Odlade biobränslen som kan ursäktas. På wasteland.

Första gången jag läste om jatropha, för 2-3 år sedan,  råkade jag till en början vilse och blandade ihop växten med en krukodlad liten ”prydnad” med samma namn.  Inte ens som krukväxt kan denna sägas vara mer än möjligen udda, något för specialister med minimala krav på det vi dussinmänniskor kallar skönhet.

Jatropha Podagrica

Jatropha Podagrica

Jatropha Curcas heter den rätta sorten, en buske, tät och  traditionellt använd på sina håll till häckar och  som skydd för vanligare och nyttigare grödor för otillbörlig betning av vilda djur. Den har ytterst blygsamma anspråk och klarar sig utmärkt i ökenklimat  och på mark som kan vara kraftigt järnhaltig och t o m ha ett saltblandat grundvatten.  Det går att läsa om den på många ställen numera (dock inte i NE av någon anledning. ) Jatropha på Wikipedia är enklast. Där finns en fyllig artikel med vidarelänkning till allt möjligt, skrivet i optimistisk tonart. Möjligen överdrivs buskens nyttighet och alla dess möjligheter en aning. 

 Den blir normalt 2-3 meter hög, men kan också odlas på god mark och då växa till träddimensioner. Den har nyttiga frukter med kärnor som har ett osedvanligt stort innehåll av en olja som visserligen är giftig men annars i princip är redan färdig dieselolja och duger gott som bränsle för enklare maskiner som t ex pumpar och generatorer direkt efter pressning i en press av enklaste slag. För mera kvalificerat bruk i moderna dieslar till bilar krävs dock raffinering.

Jatropha-press

  Busken är giftig i sin helhet med ett ricin-liknande toxin. Djur undviker att beta den – även getter, som annars äter det mesta.

Shamba-stammen i Tanzania använde den som något slags sanningsserum när man avgjorde brottslingar var skyldiga eller ej.  Den som insjuknade med  svåra kräkningar var oskyldig.  Övriga dog och ansågs som skyldiga. ( På svenska har växten fått namnet purger-buske, syftande på den purgerande effekten, kan man gissa.)

Stora delar av världen ställer nu stora förhoppningar på denna giftiga växt. Den skall kunna förse oss med ansenliga mängder fordonsbränsle utan att behöva inkräkta på de odlade arealer som vi använder till livsmedel. Den kommer att renovera torra och ofruktbara marker och skapa arbetstillfällen för fattiga  bönder. 

Indien har tills vidare hunnit längst med jatrophaodling. Den förre presidenten inlede en ny era med att plantera busken i sin trädgård. Den indiska staten Chhattisgarh har redan stora odlingar, planterade i roströd kraftigt järnbelastad jord. Det rör sig om ett samarbete mellan D1 Oil, ett brittiskt biobränsleföretag och energigiganten BP. Företaget har förbundit sig att betala 14 cent för varje kilo av de svarta kärnorna inne i frukten.

Den 12-e september i år har regeringen stadfäst en ny nationell biobränsle-policy. Den syftar till att före år 2017 ersätta 20% av all diesel som Indien importerar med diesel från växter i stället för fossil. Jatropha skall stå för lejonparten. Man har beräknat att det kommer att kräva en areal kring 14 miljoner hektar. Jatropha växer enligt en uppgift redan på 500’000 hektar. 

Indien har dessutom redan viss produktion av etanol från bagass, den rest som blir över när sockerrör tömts på sitt sockerinnehåll.

Dessutom har Jatropha-busken konkurrens ifrån en väsentligt elegantare släkting, indisk bok eller Pongamia Pinnata, ett träd som  uppskattas för sin skugga och även för sina medicinska egenskaper. Det blir 20-25 m högt med vid krona, som  inte bara skuggar utan också minskar avdunstning från markytan. Rotsystemet blir med tiden mycket utbrett och djupgående och Pongamia klarar alltså torra förhållanden utmärkt. Det är dessutom kvävefixerande och förbättrar alltså jordens näringsinnehåll.  De halvmåns-formade frukterna innehåller också olja, 30 % jämfört med 37% för Jatropha-busken. Fylligare information hittas som vanligt bäst på Wikipedia.

En firma i Hyderabad, Roshini International Bio Energy vill i samarbete med myndigheterna i Andra Pradesh plantera träden i 3 av guvernementets 23 distrikt. Man tänker sig också planteringar i angränsande stater, i Indonesien, Sri Lanka och Uganda. Målet är säger företagets grundare Anil Reddy, att plantera 1 miljard Pongamia Pinnata i hela världen, täckande en sammanlagd areal stor som halva Danmark.

Indiens finansminister har nyligen beskrivit produktion av bränslen ur livsmedel som ett ”brott mot mänskligheten” (ett uttalande som jag f ö gärna instämmer i), så det nyvaknade entusiastiska intresset i landet för biobränslen kan förefalla egendomligt.  Men de inblanade företagen påpekar att man inte tänkt sig att använda några grödor som är användbara till livsmedel eller som skall odlas på mark som kan bära grödor för livsmedel  heller. Både Jatropha och Pongamia klarar sig utmärkt påtorra och steniga jordar. Roshini’s tekniske direktör säger att: 150 acres med pongamia inte kräver mer vatten än enda acre med traditionella grödor.  

(Skulle detta uttalande överensstämma helt med verkligheten, vilket inte verkar helt sannolikt, skulle det vara en lysande idé att plantera stora arealer i jordens alla torra områden med Pongamia och/eller Jatropha, även om man behövde avsalta allt vatten som gick åt till bevattning. Min egen anm.) 

Jag har alltid varit en stor entusiast för trädplantering, återbeskogning etc. Läs här t ex, eller i mina andra artiklar under kategori trädplantering. Så visst tycker  jag att det här är en stimulerande tanke, även om jag flera gånger tagitavstånd från alla biobränslen från odlade grödor. En hel del av den koldioxid som tas upp vid etableringen av dessa planteringar är bunden för avsevärd tid, en del återgår visserligen till atmosfären men vi får onekligen en del energi i utbyte också. Skötsel ochhantering av dessa långlivade grödor – c:a 60 år – kommer inte heller att kräva samma tribut i form av traktorkörande, gödning, eller annan hantering som t ex odling av vete, majs eller sockerrör.

Men. Förutsättningen är att inte denna odling inkräktar på de arealer vianvänder till livsmedelsproduktion.

Skeptiker har redan kommit med dystra påpekanden. Det tar lång tid för dessa planteringar att ge skördar, och storleken av den är inte lätt att rätt värdera eftersom det hittills aldrig praktiserats.   Jatropha bär ingen skörd att tala om förrän efter 5-6 år och Pongamia får man vänta på i 9 år. Det påpekas att det sannolikt blir svårt att skapa ett större intresse för en odling som kräver skötsel, tillsyn och passning i 6 år innan  den ger något igen till brukaren.

Dock är det så att varken Jatropha eller Pongamia hittills varit föremål för något egentligt systematiskt urval eller för någon förbättring. Roshini har startat uppbyggnad av en ”genbank”med högavkastande moderträd. Vart och ett från dessa A-plantor kan ympas till 200-300 nya träd som kommer att få moderträdets egenskaper.  Det förväntas att avkastningen kan ökas lika väl som väntetiden till fruktsättning kan avkortas, vilket kan göra odlingen mer intressant och givande.

I nuläget är avkastningen per hektar nästan 2000 liter dieselolja för Jatropha. Det är dock lite oklart vilken slags mark som varit underlag till odlingen.  Det är nästan 4 ggr mer olja än vad som kan utvinnas från sojabönor på samma areal och 10 ggr mer än vid majsodling. 

Enligt uppgifterna från Wikipedia är även Brasilien intresserat av Jatrophaodling, och har odling på 80 miljoner hektar – motsvarande Sveriges ochNorges sammanlagda yta. I Kina kommer busken att odlas på områden av sammanlagt ungefär Englands storlek. Även Indonesien planerar odling av biogrödor, och däribland Jatrophapå 5 miljoner hektar. Denna satsning har dock stött på kritik, eftersom odlingen till stor del skall ske på utdikade marker, vilket medför stora initiala koldioxidutsläpp.

Georg Monbiot, välkänd brittisk journalist med stort miljöintresse, ständigt vässad penna och med särskilt kritisk inställning till allt som kan kallas olyckliga utslag och följder av ”rå” kapitalism, har skrivit en artikel i november 2007 med rubriken ”An Agricultural Crime Against Humanity”.  (Förmodligen är det från denna som den indiske finansministern, nämnd ovan, har hämtat sin kommentar till odling av biobränslen.)

Även om artikeln snart är ett år gammal är det fortfarande en fräsch vidräkning med biobränslen, ssk  de odlade. Monbiot har satt en underrubrik som lyder: Biofuels will kill more people than the Iraq war.

Alla med minsta intresse för saken borde läsa den, och detta gäller särskilt politiker med ansvarskänsla, makt och möjlighet att driva utvecklingen i en vettig riktning. Det rör sig om 2 välskrivna sidor, med dokumentation som i mitt tycke är ganska förkrossande. Jag skall inte beröra det mesta utan begränsa mig till det lilla som står om Jatropha.

Monbiot skriver:

At this point the biofuels industry starts shouting “jatropha!” It is not yet a swear word, but it soon will be. Jatropha is a tough weed with oily seeds that grows in the tropics. This summer Bob Geldof, who never misses an opportunity to promote simplistic solutions to complex problems, arrived in Swaziland in the role of “special adviser” to a biofuels firm. Because it can grow on marginal land, jatropha, he claimed, is a “life-changing” plant, which will offer jobs, cash crops and economic power to African smallholders.

Yes, it can grow on poor land and be cultivated by smallholders. But it can also grow on fertile land and be cultivated by largeholders. If there is one blindingly obvious fact about biofuel it’s that it is not a smallholder crop. It is an internationally-traded commodity which travels well and can be stored indefinitely, with no premium for local or organic produce. Already the Indian government is planning 14m hectares of jatropha plantations. In August the first riots took place among the peasant farmers being driven off the land to make way for them.  – – –

– – -Like all such crimes it is perpetrated by cowards, attacking the weak to avoid confronting the strong. 

Odling av Jatropha och Pongamia har de facto mycket som talar för sig. Men jag tror att det krävs en mycket resolut begränsning av vilken slags mark som får användas för ändamålet, och vilken slags intressenter. Det är säkert inte någon slags LÖSNING på biobränsle-frågan, men säkert ett bidrag till en bra lösning på energiproblem och på återbeskogning i geografiskt avgränsade områden.

Det är inte i vare sig första eller andra hand ett svenskt problem. Men Sverige har med rätt eller orätt tagit sig före att kalla sig ett klokt exempel i energi-och klimatfrågor. Med den ställning Sverige hittills har intagit i biobränslefrågan kan man naturligtvis hoppas på en klok handläggning även om den förhärskande och främsta farhågan är att vi fortsätter att handla som om biobränslen skulle vara människans frälsning.    

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2 svar till “Odlade biobränslen som kan ursäktas. På wasteland.“

  1. Michael Hemdal Wehle skriver:

    Oerhört intressant, hade faktiskt ingen aning om dessa växter. Hur klarar sig dessa växter på t.ex Gotland ? (Som alternativ till rapsodling för bränsleproduktion) Väcker många tankar.Som tur är kan jag genom länkar tydligen hitta kloka texter i väntan på nyproducerat material men det lät ju hoppfullt att du håller bloggen öppen under 2009.

    Allt Gott Micke

  2. Bengt Axmacher skriver:

    Hej Micke ! Roligt att få en kommentar om dessa växter. Som du ser i övrigt okommenterat sedan september.
    Det rör sig i båda fallen om växtlighet tillhörigt tropiska och möjligen subtropiska områden. Frosthärdighet lär vara noll. Odling på Gotland kan inte komma ifråga. Dessutom är det, som jag ser det, inte växter som skall tränga ut ätbara grödor från kulturjordar. De passar bättre på magra torra marker som redan helt eller delvis är förstörda av försaltning eller liknande. Det finns dessvärre enorma arealer som är lämpliga. Men inte på Gotland.
    Å andra sidan måste det naturligtvis tilläggas att växtförädlare kan åstadkomma de märkligaste ting givna tillräckligt med tid.

Lämna ett svar