den då skulle kunna göras av dyrare och mera slittåligt järn. Den nya slitbanan har ett genomsnitt som en klämma som nyper fast om rälen under. Det görs på plats där rälsen ligger och bara möjligheten att slippa lossa alltihop sparar en hel del slantar. Men fördelarna är flera. Man lägger ett mellanskikt som är en polymer och har en ljuddämpande effekt, och inte lite heller – 1o dB,  en mycket uppskattad fördel framför allt i städer. Den högre kvalitén på stålet medför avsevärt minskat slitage, skiktet håller dubbla tiden mot den ordinarie rälen. 

Man sparar slutligen avsevärda mängder stål, och för en miljövän är detta det allra bästa. Stålproduktion är energikrävande och släpper ut stora mängder koldioxid. En kilometer räls skapar 240 ton koldioxid, men den nya slitbanan innehåller bara 15% så mycket stål som hela rälen, så den insparade mängden koldioxid är avsevärd. Dock kanske inte 85 % för jag utgår ifrån att den gamla rälsen tidigare har återvunnits.

Testning av produkten har redan genomförts på SSAB i Luleå och fler prövningar skall utföras vid testanläggningen för järnvägar, TTCI i Pueblo, Colorado i USA. Om tre år skall produkten vara klar i stor skala för marknaden.

Hur angeläget det än är med den svenska regeringsalliansens  järnvägssatsning, så kan det kanske vara idé att bida lite, så att man om 3 år kan lägga räls direkt med den här halvsulningen. Tystare, snålare och ännu ett snäpp bättre för miljön. Och ett handtag åt en svensk uppfinning

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Lämna ett svar