Avfall, både konkret och språkligt!

SvD är mitt hus- och livorgan sedan 1943 ungefär.  På den tiden bredde jag ut tidningen på golvet och läste stående på knä och med händerna som stöd i tidningen. Serier mest till en början. Dagobert t ex.

På senare år tycker jag att den ibland är slarvigt korrekturläst, men har erfarit att den är helt enkelt inte korrekturläst längre.  Det är inte rationellt, och det spelar ju inte så stor roll heller. För övrigt har Lars Ryding sedan någon tid till uppgift att samla in uppgifter om felaktigheter från läsekretsen och redovisa och förklara och ursäkta i en särskild liten spalt. Det räcker mer än väl.

Karin Thunberg är en av flera bra kolumnister. Jag läser henne regelbundet. I lördags   handlade  det om vår tilltagande förmåga att grisa ner i vårt eget kölvatten i parker och på andra ställen. Visst, jag instämmer. Det är bra att någon för det på tal.

Min protest är liten och obetydlig. Att detta kan kallas att skita ner, köper jag med viss tvekan. Att vi struntar i att vi skitar ner, tycker jag dock inte skall formuleras som att vi skiter i det.

Småaktigt? Ja kanske.  Det skall väl låta lite ungdomligt och dessutom rimma lite på själva handlingen.

Läste upp det för en dotter.

Du är gammal Far,  sade hon. Och det stämmer ju.

Men för mig är det skillnad på skit, skita ner och skita i. Det första är en benämning på avföring. Det andra avser att man smutsar ner, och tycker man att det är en avskyvärd handling kan man kanske förstärka lite med att jämställa det med att smeta ner med avföring.

Det tredje däremot är att strunta i, och numer skiter vi i allt mellan himmel och jord.  Kopplingen till en avföring kan jag inte riktigt se, för det första.  För det andra så tycker jag det är lite trist att vi struntar i så mycket. Och det var ju uppenbarligen så Karin Thunberg också tyckte.

Kan vi inte återgå till att strunta i, och skita i att skita i.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lämna ett svar