Utrymme för tvekan och dags för de tvärsäkra att tänka en gång till.

Erland, en av mina regelbundna kommentatorer, har glatt sig åt gårdagens inlägg. Han har separat skickat mig illustrationen nedan.

Den visar hur tidpunkterna för IPCC:s rapporter alldeles förträffligt passar in med topparna på de mest markanta temperaturökningsperioderna.

”Honi soit, qui mal y pense”  hade jag så när tänkt.

Nåväl, det mesta talar väl för att detta är en slump. Forskningsrapporter är inte skrivna över en natt precis och tidpunkterna har varit bestämda långt i förväg. Möjligen kan man tro att tidssambandet har förstärkt mera oerfarna presskribenter, som förletts att tro att man bara kunde extrapolera de senaste årens kurva framöver.

I SR P1 kunde man i måndags  (16/6) höra en diskussion om nya mätningar på solinstrålning och nya tankar  med professorerna David Parker från IPCC, Erland Källén väl känd av alla och Joyce E Penner som forskar på atmosfäriska föroreningar vid Universitet i Michigan och också är associerad till IPCC. Det var en sansad diskussion med en programredaktör, Sven Börjesson, som satte tummen bra på de ömma punkterna.

Solinstrålningen har relativt plötsligt kommit på bordet. Som bekant är effekten av denna förutsättningen för att vi överhuvudtaget skall kunna ha någon växthuseffekt. När solljuset når jordytan reflekteras det med nya våglängder som kan absorberas av växthusgaserna, främst vattenånga, men naturligtvis av koldioxid, metan, lustgas också.

Ökar instrålningen så ökar uppvärmningen. Men den påverkas också av albedon, dvs lager som reflekterar strålningen direkt utan uppvärmning, som snö, is och molntäcke.

Molnbildningen är beroende av kondensationskärnor i atmosfären, dvs ytterst små partiklar som gör det möjligt för vattenångan att falla ut som en liten vattendroppe. Förekomsten av sådana kondensationskärnor kan bero på t ex vulkanisk verksamhet. Det kan också sammanhänga med mänsklig aktivitet, främst förbränning av olika slag som bildar partiklar, t ex vid kolförbränning. Avgasrening som blivit allt effektivare på senare år, minskar partikelinnehållet.

Dessutom kan solen avge varierande mängd av en kosmisk strålning som man nyligen visat kan medföra bildning av kondensationskärnor i atmosfären, vilket såvitt jag förstått är tämligen nyvunnnen kunskap.

Trots att de här professorerna samtliga har anknytning till IPCC visar det sig att i sina datasimuleringar har IPCC helt utelämnat eventuell effekt av solinstrålning och tydligen uppfattat den som en konstant, fast det sedan rätt länge varit välkänt att den varierar. I själva verket finns det en lång rad faktorer som orsakar störningar för de klimatmodeller man redovisat. Man försvarade sig med att sådana störningar är väl kända och att man inte tycker sig kunna prognosticera dem – de är att betrakta som krusningar av relativt kort varaktighet. Den höga toppen på temperaturkurvan 1998 är en sådan krusning, i just det fallet kopplad till El Ninho. Andra sådana är kopplade till t ex vulkanutbrott.

Den strålningsvariation som man har från solen och som relaterar till solfläckscyklerna har man alltså inte heller blandat in i datamodellerna och det har visat sig att de till stor del förklarar de snabba temperaturhöjningar man haft i några omgångar.  Vissa år har man alltså två påtagliga effekter som adderar sig, andra år verkar växthusgaserna fortsatt positivt men solfläcks-strålningen åt andra hållet. Det senare har varit fallet de senaste dryga årtiondet och torde också ligga bakom det senaste skuttet neråt under maj i år.

IPCC-rapporterna har dock helt klart inte särredovisat den temperaturökning som i omgångar medverkat till  en brant stegring och betydelsen av växthusgaser har därför blivit påtagligt överskattad.

Alla tre medgav detta förhållande, åtminstone hos Joyce Penner kunde man nog ana att det kändes lite genant. Erland Källén menade att osäkerheten fortfarande är så stor att deras beräkningar ändå kan vara såväl riktig som  en överskattning eller t o m underskattning av koldioxidens effekt. Börjesson lät lite frågande inför åtminstone det sista, och det tycker jag han gjorde rätt i.

Samtliga påpekade dock, och med all rätt tycker jag, att man hela tiden har talat om effekter över längre tidrymder än de vi hittills kan överblicka. Det finns så långt man kan se idag en underliggande långtidseffekt som man inte har kunnat förklara på annat sätt än med växthusgaseffekt och då främst från koldioxid, som är den gas som envetet bara ökar och ökar. Att effekten kanske har överdrivits kunde man alltså lite tvehågset medge.

SR hade f ö detta inslag som ett i en serie om fem. I Söndags kl 1300 gick Vetandets värld special om klimatforskning: Fri debatt eller locket på?. Jag har missat även det, men det skall snart repareras. Det verkar vara material till ett separat inlägg.

Igår kunde man höra Räkna inte ut solen! med rymdfysikerna Rickard Lundin och Henrik Lundstedt, som efterlyser mer kunskaper om solens sätt att fungera och påverka jorden. Också missat av mig.

Idag blir det Rymden och klimatet. Rymdfysikern Henrik Svensmark och naturgeografen Lars Franzén talar om kopplingar mellan inflöde från rymden, styrt av solen, och klimatet.  Det skall jag försöka att inte missa.

Slutligen, i morgon (19/6) talar Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria om klimatfrågans historia. 

Detta blåser nytt liv i klimatfrågan, och man kan väl misstänka att det blir nernäsa ett tag för de värsta alarmisterna.

För mig står det i alla händelser klart att en mer sansad syn är motiverad. Vi behöver nog inte jaga överviktiga, köttätare eller flygresenärer för att freda klimatet. Men det är fortfarande angeläget att minska förbränningen av fossila bränslen och då särskilt de volymmässigt stora bovarna, liksom de där förbränningen för med sig andra nackdelar. Jag tycker mig ha tjatat om detta tema ganska länge.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,   

Lämna ett svar