Ytterligare en obekväm sanning. 2. Brasse-etanolen

Att jag har funnit Oxfams rapport, nämnd i 2 föregående inlägg, mer än läsvärd – har väl redan framgått.

Brasilien har fått en alldeles egen sida:

Av alla för tillfället tillgängliga biobränslen är etanolen som produceras av sockerrör i Brasilien den produkt som ger det förmånligaste utbyttet av koldioxid-minskning. Odling och skörd har förbättrats betydligt. Skörden har på flera plantager mekaniserats vilket medfört att grödan inte längre behöver brännas av före skörd. På flera ställen bränner man nu restprodukter, bagasse och halm som bränsle i samband med etanolframställningen vilket gynnsamt påverkar nettoutfallet av koldioxid.  Energitillskottet räcker f ö  inte bara till processen utan det blir ett överskott att köra ut på det ordinarie elnätet. Idag utgör det redan ungefär 3% av Brasiliens elbehov. När det blivit allmän praxis i hela odlingsområdet tror man det skall öka till 15% till 2015. Då har man även räknat in en ytterligare väntad rationaliseringsvinst när man fått moderna högtryckskokare installerade.

Med denna högeffektiva produktion, kombinerad med de gynnsamma odlingsförhållandena på platsen och grödans lämplighet för etanolframställning kommer man att kunna räkna med en nettokoldioxid-reduktion på 90% jämfört med bensin. Detta skall jämföras med omkring 20% för USA:s majsetanol. (20)

I båda fallen gäller detta INNAN man tagit direkt och indirekt emission i samband med förändrad markanvändning i beaktande.

Men de högt satta målen för etanolanvändningen i USA och EU har redan triggat igång en snabb expansion av odligsområdena med en oundviklig omläggning av stora områden. Det finns idag (i Brasilien) 7,8 miljoner hektar i odling av sockerrör. Den har beräknats öka till 14 miljoner år 2020 i samband med att etanolproduktionen växer från 487 miljoner ton till en miljard ton (21). 

Brasilien har sammanlagt 90 miljoner hektar öppen mark i odling. Det mesta av detta ligger långt från Amazonasområdet men det är oundvikligt att sockerrörsodlingen kommer att tränga ut andra grödor, främst soyaodlingar och gräsmark för betesdjur, och  större delen av den sammanlagda expansionen kommer att innebära att nya områden avverkas i Amazonas, och med detta följer omfattande emissioner av koldioxid (22).

Man kan tänka sig att effektivisera betesdriften så att ett hektar mark , som idag räcker till en ko, framöver kan klara 1,4 kor. (Det har i en del områden redan visats att det är möjligt) Detta kan frigöra mellan 50-70 miljoner hektar sämre betesmarker (en yta 2,5 ggr så stor som Storbritannien) som lätt skulle kunna absorbera sockerrörs-expansionen med bara små koldioxidemissioner. Men detta kräver tvångsreglering av markanvändning på nationell nivå och en påtvingad koordinering  av olika jordbrukssektorer, och det kan ifrågasättas om det verkligen är genomförbart. Det saknas förståelse hos sockerrörsindustrin för att finna sig i nya regler på ett sätt som är mycket nedslående. Många andra områden som nu är koldioxidsänkor kommer att vara i farozonen. Och under tiden krymper sakta men säkert Amazonas likafullt. (25)

På några sockerrörsplantager har det vidtagitspåtagliga förbättringar i arbetsförhållandena, men på många andra arbetar fortfarande sockerrörsarbetarna under hårresande förhållanden. 312 arbetare har enligt rapporter dött av arbetsskador mellan 2002 och 2005 och 83’000 har åsamkats ickefatala skador. Amnesty International har nyligen rapporterat diverse fall av tvångsarbete och inhumana arbetsvillkor inom sektorn under förra året. För de sämst lottade arbetarna i sockerrörsindustrin är etanolproduktion långt från uthållig.

Oxfam nämner ingenting om vad koldioxidnettot skulle blivit om markarealen använts för skogsproduktion. Av avverkningsrester skulle man kunnat tillverka metanol, av tropiskt timmer kan man göra allt möjligt som låser kodldioxiden för kortare eller längre tid, och av mellansortimenten skulle det bli papper.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Lämna ett svar