Östersjön, problembarn eller möjligt nytt näringsfång.

Det kan inte hjälpas att man blir beklämd när man ser flygfoton av Östersjön från denna och tidigare somrar, täckt av gröna böljande ridåer som närmast får en att tänka på stinkande dammar med avloppsvatten.  I yngre dagar har jag tillbringat stor del av somrarna kors och tvärs i och på detta lilla innanhav mellan Öresund, Bälten och Åland och njutit av dess glittrande böljor, det klara bräckta vattnet och lättheten att dra upp en torsk eller gädda.

Dock hände det att vi seglade genom algbälten redan på den tiden. Och för några år sedan när vi mest hölls i skärgården väckte kletiga algmattor som växte på hällarna under vattenlinjen viss bestörtning, liksom frånvaron av tång. De senaste åren verkar dock tången ha kommit tillbaka och algerna som gjorde hällarna så hala och otrevliga har till stor del försvunnit. Men skärgårdsborna påstår att abborrarna har försvunnit, och torsken också till stor del liksom ålen. När jag var inte fullt så mycket yngre var det sälarna som höll på att dö ut, men nu höjs det redan röster för att man skall få börja skjuta av dem.

Nyligen har WWF mer eller mindre dödförklarat Östersjön och Isabella Lövin utkom i fjol med sin utmärkta bok Tyst Hav, förvisso inte bara handlande om Östersjön men i alla fall delvis om samma elände.

Och idag skriver Professorn i sedimentologi, Lars Håkansson, en i mitt tycke mycket sansad artikel i Svenskan under titeln Östersjön är friskare än WWF tror.

Den är en vidräkning med alarmistiska tendenser enligt känt mönster  från miljörörelsens sida, i detta fall särskilt WWF, och samtidigt kritik av en modell-beräkning utförd av HELCOM (Helsingforskommissionen) med vidhängande ”räddningsplan” för ett dödsdömt hav.

Håkansson skriver initierat, naturligtvis, och tänkvärt. Jag skall inte närmre kommentera hans utsagor och förslag, listan av kommentarer i nätupplagan växer i rask takt och där kommer det kanske att finnas något av värde.

Jag vill bara tillföra en egen idé.

I andra och likaså beklämmande inslag om Östersjön ser vi titt och tätt bilder  från oljesaneringar. Mängder av folk som går på stränderna och öser upp smetig olja i säckar. Man kan förmoda att dessa oljerester – det mest användbara innehållet har väl avdunstat? – ändå bränns och kommer till viss nytta efter att ha ställt till bekymmer och rentav död för främst fåglar.

Varför inte göra en dygd av nödvändigheten och  försöka ta hand om algerna på liknande sätt istället för att försöka blocker deras näringstillförsel? Med en nästan obefintlig torsk så måste det finnas fiskare som går och rullar tummarna eller borde göra det. De har all nödvändig utrustning för trålning, det enda de behöver är en trål för ytfiske med finmaskigt nät så det går att sila upp algerna.

Det pågår försök att odla alger för energiändamål, och det är faktiskt en sund tanke;  säger jag, som annars är dödsfiende till odlade bränslen. Jag har t o m ett blogginlägg på gång om saken, men behöver läsa på lite till. SvD-artikeln får dock tjäna som orsak till att jag skriver om denna idé lite i förväg.

Alger är rika på olja, protein och kolhydrater. Det växlar mellan olika sorter. I Östersjön får man naturligtvis vara nöjd med vad som finns, men i gengäld kostar råvaran ingenting, den är bara att sleva upp.  

Algerna har i sommar täckt vidsträckta områden och det måste röra sig om avsevärda mängder. Det kommer att behövas en speciell infrastruktur för ändamålet. Man kan kanske tänka sig en liten flotta av trålare med ett ”moderfartyg” av pråmkaraktär, som de kan besöka regelbundet för att tömma trålarna. Lämplig utformning av själva  trålen kan inte vara altför svår atttänka ut. I land  kan ”Pråmen” tömmas med adekvat utrustning för storskalig hantering och  sedan återstår ”bara” omvandling av algerna. Till det får jag lov att återkomma, men teknik är delvis färdig och delvis under utveckling om jag förstått saken rätt. 

Det är svårt att bilda sig en uppfattning av hur mycket alger det kan röra sig om. Kanske finns någon som vet? Det normala om algerna får vara ifred är väl att de dör och sakta sjunker till botten där de tas om hand av bakterier som först förbrukar syret i bottenvattnet varvid bl a koldioxid bildas och sedan avlöses av anaeroba bakterier då restprodukterna kan bli metan, svavelväte och nitrösa gaser. Min kunskap om detta är sannerligen inte fullödig men det finns väl att inhämta någonstans. Prof Lars Håkansson har jag förtroende för, han kan säkert korrigera mig.

En hel del av den näring som läckt från våra åkrar i form av kväve och från reningsverk som fosfater kan kanske ”neutraliseras” på detta sätt?

Nåväl. Är denna tanke bara en förflugen idé?  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,  

Lämna ett svar