Om vad jag skrev till Brännpunkt 1994

Till Brännpunkt SvD

Biobränslen – ett villospår.

Av Bengt Axmacher

I SvD den 11/1 har Per Eriksson ett ledarstick med kritiska funderingar om biobränslets plats bland alla åtgärder som övervägs för att reducera mängden koldioxid i atmosfären. Slutklämmen: ”Hela bioenergifrågan skulle må väl av ytterligare genomlysning och begrundan” är det lätta att instämma i. Jag tar gärna ta tillfället i akt att framföra tankar som stört min nattsömn länge. De investeringar som Sverige just har inlett för främst produktion av etanol men även flera andra biobränslen är enligt min övertygelse en felsatsning av ansenliga mått. I botten ligger ett mindre väl genomtänkt resonemang som sedan åtskilliga år gjort sig brett i åtskilliga skrifter om växthusproblematiken. Det går helt kort ut på att när vi förbränner produkter som odlats på våra åkrar eller vuxit i våra skogar så ger det inte någon ”nettoeffekt” på koldioxidmängden i atmosfären.  Envar känner säkert genast igen detta, det är sedan åratal aldrig ifrågasatt och många undrar säkert hur någon kan bestrida förhållandet. Låt mig försöka.

För 12 år sedan ( Jan 1994, tror jag. ) gav mig en Rapport-sändning uppslaget till ett mycket konkret exempel. Det skulle bli skatt på sågspån, meddelade man. Bakgrunden förklarades: sågspån används vid spånskivetillverkning men utgör också ett åtråvärt biobränsle till bland annat pellets. Sossarna hade hittat på skatten för att gynna spånskiveindustrin som hade bättre betalningsförmåga. Centern och vänsterpartiet sade nej, de ville gynna biobränslet och hänvisade redan då till resonemanget ovan; eldar man sågspån blir det ingen nettohöjning av koldioxidhalten i atmosfären eftersom de träd från vilket sågspånet kom en gång genom assimilation spjälkat samma mängd koldioxid till syre och kol.Detta kan synas ostridigt och riktigt, men låt oss för en stund släppa begreppet nettohöjning och komplicera bilden. Världens atmosfär vill inte ha mera koldioxid. Om den är netto eller brutto eller någon annan slags koldioxid bryr sig inte klimatet om. Det är koldioxidens för dagen aktuella koncentration som är problemet och envar fattar självfallet att spån inte kan brinna utan att höja detta värde.

Låt oss använda både plus och minus och se på hela processen och därvid ta hjälp av nedanstående förträffliga tabell ur en dåtida liten broschyr från Svensk Energiförsörjning.

Koldioxidutsläpp per energienhet för olika bränslen.

Beroende på bränslets kvalitet och fukthalt kan utsläppen variera

Bränsletyp:                

 Kg CO2/GJ 

 Kg CO2/MWh

Olja

77

277

Kol

92

331

Koks

103

371

Naturgas

56

202

Gasol

65

234

Biobränsle*

Torv

120

432

 

Tabellen upplyser alltså om hur många kg CO2 som släpps ut i atmosfären per gigajoule respektive megawattimme alstrad energi när man förbränner olja, kol, koks, naturgas,  gasol, biobränsle och torv. Det står ett streck för biobränsle i tabellen, men en asterisk hänvisar till en fotnot. ”Nettoeffekten anses vara noll då biobränsleproduktionen förbrukar koldioxid. Utsläppsvärdet för halm och ved är annars c:a 98 kg CO2/GJ eller c:a 350 kg CO2/MWh.” ( min understrykning )  Av fotnotens formulering framgår att författaren i likhet med mig finner den diskutabel.

Åter till mitt belysande exempel.

Vi säger att Olof Johansson ( som då ledde Centern ) vill producera en megawattimme energi. Först låter han producera så mycket sågspån som behövs för att reducera koldioxiden i atmosfären med 350 kg CO2. ( Se fotnoten ). Sedan eldar han upp sågspånet och får då ut den megawattimme han åstundade och återför samtidigt 350 kg koldioxid till atmosfären. Nettoeffekten är noll, precis som han alltid sagt och tyckt.

Som variant producerar vi sedan ånyo sågspån som lagom reducerar koldioxidmängden i atmosfären med 350 kg CO2. Men därefter gör vi spånskivor av sågspånet. Megawattimmen, som Olof Johansson behövde, skaffar vi istället genom att bränna naturgas, som därvid bildar 202 kg CO2 som går ut i atmosfären. Nettoeffekten blir att vi minskat koldioxidmängden i atmosfären med 148 kg. ( 350 kg -202 kg. Se tabellen ) 

Vi har alltså sparat koldioxid genom att bränna ett förhatligt fossilt bränsle. Och till råga på allt har vi fått en trave spånskivor.

Jag blev lätt upphetsad när jag kom på detta och skrev genast en artikel tänkt för Brännpunkt.  Den kom dock i retur, förmodligen för att SvD vid den tidpunkten inte var särskilt öppen för att en klimatförändring orsakad av mänsklig aktivitet var på gång. Själv misstänkte jag att det berodde på något fel i mitt resonemang som jag själv var oförmögen att inse. Under 12 år har jag sedan grundligt tänkt genom sammanhanget och lärt mig åtskilligt om hela klimatfrågan. I sanningens namn har jag nu länge väntat mig att någon annan skulle påpeka samma sak och således bekräfta att jag tänkt rätt. 

Summan av all växtlighet på jorden åstadkommer de facto varje sommar en mycket påtaglig reducering av koldioxidmängden i atmosfären, större än den samtidiga produktionen av koldioxid, eftersom koncentrationen sjunker sommartid.  (Norra halvklotet bidrar mycket mer än det södra i kraft av främst sin mycket större landmassa och skogsareal.)  Vintertid stiger koncentrationen igen och olyckligtvis ett bra stycke förbi föregående vinters värde. ( Norra halvklotets fel, denna gång beroende på främst på dess vida större befolkning.)

Naturligtvis känner man väl till detta förhållande i detalj och månar också om att inte mängden skog skall reduceras mer, men där tar intresset i stort sett slut.  Koldioxid bildas inte enbart genom förbränning av fossila bränslen ( OCH biobränslen ), det bildas även när växtlighet förmultnar. Trädplantering har följaktligen avvisats främst hänvisande till att ”nettoeffekten” blivit noll när trädet multnat bort. Rätt igen, men varför skall trädet tillåtas multna bort?

 Att räkna med s k sänkor behagar inte särskilt miljörörelsen. Några företag, främst sådana vars produkter bidrar till koldioxidökningen, har förbundit sig att som kompensation plantera en viss mängd träd för varje produkt som säljs, ett erbjudande som bl a Greenpeace avvisar. Varför?  Det rationella skogsbruket, hatat av miljörörelsen, räddar varje år ansenliga mängder kol undan koldioxidbildningen på effektivast möjliga sätt. Vi borde öka konsumtionen av trävirke, gynna trähusproduktion, använda spånskivor istället för gipsyskivor, trämöbler istället för stål och aluminiumkonstruktioner osv. Det borde startas långt flera plantager av tropiska träslag, inte där det nu är djungel, men väl där den har skövlats. Ett ökat utbud av värdefulla träslag skulle dessutom göra det ekonomiskt mindre intressant att ytterligare plundra återstående regnskogar.

Miljörörelsen beskärmar sig särskilt över s k urskogar. Där SKALL den gamla skogen multna ner, i enlighet med ett romantiskt betraktelsesätt som utgår från att sådana skogar är en stabil företeelse av särskilt stor ekologisk vikt. Den sortens urskog torde dock vara en konstruktion, för eller senare brinner den istället upp. Även det är enligt miljörörelsen ett gott slut som gynnar speciella arter. 

Resonemanget om den obefintliga nettoeffekten har medfört att skogsbränder ur koldioxidsynpunkt anses harmlösa – eftersom ”nettoeffekten” är noll. Det man gör, men glömmer, när man bränner biobränslen eller när skogar brinner, är att man ”lånat” av växtrikets samlade koldioxidreduktion, för att få ekvationen att gå ihop. Eldar vi upp alla skogar så får vi ingen koldioxidreduktion alls längre men vi har höjt koldioxidmängden ännu mer.

Vad värre är, efter skogsbränder är koldioxidökningen inte noll, den är värre än noll.  När vi eldar ved eller pellets så nyttiggörs större delen av den samtidigt producerade mängden energi. Vid skogsbrand går den däremot till spillo, precis som den gör när vi t ex eldar valborgsmässobål. 

Vi kan inte minska mängden koldioxid i atmosfären bara genom att reducera utsläppen, vi måste också rätt värdera den reduktion av koldioxid som ständigt pågår utan vår hjälp genom växtrikets försorg. Låt oss gemensamt se till att breda ut växtrikets areal och maximalt försöka utnyttja dess förmåga att rensa atmosfären från koldioxid och  utan att nullifiera denna vinst med att genast bränna upp veden.

Vår faiblesse för öppna landskap skulle behöva modifieras. På alla ytor där inget av värde växer borde det åtminstone växa träd. Vi kunde börja återplantera alla de hundratals mil av alléer som fått skatta åt förgängelsen av åldersskäl, för att öka lantbrukets effektivitet eller för att skydda trafikanter mot olycksrisker.

Globalt behöver kraftåtgärder sättas in för att i möjligaste mån återbeskoga de jättearealer som nu genom t ex överbetning överförts till öken. Det förtjänar särskilt påpekas att avskogningen i sig är en viktig bidragande orsak till att det regn som faller inte faller där det behövs.

Bränn gärna skogsavfall och annat som inte kan finna en användning som innebär att kolinnehållet lagras för kortare eller längre tid och sålunda undandrages kolets cirkulation. Men bränn det så att vi tillgodogör oss energiinnehållet. Biobränslen är ett användbart sätt att minska vårt oljeberoende; i sig en god sak sett ur ett nationellt perspektiv. Men det är ingen framkomlig väg att reducera koldioxidmängden i atmosfären.

För det ändamålet lämpar sig radikala åtgärder för elproduktion som utbyggd vattenkraft – även i skyddade älvar, fortsatt drift och förbättring av våra kärnkraftverk och massiv utbyggnad av vindkraft och kanske också solceller, som stadigt sjunker i pris samtidigt som de blir allt effektivare. Höj gärna priset successivt på drivmedel – men överdrifter torde straffa sig hårt såväl ekonomiskt som politiskt.  Gör istället allt för att påskynda utveckling av bränsleceller och vätgasteknologi. Överväg andra metoder än bränsleprishöjning till att minska framförallt okynnesbilkörandet. Hälften av alla bilresor är kortare än 2,5 kilometer och det kan nog misstänkas att merparten av dem kan ersättas av cykelturer eller promenader, nyttigare för både folkhälsan och atmosfären. Kan man inte tänka sig en liten elektronisk ”körjournal” i varje fordon, som nöjer sig med att registrera antalet motorstarter och avgiftsbelägga dem. Det kan drabba korta turer hårt men blir en obetydlig kostnad för längre resor. För övrigt en åtgärd som säkert skulle minska trängseln inte bara i Stockholm utan andra tätorter också.

När vi måste använda fossila bränslen så använd dem med högst energiutbyte per mängdenhet avgiven koldioxid.  Det innebär ett gynnande av gas i första hand och diesel i andra.  Riskerna med Rysslands naturgas är politiska och inte miljömässiga. Om vi ansluter oss eller inte lär inte spela så stor roll, det finns kunder på andra håll i världen. Den etanol man redan bundit sig för att producera kan lika gärna blandas i bensin direkt. Det bli så lite att det torde vara överflödigt att hålla sig med särskilda etanolbilar.  Brasilien kan producera etanol till halva vår kostnad men givetvis förbrukas den bäst på plats där. Effekten på atmosfären blir inte densamma, den blir gynnsammare eftersom frakten faller bort.

Tyvärr måste vi i Sverige acceptera att vi inte kan påverka den globala oljeförbrukningen, den olja som tas upp lär till sista droppen späda på koldioxiden. Vi kan möjligen genom exemplets makt åstadkomma lite motstånd mot fossilt bränsle. Men pressas konsumtionen tillbaka så sjunker även priset och då konkurreras alternativen i alla fall ut till sist. Kanske kan de djuphavsborrningar som inletts, i ett längre perspektiv te sig så dyra att den oljan får vila i fred. Tillåt slutligen koleldning endast i moderna anläggningar som kan injektera koldioxiden djupt i jordskorpan.

Att öka vår jords förmåga att ta hand om mer koldioxid genom skogens och annan växtlighets assimilerande aktivitet kan aldrig bli fel och får inte glömmas bort. 

. 

3 svar till “Om vad jag skrev till Brännpunkt 1994“

  1. […] Mitt intresse för miljöfrågor började efter läsningen av Tyst Vår nästan 45 år före jag påbörjade Back to Balance. Jag hade upplevt hur åtgärder mot miljön redan hade gjort stora och påvisbara framsteg. Man kunde fiska ätlig lax i Norrström, och bada i Mälaren mitt inne i Stockholm om man ville och havsörnsstammen hade ökat igen t ex. I stort sett hade jag en positiv hållning till den organiserade miljörörelsen. Utan att vara miljöpartist och inte heller medlem i Naturskyddsföreningen, WWF eller Greenpeace eller någon annan likvärd organisation, var jag ändå välvilligt inställd. Jag har alltid lojaliserat mig med miljömässiga påbud som sopsortering, energisparande och försiktighet med gifter. När klimatfrågan började diskuteras var jag genast intresserad och första gången jag försökte publicera mig med synpunkter i ämnet var 1994. Jag har f ö bloggat om det. […]

Lämna ett svar