Ytterligare en obekväm sanning. 1. Biobränsle är ett villospår.

Jag har flera gånger tidigare öst min galla, om uttrycket tillåtes, över främst politikers men även en del miljöentusiasters – av annan schattering – envisa fasthängande  vid biobränslen och då i första hand etanol och i andra biodiesel. (Biogas alternativt etanol, metanol eller oljor, dvs alla bränslen med ursprung i avfall och restprodukter av olika slag är undantagna.)

Det känns ganska fruktlöst att ideligen återkomma till detta, men fullständigt övertygad som jag är om att alla förhoppningar som ställs på etanol inte bara saknar mening utan, värre än så, är direkt kontraproduktiva, så känns det ändå angeläget. Särskilt när jag nu i Oxfams färska rapport: Another Inconvenient Truth har funnit välgrundat stöd för mina synpunkter.

Vem som helst kan naturligtvis ladda ner dokumentet (pdf 58  sidor) och rekommenderas också göra det. För den som är lat eller lider av tidsbrist eller möjligen tvivlar på åsikten/övertygelsen att fortsatt satsning på etanol är rena skära vansinnet skall jag leverera en nerkortad presentation.

(Vanlig löpande text är väsentligen egna ord, en förkortad översättning, kursivtext innebär ordagrann engelska eller översättning. Egna tillägg och synpunkter inom parentes.  De 142 referenserna får den intresserade själv hämta hem. Jag anför bara att det finns stöd i studier och anger nummer inom parentes, när det känns aktuellt.)

Sammanfattningsvis sägs i inledningen att vi i  de rika länderna har sett biobränslen som lösningen på två problem: klimatkrisen och oljekrisen. Man menar att dessa bränslen inte löser någondera utan istället bidrar till en tredje: livsmedelskrisen. Samtidigt ger det våra regeringar en chans att undvika svåra men angelägna beslut om hur vi skall kunna minska vår oljeförbrukning med en metod som erbjuder ett nytt sätt att slippa hålla sina länders jordbruk under armarna med olika former av ekonomiskt stöd. Under tiden medför denna politik tilltagande fattigdom, hunger, miljöförstörelse  och en allt snabbare klimatförsämring. problem som ”dumpas” i utvecklingsländerna.

Biobränslenas tillskyndare anser att de tillhandahåller en lösning som möjliggör fortsatt användande av en utvecklad infrastruktur och fortsatt nyttjande av explosionsmotorn som kraftkälla i alla våra fordon. Samtidigt som det ersätter olja minskar det utsläppen av växthusgaser. Alltför bra för att vara sant? Onekligen.

Världsbanken har nyligen  presenterat en studie där man uppskattar att den födoämneskris som etanol och bio-diesel gett upphov till har redan  knuffat ner över 100 miljoner människor i fattigdom ( 1). Oxfam själva uppskattar att krisen har äventyrat försörjningen  för åtminstone 290 miljoner människor ibland världens fattiga urbana och rurala befolkningar. (2)

Runt hela världen sätter nu regeringar mål för biobränsle-produktion  och -användning.( 3) Många har tvångsinslag, som skyldighet för oljebolag att blanda en viss procentsats biobränslen i bensin eller diesel. EU-kommisionen har föreslagit att år 2020 skall alla medlemsstater ha ersatt minst 10% av sitt tranpsortenergi-behov med förnyelsebar energi, dvs i praktiken biobränslen.  I USA skall till 2022 föreligga ett tillskott av 36 miljarder gallons av i huvudsak etanol , i Canada skall all bensin ha en 5%-ig inblandning av etanol redan år 2010 och en 2%-ig inblandning av biodiesel till 2012. Allt detta rättfärdigas av att det är mått och steg för att möta klimat-förändringarna och klara ländernas bränsleförsörjning.

Envar torde väl ha klart för sig att resonemanget bakom biobränslenas förträfflighet baseras på att grödor när de växer tar upp koldioxid som sedan återförs till atmosfären vid förbränning. Nettot kan i princip alltså anses vara noll.

I verkligheten är dock biobränslen allt annat än koldioxidneutrala. Det förekommer emission av koldixoid eller andra växthusgaser i alla stadier av produktionen, särskilt om det rör sig om grödor som odlas intensivt med hjälp av kvävebaserade gödningsmedel.

Dock måste påpekas att att koldioxidneutralitet inte är nödvändigt för att det skall vara försvarbart att producera biobränslen. Det räcker med att den totala emissionen netto av koldioxid inte överskrider den som man har av fossila bränslen.

Till en början kalkylerade man endast med den koldioxid som emitterades i samband med sådd, odling och skörd (transporter, traktorkörning, produktion av insatsvaror etc) och kom då fram till att etanol för det mesta var försvarligt, även om majs och vete på sin höjd bara sparade 10-20 % av vad bensin skulle ha emitterat. Sockerrör låg i närheten av 90% och ansågs (och anses fortfarande) alltså vara en god idé. 

Men senare har man gjort livscykelanalyser av ett grundligare slag och dessa har visat sig mycket avskräckande.

En färsk sådan studie har gjorts av nobelpristagaren Paul Crutzen et al (5), som undersökt hur mycket kväveoxid (N2O eller lustgas) som släpps ut i atmosfären när tillförd kvävegödsel sönderfaller. Denna gas är 296 gånger så stark växthusgas som koldioxid. Detta är främst aktuellt vid majsodling för etanolproduktion ( i USA) eller vid rapsodling för produktion av biodiesel (i EU). Utsläppet visade sig vara 4-5 gånger så stort som man förmodat i tidigare analyser och medförde i verkligheten en ÖKAD emission och ett förvärrande av klimateffekten.

Än värre effekter kan man se fram emot om hänsyn tages till marken som användes.  Mycket tidigare obrukad mark, gräs-eller skogbevuxen, har tagits i bruk och när denna plöjes upp kommer en mängd organiskt material som normalt finns nere i jorden upp  till ytan varvid kolet oxideras till koldioxid. Jorden och befintlig växtlighet håller i genomsnitt 3 ggr så mycket kol som atmosfären (6)  I en färsk studie redovisad i Science (7) har man mätt avgiven koldioxid vid markens omförande till odling och räknat av den mot den mängd koldioxid som det odlade biobränslet ansetts spara.  Man har fått fram vad som kallas återbetalningstid, dvs hur många år man måste odla biobränslen  på den nyvunna marken innan koldioxidskulden är ”betald”. Biodiesel av soya på nybruten mark i Amazonas krävde 320 års odling, samma bränsle på cerradomark (en slags savann) krävde 37 år, sockerrörsetanol på cerrado krävde 17 år, palmolja-diesel på låglandsdjungel i Indonesien krävde 86 år, samma på tropisk djungel  på peatmark krävde 420 år och majsetanol på präriemark i USA krävde 93 år.

Ställer man dessa avsevärda tidrymder i relation till det antal år som vi har på oss att spara koldioxid för att undvika en påtalig klimatförsämring, säg 10-15 år, så inser man lätt att sockerrörsodling för etanolproduktion på etablerad åkermark i Brasilien möjligen kan vara meningsfull.

Men det finns ytterligare ett problem och det gäller indirekt nyttjande av land.

EU har t ex försökt undvika emissionsförändringar i samband med byte av mark genom angivande av särskilda krav på den areal som får brukas för biobränsleändamål.  Dock tar man inte någon som helst hänsyn till att när markutnyttjandet fordrar ökade arealer så kommer marknadens osynliga krafter snabbt medföra att undanträngd odling av andra grödor invaderar annan mark, som i sin tur kommer att emittera koldioxid. Och denna felkälla är inte lätt att hantera  för marknadskrafterna hejdas inte av landsgränser.

Så har USA:s snabbt ökande efterfrågan på majs – som ett resultat av etanol-programmet – lett till att odlarna av soya bytt gröda till majs. Då stiger priset på soyan och sydamerikanska  odlare svarar på det högre priset med att bryta ny mark, dvs avskogningen i Amazonas ökar. Sockerrörsodlingen i Brasilien har samma effekt, boskapsskötsel på gräsmark och soyaodling flyttar in i Amazonasområdet.

Vid Princeton-universitetet har man gjort en modellstudie av hur detta fungerar. (11) Man modellerade en global expansion av åkermark och värderade emissionsökningar som föranleddes av USA:s etanolprogram och tog hänsyn till både direkt och indirekta koldioxidemissioner och fann därvid att återbetalningstiden för majsetanol blev 167 år. Detta betyder i klartext att den amerikanska etanolproduktionen  måste pågå i mer än ett och ett halvt sekel innan man kan förvänta sig ett minskat netto av koldioxid-produktionen.

Inom EU blir de indirekta effekterna ett minst lika stort problem. På kontinenten har redan startat produktion av diesel från egen odling av rapsolja. Det kan synas ofarligt eftersom den odlas tusentals mil ifrån närmaste regnskog. Men 10%-målet som EU satt upp innebär att avsevärda mängder rapsolja försvinner från livsmedelproduktionen (av t ex margarin). Detta måste ersättas och det blir i stor utsträckning palmolja som krävs, vilket i sin tur alldeles säkert kommer att medföra avskogning av väldiga arealer peatlands-djungel i Indonesien och Malaysia. Palmoljeimporten till Europa har redan mer än fördubblats (under perioden 2000-2006) och bedömes fortsätta öka i än snabbare takt. Till år 2020 räknar man med att en årlig import av 5,4 miljarder liter vegetabilisk olja kommer att krävas. (13) Dessutom har kommissionen förutsett  ytterligare import av 5,5 miljarder liter årligen som skall bli till diesel direkt.  Det innebär sammanlagt ytterligare en fördubbling av den redan pågående importen.

Oxfam har beräknat att den odlingmark som främst i Indonesien behöver nyetableras från djungel kommer att medföra ett snabbt utsläpp av 3,1 miljarder ton CO2 från jord och befintlig vegetation bara inom palmoljesektorn för att säkra Europas behov. Den sammanlagda mängd biobränsle som Europa kommer att förbruka år 2018 enligt plan,  kommer att årligen spara in en 46-e-del av den koldioxidmängd som mark-etableringen gett upphov till. (18) Om andragenerations-dieseln då ännu inte är i produktion enligt plan – vilket många håller för troligt (19) – kommer återbetalningstiden att öka till 68 år.   

Och då har man ändå inte tagit hänsyn till den kväveoxid som rapsodlingens gödningsmedel kommer att avge ( se Crutzens studie ovan). Tar man hänsyn till den kommer denna diesel aldrig att spara någon koldioxid(-ekvivalent) överhuvudtaget och den mängd som initialt släpptes ut blir följaktligen aldrig återbetald.

( Utöver detta vill jag ur egen fatabur påpeka att man också bör ta hänsyn till den alternativa gröda som kunnat odlas. Om gräsmark, savann och liknande planteras med skog istället för sockerrör, kommer denna efter ett inledande koldioxidutsläpp att år för år i allt raskare takt binda avsevärt större mängder koldioxid än något biobränsle skulle inbesparat. Det sägs visserligen att denna koldioxid återvänder när skogen i sinom tid multnar ner eller förbränns. Men vem har sagt att skogen skall eldas eller multna? Det går ju att göra hus av den. Även de multnar naturligtvis en gång, men då har vi lagrat koldioxiden avsevärd tid  och alternativ icke-fossil energiproduktion bör ha varit i gång länge.)

Det är svårt att förstå att främst politiker enständigt vägrar att ta till sig dessa sanningar som nu måste sägas vara etablerade sedan åtminstone ett par år. Om biobränsleproduktion i den skala som redan är beslutad till åren kring 2020 skall bli verklighet kommer det att medföra ett avsevärt extra koldioxidtillskott som vi sedan kommer att behöva åtminstone ett extra sekel att spara in.

Det ter sig för mig som mycket klokare att med kraft forcera ny teknologi för att få igång eldrift av fordon. Industrin är nästan där men det behövs utfästelser från politiskt håll för att hela denna jätteindustri snabbt skall våga byta inriktning i tillräcklig omfattning.

Att som nu se hur västvärldens samlade politikeretablissemang envisas med metoder som gör boten värre än soten är skrämmande minst sagt.   

Oxfams rapport innehåller mycket mer: ekonomiska överväganden, livsmedelsbehov, särskilda behov i utvecklingsländer, biobränslen i lokal användning etcetera.  Tänker återkomma till detta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,  

Ett svar till “Ytterligare en obekväm sanning. 1. Biobränsle är ett villospår.“

  1. Jonas skriver:

    Håller med fullständigt i det du säger. Tack för ett välskrivet inlägg!

Lämna ett svar