Skolan, Björklund och redaktionen för ”Kris i skolan”

P1 i radio – det enda kvarvarande pratprogrammet – verkar i det närmaste ha blivit oppositionens förlängda arm med ett ständigt tröskande och ältande av allians-regeringens alla påstådda missgrepp och misstag, repriserat ett i det närmaste oändligt antal gånger. Ett av de senaste inslagen, oklart när det började, handlar enligt namnet om ”Kris i skolan” men är egentligen ett enda tragglande av sedvanligt illasinnat slag och riktat mot Jan Björklund. Man merkt die Absicht und wird verstimmt.

Bakgrunden torde vara att Björklund fått, och gjort sig förtjänt av, en ganska spridd popularitet för att någon äntligen börjat intressera sig för vår eländes-skola. Problemen där presenteras nu av P1-redaktionen som vore de  påhittade.

Man kunde tycka att mediet ifråga – ljudradion alltså – kunde ha bemödat sig om lite studiebesök i den s k verkligheten, besök på lektioner, kommentarer till närvaro/frånvaro problem, svårigheter att komma igång med lektioner, ideliga störningar etc. TV har visat sådant några gånger men tappat intresset när vi fick en regering som agerat i saken. Men ljudradio hade räckt, gissar jag.

Men radion har i huvudsak intresserat sig för den jämförande forskning som finns och försöker få ihop det till att Björklund ljuger om vad den synes visa. Att hans patos för saken knappast kan ifrågasättas handlar det knappast om, att problemen finns och är välkända icke heller. Det handlar om huruvida forskningen visar att vi är sämst eller bara medeldåliga eller kanske rentav bra. Och så småningom har diskussionen fastnat i om Björklund har citerat rätt eller fel, och krisen har helt kommit i bakgrunden.

I SvD idag går Åsa Avdic och Jalal Lalouni  i svaromål på ett ganska hovsamt och vettigt inlägg som Björklund tidigare gjort på Brännpunktssidan.  Han anklagas nu för att bara ha citerat en halv mening.

Ur skolverkets lägesbedömning 2007 citerar Björklund: Endast en tredjedel av de yngre eleverna tycker att de alltid har arbetsro på lektionerna.  Dock fortsätter meningen så här, påpekar Avdic o Allouni: medan två tredjedelar av de äldre grundskoleeleverna anser samma sak.

Majoriteten av de äldre eleverna har alltså lugn och ro i skolan, fortsätter författarna, och får det nästan att låta som om detta var en demokratifråga av något slag. Har majoriteten det bra så är väl allan rättfärdighet uppfylld.

Att stympa meningar kan vara ett farligt tilltag, en fortsättning kan ju helt ändra meningens innehåll. Björklunds underlåtenhet att referera till punkt ändrar på intet sätt innehållets mening och är sannolikt gjord endast för att begränsa längden på inlägget. Om man slår ihop eleverna blir det hälften som är störda. Jämvikt kan man ju få ihop det till. Men det handlar om en enkät och inte om en omröstning. 

En tredjedel är redan det alldeles för många. Jag gick i skolan från 1942 till 1955 i ett sedan länge svunnet och mycket föraktat system med småskola, folkskola, realskola och gymnasium. Vi var runt 30 i klasserna. Inte något enda år upplevde jag det som att någon enda en var störd. Under 13 år skolkade jag inte ens en timme och det gjorde knappast någon annan heller, endast enstaka fall förekom. Vi hade både bra och mindre bra lärare. En mycket övertygande majoritet av lektionerna hade vi ändå lugn och ro, och lärde oss en hel del också trots att pedagogiken förmodligen var urmodig.

All extra personal som nu svämmar över i skolorna i form av kuratorer och psykologer saknades nästan helt. Kan inte minnas en enda lektion med fler än en lärare i salen. Man fick resa sig upp när man svarade på frågor, men det var ingen som kvirrade över det. Kadaverdisciplin var det aldrig fråga om, skratt var inte bara tillåtet utan ymnigt förekommande.

Men idag anser Sveriges Radio att om det bara är en tredjedel av eleverna som har svårigheter med att få lugn och ro så är läget tillfredsställande och Börklund är en lögnhals som försökt förtiga att det ligger så bra till.

Enkätstudier av det slag som det här handlar om bör förses med kvalitetskontroll. Man kan inte utgå ifrån att de alltid återspeglar ett faktiskt förhållande.  Det förefaller mig långt troligare att en del elever avsiktligt försöker manipulera resultatet med oriktiga svar än att Jan Björklund skulle ”ljuga”. Att ge en viss pregnans åt en åsikt med medveten överdrift är inte detsamma som lögn. Journalister är kända för att utnyttja sådana metoder själva. Men då kallas det väl för retorik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

4 svar till “Skolan, Björklund och redaktionen för ”Kris i skolan”“

  1. Pencroff skriver:

    Som så många gånger förr sedan maktskiftet 2006:

    ”Man upphör aldrig att förvånas över hur låga krav borgerliga väljare ställer på sina egna politiska företrädare”.

    Svara inte mig, men ställ Dig framför spegeln, titta Dig själv djupt i ögonen och försök att övertyga Dig själv om att Du har haft samma låga tröskel för godkännande om Regeringen och Jan Björklund hade varit på vänsterhalvan.

  2. Bengt Axmacher skriver:

    Det händer väl att jag tittar mig i spegeln på det viset. Är ganska missnöjd med det mesta som alliansregeringen gjort men var minst lika missnöjd med den förra och tycker att den nuvarande oppositionen är än värre. Dock tycker jag att alliansen är värd ett litet handikapp, de är ju rätt gröna, om man bortser från Bildt,
    Björklunds skolpolitik är jag dock belåten med.

  3. Anna skriver:

    Vilka personliga erfarenheter har du själv av dagens skola? Min erfarenhet säger mig att de som är mest kritiska till dagens skola, antingen är det av rent politiska skäl, eller för att de inte har någon erfarenhet därifrån. Kritiska lärare anser oftast att det behövs MER pengar i skolan, vilket inte du verkar tycka.

    Den skolpolitik som Björklund företräder strider mot vetenskaplig forskning och lutar sig mot en förvanskad verklighetsbeskrivning. Ännu mer komiskt blir det när Björklund avvisar professorer i pedagogik som ”tyckare”, bara för att de inte håller med honom. Vi har alltså en skolminister som lutar sig mot felaktiga källor, drar fel slutsatser av statistik och avfärdar dem som vågar kritisera hans tilltag som ”tyckare” och företrädare för en annan skolpolitik. Är det denna kunskapssyn som hädanefter ska prägla den svenska skolan – jag bävar….

  4. Bengt Axmacher skriver:

    Tack Anna för en bra kommentar. Jag har tänkt genom detta åtskilliga gånger.
    För det första är jag inte politiker och har aldrig varit. Jag har en allmän borgerlig hållning och är väl lite gammaldags; med viss rätt eftersom jag är 72 år.
    Mina personliga erfarenheter är alltså först och främst den gamla skolan. Förkättrad för att den skilde människor efter begåvning – den som inte hade bra betyg kom inte in i realskolan, och efter kön – jag gick 5 år i ett gossläroverk. Men gymnasiet var tvåkönat. Då tyckte man inte att detta var något att förfasa sig över. Systemet hade en fördel. Det fungerade!

    Jag har tre döttrar som jag följt genom grundskola och gymnasium med kvartssamtal och liknande. Det var under vänsteråren i slutet av 60- pch början på 70-talet. Det talades inte mycket om att kunskaper var något att ha och alla tre tjatade jämt om att se ”knega” var inget de tänkte ägna sig åt. Jag var för övrigt skolläkare under 7 av de åren.
    Två döttrar bor nu i Australien sedan många år, de har inte vad man kan kalla för ”yrken”. Här hemma skulle de kallas för hemmafruar. De tar tillfälliga arbeten som lite av varje när det behövs. En ”knegar” här hemma i Sverige, men det satt långt inne.
    I ett andra äktenskap ”fick jag” en redan färdig barnaskara på 4 st omkring mig. Mer skolprat

    Jag har gott om släkt och goda vänner. Vii har under åtskilliga år pratat en hel del om utbildningsfrågor. En del är lärare. Och en del av dem tycker att yrket fullständigt spårat ur.

    Jag följer med i den allmänna debatten ganska grundligt. Det torde vara fullständigt uppenbart att den nuvarande skolan inte fungerar alls.

    Under några år sades det att skolans primära uppgift var att fostra barn till goda samhällsmedborgare. Det tycker jag är familjens uppgift. I den mån skolan tagit det på sig kan jag inte tycka de har lyckats så bra. Kriminalitet, våld, övergrepp, fullständig hänsynslöshet är idag långt mer allmänt än det var för 50 år sedan.

    Nu är man tack och lov mer kunskapsinriktad igen efter att tidningarna svämmat över med uppgifter om barn som skall in i gymnasiet och knappt kan läsa eller skriva och studenter som skall in på universitet och som inte på långa håll har de förkunskaper som krävs.

    När det fungerade fanns det inte så gott om professorer i pedagogik och psykologi. Nu finns det, men det har inte precis blivit bättre av det. Man träter om betygsskalor och har gjort så i flera år. Hur kan man tro att det har så stor betydelse?
    På min tid var det bokstäver och 7-skalig. Sedan har det varit mest siffror och alla möjliga skalor. Nu skall det efter massor av snack och tyckande och studier bli bokstäver och 7-skaligt igen.
    Många äldre, och jag med dem, har fullständigt tappat respekten för de förståsigpåare som det numera vimlar av i skolstyrelser och i skolorna och i regeringens och riksdagens korridorer. Dålig, för att inte säga fullständigt värdelös, forskning har fått oss att glömma bort vad sunt förnuft är.
    Jan Björklund är för oss en frisk fläkt i en värld av stollar som sitter i konferenser och mässar om sina studier. Jag är övertygad om att han kommer att få fason på utbildningen.
    Jag kan en del om naturvetenskaplig forskning. Där krävs kvalitetskontroll. Teknologiskt har mänskligheten kommit långt med hjälp av den. Forskningen i sociologi, psykologi och pedagogik har medfört vissa framsteg, men också lett oss vilse ordentligt i en del avseenden.

    Du bävar för att Björklund inte lyssnar till forsknigen. Jag har redan bävat några år för att den delvis har förstört skolan.

Lämna ett svar