En jord av glädje, kan den göras med gnäll eller skäll?

Efter snart två års bloggande om koldioxiden, klimatet och hotet mot vår livsmiljö känns det som  jag behövde göra en halvhalt, inte läsa mer på en dag eller kanske rentav en vecka utan tänka efter vad jag kommit fram till, försöka skapa någon sorts syntes av vad jag läst, vad jag skrivit och vad jag lärt mig.

Mitt intresse för miljöfrågor började efter läsningen av Tyst Vår nästan 45 år före jag påbörjade Back to Balance. Jag hade upplevt hur åtgärder mot miljön redan hade gjort stora och påvisbara framsteg. Man kunde fiska ätlig lax i Norrström, och bada i Mälaren mitt inne i Stockholm om man ville och havsörnsstammen hade ökat igen t ex. I stort sett hade jag en positiv hållning till den organiserade miljörörelsen. Utan att vara miljöpartist och inte heller medlem i Naturskyddsföreningen, WWF eller Greenpeace eller någon annan likvärd organisation, var jag ändå välvilligt inställd. Jag har alltid lojaliserat mig med miljömässiga påbud som sopsortering, energisparande och försiktighet med gifter. När klimatfrågan började diskuteras var jag genast intresserad och första gången jag försökte publicera mig med synpunkter i ämnet var 1994. Jag har f ö bloggat om det.

Detta om min inställning i utgångsläget. Jag accepterade i stort sett allt som skrevs på officiellt  håll om klimatfrågan, men hade en avvikande inställning till biobränslen redan från början, sammanhängande med den insikt jag kommit till 1994. Det första jag läste i direkt anslutning till att jag blivit bloggare var ”Earth in the Balance” av en viss Al Gore. Jag svalde den med hull och hår och tycker fortfarande att det är en välskriven, tämligen allsidig, informativ och väl dokumenterad bok.

Bloggosfären var ny för mig, men jag upptäckte snart att det fanns åtskilligt som jag visste föga eller ingenting om.  Det som slog mig nästan med en gång och som också var en komplett överraskning, var att det fanns en ansenlig massa sajter och bloggar som  inte trodde ett vitten på idéerna om växthusgaser, koldioxidstegringen och mänsklig påverkan i någon som helst form på jordklotets klimat. Det fyllde mig med viss förundran, jag tyckte det var så självklart. Jag tröstade mig med att åtskilliga av de här skribenterna och sidorna var uppenbart okunniga och skrivna i ett tonläge som inga vetenskapsmän normalt använder.

Jag hade nästan 10 års erfarenhet av forskning och  har själv fått några studier i medicinska ämnen publicerade efter peer review.  Jag har varit på åtskilliga yrkesmedicinska kongresser på olika håll i världen och har själv funnits på talarlistan några gånger.  Det här liknade inte vad jag var van vid.

Men det fanns andra av de här så kallade skeptikerna som lät mera trovärdiga och  jag kollade en del på de studier de refererade till. Det fanns otvivelaktigt argument emot som var värda att diskutera.

Många av dem var professorer, en del kanske bara till namnet. Åtskilliga var välkända sedan många år i vidare kretsar och en del i mindre smickrande sammanhang. Jag började själv  skriva om dom. Om Fred Singer, Lord Monckton, Peter Stilbs  Fred Goldberg och många andra.

Jag tyckte inte om de konspiratoriska funderingar som många av skeptikerna odlade. Jag tror inte särskilt mycket på idéer om att myndigheter eller internationella organisationer har dolda agendor, särskilt inte sådana som går ut på att förvränga synen på mer eller mindre en hel mänsklighet. Dock vet jag att det finns de på motsatta sidan – kalla dem för alarmister, även om alla inte är särskilt alarmistiska – finns de som tycker att ändamålet kan helga medlen. De ser säkert genom fingrarna med att många medier – det är medierna som är de verkliga alarmisterna –  lägger ut texten och blåser upp oförsiktiga yttranden om att vi alla kommer att dränkas, eller brännas i torra öknar, eller svälta ihäl av missväxt eller dö i grasserande epidemier. Det finns väl nästan inga ruskigheter som inte varit på tapeten.

Konspiratoriska funderingar ställdes mot ett alarmistiskt betraktelsesätt och jag vet inte vilket som är värst. Jag hade en diskussion en gång med en trägen kommentator om värdet av s k larm. T ex Fred Singer har ställt sig frejdigt rakt emot en lång rad larm genom åren. Jordbruksgifter, rökning,  galnako-sjukan mm. Allt har han avvisat som dumheter och skrämselpropaganda. 

Men man måste kanske acceptera att det finns även befogade larm, liksom att det kan vara svårt att inledningsvis veta vad som verkligen är befogat. Att rökningen är en stor hälsorisk som lagt massor med människor i en för tidig grav, var det många som betvivlade till en början, men nästan ingen idag.  Singer gör det ännu.  Galna kosjukan blev en flopp säger Singer, som kostade massor med pengar och livet på nästan alla kossor i Storbritannien.  Var det värt det? Det hejdade nästan säkert en epidemi  som kunde ha drabbat ett stort antal människor med Creutzfeldt-Jakobs syndrom,en ovanligt ruskig och obligat dödlig sjukdom.

Alarmisterna ser framför sig en global katastrof för jorden och dess invånare. En del tecken tyder på att det kan vara så, men utan tvekan finns det också en hel del som säger att vi kanske oroas i onödan. Väsentliga bevis för prognoserna som det hela bygger på är ganska svaga. Datorsimuleringar med en lång rad osäkra faktorer som inte har kunnat uppföljas med något slags facit än, hur skall vi värdera dem. James Lovelock, som jag hyser en ohöljd beundran för, menar att mot slutet av seklet kan jordens befolkning mycket väl ha reducerats till kanske en halv miljard människor. Om ingenting görs 

Olyckligtvis  har media och miljörörelsen slagit klorna i problemet. Skeptikerna påstås minska i antal för varje nytt möte som IPCC har. Något bevis för det har jag inte sett. Den mindre vetenskapligt skolade delen breder tvärsom ut sig i ett växande antal bloggar med sina konspiratoriska funderingar och sina förklenande värderingar av alarmisternas utförsgåvor.

Naturvårdsverket och andra myndigheter som sköter den officiella rapporteringen och handläggningen låtsas som om skeptiker inte funnes alls. Miljörörelsen intar lite samma attityd men lånar också skeptikernas nedlåtenhet som vapen. Debatten är inte värd namnet debatt, för inga möts, det finns ingen moderator. Av gemene man är det allt fler som slår dövörat till  helt och hållet och återgår till livet.

Överdrifterna är fortsatt många från miljörörelsens sida. Att vara klimatsmart börjar bli en hel vetenskap, vi skall alla uppfordras att  inte köpa så mycket som en rädisa utan att övertyga oss om att den inte fraktats längre med bil än absolut nödvändigt.  Rim och reson har för länge sedan spelat ut sin roll.  Kärnkraftsfrågan är fortfarande tabu trots en klar övertygelse hos näringslivet och  hos fackfolk på området att miljön är den som skulle vinna mest på att det byggdes kärnkraftverk och vidtogs åtgärder som hade lite volym istället för alla välmenta men inadekvata pekpinnar om strunt. Och strunt måste omdefinieras. Långväga rädisor hör naturligtvis dit men nästan inrikesflyg också.

Det är också svårt att blunda för att klimatet har gjort halt ett slag. Jag fäster inte så stor vikt vid det, sannolikt kommer det att fortsätta bli varmare, men det är fånigt att bara tjata om ett klimat som man inte märker mycket skillnad i. Det går inte att utnämna varenda åskby till en följd av växthusgaser, eller ens orkaner, även om jag kanske också tror att det föreligger en ökning i antal och svårighetsgrad. Vi får vänta på bättre underlag och något som åtminstone liknar ett klimatfacit som konfirmerar någon av alla datasimuleringar som gjorts.

Koldioxidskatter, utsläppsrätter och klimatkompensationer är dumma satsningar. Ingen tänkande människa kan i längden tro annat än att det är ett nytt sätt att ta pengar från mindre bemedlade och ge dem till redan rika.

Ändå tycker jag mycket borde göras. Och det finns andra skäl till  insatser än bara klimatet. Jag har nyss skrivit om det.

Sittande i funderingar över ovanstående hoppade jag in på en blogg som jag besökt tidigare, men tycker är lite jobbig med sina stora textmassor. Den heter UD/RK Samhälls Debatt .

Just nu intresserar sig författaren mest för Putin, Ryssland och Georgien-konflikten, intressant läsning, men fastna inte där – det tar en dag extra – utan välj kategori Miljö, där finns en bra bit över 300 inlägg, långa, väldokumenterade och extremt skeptiska. Den konspiratoriska benägenheten finns där också. Endast en total åsiktsfrände orkar läsa länge. Ändå är det kvalificerad text. Följ min länk här  så kommer du till ett relativt aktuellt inlägg.

Det börjar så här: 

Här kommer en av de bästa sågningarna av hela Global Warming Hysterin jag sett på länge. Det är från fredagens EcoWorld (”an information resource on nature and clean technology”) i Editor’s Commentary. Det är faktiskt första gången på länge som jag har sett att aktiva miljökämpar går ut och fördömer hela Global Warming Hysterin för dess ovetenskapliga grunder och de GIGANTISKA kostnaderna för deras nonsensåtgärder.

Visst märker man en viss entusiasm hos författaren? Sofia-Albertina kan hon möjligen heta, eller är det möjligen en pseudonym. Jag letade upp hennes länk och hamnade alltså i ECO-world. Man skulle inte tro att en skeptiker kunde finna något läsvärt här, men det gjorde Sofia-Albertina, och det gjorde jag också. Och jag upptäckte snart nog att vi delade uppfattning. Det var mycket kloka ord som stod där och jag skulle gärna se att miljörörelsen i sin helhet, myndigheter och miljöbevakare i media läste det och begrundade.

Ingressen är en liten och balanserad apoteos över Amerika, dess storhet och deras roll i världen.

En bit ner blir det av stort allmänt intresse. Översättningen är min egen:

Globalt handlar miljörörelsen idag, trots en yta av glans och en fasad av hopp, mest om dömande och dysterhet. Extrema miljöfanatiker har idag mer makt än någonsin, i grunden är de klagande, de är indignerade, de är domedagspredikanter och de dominerar av skäl som borde ifrågasättas. Kanske går världen mot sin undergång om vi inte alla gör exakt som de säger. Kanske gör den inte det. Många gånger utgör miljörörelsen och de handlingsplaner som verkställs en av de mest regressiva beskattningarna i historien och global uppvärmning kommer att skjuta dessa dolda skatter till en stratosfär av ekonomisk stagnation.  Med carbon trading, koldioxidskatter och kolbegränsningar som helt förmörkar rationell miljöpolitik kommer vår ekonomi och vårt sätt att leva att skadas, inte våra mössor av is på planeten, och endast finansialla spekulanter, professionella revisorer, advokater, officiella konsulter, akademiska experter, fackliga karteller och den offentliga sektorn kommer att tjäna på affären. Det ekologisk gröna templet kommer att fyllas av månglare av gröna finanser och sunt förnuft kommer att övertrumfas av färgen på pengarna, vad än spelet kallas eller hur reglerna ser  ut. Med global uppvärmningsalarmistisk policy kommer vi att röva från de fattiga och skänka till de rika som aldrig tillförne. 

Det finns en mängd av s k junk science på båda sidor i miljödebatten, som det alltid gör i alla debatter. Men miljöfanatikers junkscience tycks ha övertaget idag så det är där det tycks mest passande att granska. Avskräckande, milt sagt, är de fördummande volymerna av alla auktoritativa och ostentativt skrämmande studier.

Till exempel – ännu en nylig  (och ofta publicerad) rapport sammanställd av California Air Resources Board (CARB) som krävde ytterligare avsevärda regler och avgifter. Citerande expertstudier om förväntad ytterligare spridning av luftföroreningar förutsåg rapporten approximativt 300 ytterligare dödsfall i Kalifornien under de närmaste decennierna om inte massiva korrigerande åtgärder företogs omedelbart.  Trots den olycksbådande tonen, är inte en sådan studie ett imperativ som rationellt försöker förmå oss att ta steg mot en socialistisk polisstat för den vilar på ytterst föga imponerande förutsägelser – 300 döda inom en befolkning på nästan 40 milljoner är ett statistisk trivialt utfall.  Det finns obestämda och totalt oförutsebara slumputfall av ett nästan oändligt antal orsaker som kan reducera en beolkning på tiotalsmiljoner med några hundra liv under en period på några decennier.

Tanken att någon eller någon studie skulle kunna förutse ekonomiska eller demografiska resultat så långt in i framtiden med så specifika och fina detaljer är helt enkelt löjlig. Lika absurt är det att tänka sig att något så fluffigt kan räcka som motiv får någon  särskild policy vad gäller ekonomiska transaktioner. Om California Air Resources Board tar något i denna stilen så allvarligt borde kanske hela detta organ elimineras och  ersättas av folk med ett genuint intresse av luftföroreningar och inte klimatspekulationer eller drakoniska förslag efter övningar i stil med att räkna änglar (?) på en nålspets.

Oavsett om det gäller 15 dussin ytterligare döda över decennier, eller en katastrofal kollaps av varje globalt ekosystem i världen inom en kortare tidrymd, så är det miljöfanatiker som äger den offentliga scenen idag, predikande likt Salems frälsare, brännande häxor och kramande livet ur sanningen med omedgörlig retorik, formidabel kraft och skräckinjagande innehåll.

Vi behöver miljörörelsen, naturligtvis gör vi det, men vi behöver milöjspecialister som vet skillnaden på en miljon och en miljard, eller ettusen och en miljon och som gör bedömningar på grundval av det.

För informerade medborgare någonstans, att lämna både lokalt och globalt miljöansvar till ett kotteri av fanatiker och deras mäktiga opportunistiska sängkamrater – som gömmer sig bakom ogenomskinliga moln av vetenskap när de släpper iväg obevekliga mediafloder av indignationens snöglopp och fruktans hagel – är en tragisk dårskap.  Vem som än bildar opinion i något miljöärende behöver tänka genom vad som kan passera ett lukttest, vad som kan svara upp mot en rimlig cost-benefit-analys och absolut stå emot varje reflexmässig ofrivillig  demonisering av den som eventuellt inte håller med utan begär tillgång till bättre data, utan filter eller bias.

Så långt denna översättning. Avslutningen återvänder till det strikt amerikanska. Många läsare tycker kanske, precis som jag, att det amerikanska tonfallet nog slår igenom hela vägen. Betänk att detta är hämtat på en sida av omisskännligt miljöpositiv karaktär.
Dra av ett par procent på budskapet då. Jag inbillar mig att jag redan har försökt arbeta mig i den riktningen. Men det finns säkert ett stycke kvar. Food for thought var det definitivt ohc jag kommer säkert att återkomma till temat.

Inte heller tycker jag att vi skall fortsätta att låtsas som om människor med avvikande mening inte finns. Det brukar straffa sig i längden, och har till viss del redan gort så.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

  

3 svar till “En jord av glädje, kan den göras med gnäll eller skäll?“

  1. Erland skriver:

    Stort tack för inlägget, och gratulerar till en suverän översättning!

  2. Sophiaalbertina skriver:

    Back to Balance

    Jag har med stort nöje läst ditt blogginlägg och din ”recension” av min blogg och dess ”långa” inlägg.

    Jag skulle vilja säga att i grunden så är vi rätt eniga. Att det gäller att lösa reella miljöproblem som finns här nu. Som folk faktiskt dör av ”Här och NU”. Och som ser till kostnaderna för dessa åtgärder, och ställer dessa kostnader i relation mot vad som faktisk åstadkommes.

    För mig har det ALLTID varit en varningssignal och röd flagga, OAVSETT vilket ämne det rör sig om, när ”ledande” företrädare, politiker, vetenskapsmän etc. gåt ut offentligt och säger:

    ”Debatten är över”, ”Det finns inge att diskutera”, ”Det är omoraliskt att ens tänka tanken” etc.

    När detta sedan stöds av en totalt ensidig massmedia rapportering som okritiskt propagerar för detta tänkesätt, ja då blir jag verkligen oroad. Jag har ett journalistiskt förflutet och jag skäms i grunden över de svenska ”journalisternas” insatser på detta område och andra.

    De värsta dumheterna och grymheterna i vår historia har just begåtts under sådana perioder. Och ingen verkar lära sig.

    Tänk om bara en tiotusendel av de pengars som förslösa på alla dessa nonsensåtgärder i Global Warming Hysterins namn användes till att ta fram eller vidareutveckla produkter som löser reella miljöproblem som finns här nu.

    Ett utmärkt exempel är t.ex. den nya motor som du tar upp i ditt inlägg ”En ny hybridbil, svensk, men också som en islandshäst” som några privata entusiaster ha tagit fram.

    Som snabbt och ”enkelt” OCH till en billig penning förbättrar dagens alternativ.

    Det finns alltför många exempel där ”storindustrin” i skönt samspel med regeringar ”stoppar” och fördröjer innovationer eftersom det ”inte passar” av en eller annan anledning. Ett populärt sätt är genom regleringar och skatter.

  3. Bengt Axmacher skriver:

    Erland, tack för komplimangen.

    Sophiaalbertina, tack för bra kommentar. Jag tror nog också att vi har mer som förenar oss än skiljer.
    Det var ju inte menat som en recension precis av din blogg. Jag tycks alltid ha ont om tid och jag fastnar för länge. Jag skriver inte så kortfattat själv. Men jag skall ta mig tid och återkomma lite oftare och när jag vet att jag kan sitta ifred ett tag.
    Du har så mycket tekniska finesser i din blogg också. Jag blev alldeles överväldigad och inte så lite avundsjuk. Tidsbrist igen och dåliga datakunskaper hos mig.
    Vad har du för inställning till kärnkraft?

Lämna ett svar