Etanol, marknad och andra marknader

Lars Bern skriver idag på Brännpunktssidan i SvD en (slut-?)replik till Anders Wijkman och i någon mån SNF:s ordförande Mikael Karlsson. Jag instämmer i med i stort sett varenda ord, bra sammanfattat i: Det finns ingen genväg till minskade utsläpp av växthusgaser. Allt kol som tas ut ur jorden hamnar till slut i atmosfären  som CO2. Det enda som fungerar är att minska på utvinningen av olja och kol och att stoppa nyprospektering. 

Jag har själv skrivit om här , och här  och här  och på fler ställen tidigare hur angeläget det är att åtminstone sluta att subventionera nyprospekteringar  och helst också avbryta en del påbörjade prospekteringar också.

Detta är en viktig aspekt, som inte berörs särskilt mycket i media. Så sent som för ett par timmar sedan hörde jag på radio att det allt högre oljepriset nu lett till att produktionen är större än någonsin och att årsvärdet av oljan ligger kring 600 miljarder $. Även mycket svårutvunna fossila bränslen blir nu av ekonomiskt intresse, vilket sannerligen inte är något att glädjas åt.

Men oljebolagen och deras aktieägare glädjer sig naturligtvis. Det finns alltså mycket mäktiga intressenter bakom den blandade kör som sjunger oljans lov och hånar och raljerar med dem som försöker vända utvecklingen på ena eller andra sättet.  För mig ter det sig lite larvigt nästan att tro att man kan lyckas med hjälp av satsningar på etanol  eller andra styrningar av planekonomisk karaktär.

Lars Bern skriver inledningsvis att Wijkman har rätt i ett påstående: att svält primärt beror på fattigdom.

Det kan naturligtvis inte bestridas. Men det kan inte heller avhjälpas bara med att dela ut pengar, annat än högst tillfälligtvis. De delar av den underutvecklade världen som lyckats förpassa planekonomisk styrning till historien och accepterat marknadens villkor håller nu på att snabbt lämna fattigdomen bakom sig. De sällar sig nu till västvärldens konsumenter av blandad och smaklig spis och när resterande områden – väsentligen Afrika – tar samma steg mot en rimlig ekonomi kommer de att göra samma sak. Det medför en kraftigt ökad efterfrågan på livsmedel och även bättre och mer varierade sådana. Även om det finns gott om optimister som säger att enorma landområden är tidigare tagna ur livsmedelsproduktion för att hålla prisnivån uppe och att när de läggs under plogen igen  så finns det mat nog för alla, så tillåter jag mig att tvivla på den saken, särskilt om det visar sig att klimatförändringar står för dörren. Visserligen påstås det att det kommer att växa mycket bättre med mer koldioxid, men även så kommer det nog också att bli stora arealer som inte längre är möjliga att odla överhuvudtaget.

Det är alltså klokt att inte i förväg inteckna nämnvärda arealer till produktion  av bränslen.

Varken Anders Wijkman eller än mindre Mikael Karlsson tycks förstå vad en marknad är, och de är i gott sällskap.

Man kan jämföra med elmarknaden. Där går det ögonskenligen utmärkt att köpa el som kommer från vindkraft för sig och kärnkraftsel för sig trots att det egentligen är en marknad. Susanna Baltscheffsky gjorde en gång i SvD en jämförelse mellan att flyga Stockholm-Göteborg och att färdas med tåg. ( Plankad från Naturskyddsföreningen om jag minns rätt)  Att flyga medförde naturligtvis utsläpp av åtskilligt med koldioxid, men med tåg bara 28 gram (sic).

Det blev så lite eftersom SJ bara köper el till sina tåg som producerat från vind och vatten.  Jaha. Om vi alla bara köpte el från vind och vatten då, hur skulle det gå? Vi har ju bara ett elnät och självfallet kan man inte skilja olika elslag rent fysiskt. Hur håller man rätt på kunderna? En dag när det är tomt i vattenmagsinen och det tillfälligtvis inte blåser. Stannar tåget då på banan? Naturligtvis inte, man tvingas väl låna från kärnkraft eller något annat förgripligt elslag. Man kan ju gubevars betala tillbaks det.  Hur redovisas det att summan av alla som köper eko-el eller vad det nu kan kallas, inte handlar mer el än vad som produceras av just det slaget? 

När vi i det ädla och moraliskt högtstående landet Sverige handlar etanol från Brasilien och har kollat att inga barn var med i arbetet, att bagassen brändes och kom till nytta och att arbetstiden var begränsad etc; hur märks just den etanolen upp på alla tankvagnar. Hur vet vi att ingen tippar annan etanol i samma tankbåt? Och alla andra som vill köpa lika fin etanol som vi, hur vet de att de också fått rätt vara? Och de som kan göra den på ett ”dåligt” sätt (och billigare) vem köper deras etanol månne. 

Jag är alldeles övertygad om att ett sådant planekonomiskt kineseri bara leder till ohederlighet, bedrägeri och elände. Och jag tror, utan att veta, att  möjligheten att köpa olika slags el från samma nät, också uppmuntrar till bedrägligt beteende. Vilken opartisk myndighet sköter kontrollen f ö ?   

Lars Berns inledningsvis citerade uttalande kan också förtjäna ett tillägg. Utöver att sluta hämta upp kolföreningar ur jorden för att bränna dem till koldioxid kan vi också säkert påtagligt öka biosfärens förmåga att binda koldioxidöverskottet. Även om Lars Bern nu med viss rätt menar att den koldioxiden snart nog är tillbaka i atmosfären igen så finns en hel del att vinna genom att i görligaste mån förlänga det tidsintervall som den delen kol inte är koldioxid. Det är skillnad på att 1) assimilera koldioxid på stora arealer under vår och sommar för att sedan genast återföra den på hösten, och att 2) under hundra år låta en skog växa sig stor och mogen på samma areal och sedan göra en väsentlig del av utbytet vid avverkningen till beståndsdelar i hus, möbler och andra träkonstruktioner.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,  

3 svar till “Etanol, marknad och andra marknader“

  1. Kennedy Karlsson skriver:

    Intressanta tankar!

    Jag bor mitt i ett risodlardistrikt. Det är fattigt och eländigt. Familjerna är stora, och tillgången på jord är begränsad. De flesta hushåll äger eller brukar åt andra strax under ett hektar risfält.

    Under normala år föder det en familj, men det ger inga kontanter.
    Problemet är i regel, att regnet är otillräckligt. För två år sedan fick en bonde jag känner med ägor på 2,5 hektar endast fyra säckar ris.

    I år är det extra besvärligt. Oljan har gått upp kraftigt. Traktorhyran blir besvärlig att betala.
    Konstgödseln kostar nu motsv 5 kr per kilo efter en kraftig uppgång senaste halvåret. Småbönderna är beroende av denna gödsel, eftersom ägorna är för små att föda kreatur.

    Nu ser man människor som går längs vägarna och samlar spillgödsel. Alla fruktskal tas tillvara. Av dem görs en sorts gödsel i en jäsningsprocess, som liknar den då man gör mäsk.

    Det jag försöker säga är, att koldioxiden för dessa människor är inget problem. Det handlar i stället om att överleva.
    Så är det för en alldeles för stor del av jordens befolkning.

  2. Lunken skriver:

    Precis… så vi ser att huvudproblemet till svält och stora utgifter för låga inkomster är ett högt oljepris. Så: Oljeberoendet ökar efterfrågan och mer kan utvinnas ekonomiskt. Matbrist leder till högre matpriser. De som då odlar mat får högre inkomster. De verklige förlorarna är de jord- och egendomslösa. För dom spelar det större roll om vetet kostar en eller två dollar. Och dom har genom historien alltid haft det sämst. Vilket jordreformerna i Sydamerika är exempel på effektivt bekämpande av total fattigdom och slum. Säga vad man vill om dess vänstervåg just nu!

    Ang redovisning av BMV-el så ursprungsmärks den och det är inga svårigheter att kontrollera detta, vilket du verkar påskina. (Elprisguiden är en bra site för att förstå elmarknaden.) Troligen lika svårt som att ursprungsmärka mjölk, fast det kluriga med mjölk är du måste vara på plats för att vara helt säker. Att du byter till ett tunnare argument mot etanol visar att det snarare är en ideologisk fråga för dig. Jag undrar om du menar att miljö- CO2- och ursprungsmärkning är planpolitiskt kineseri? Jag vill i alla fall veta vad jag konsumerar för att kunna utöva min konsumentmakt. Att det sedan finns korruption i världen spelar för mitt konsumerande ingen roll. Dock skall det givetvis bekämpas för att kvalitetssäkra produkterna. Men jag använder inte Camorrans befintlighet för att inte välja bättre produkter.

    Ang om växter växer bättre med mer CO2 är inte klarlagt och beror mycket på art och temperatur samt solinstrålning. Som växtbiolog kan jag med säkerhet säga att alla fotosyntetiserande växter har ett optimum för alla variabler, och ju längre ifrån detta desto större stress. Är det så att t.ex. solinstrålningen inte är för växten vad den är anpassad för så kan den snarare nettoavge CO2. Så att det skulle vara bättre för växter med mer CO2 är en naivt påstående som verkar taget av ngn ekonom som är van med högst 2 variabler per problematisering och graf. Inget i biologin är raklinjigt linjärt.

    Jag måste tillstå att Wijkman är miljöns hopp på högerkanten. Han är klart mer trovärdig och resonabel än den grönaste centerpartisten, av vilka de två sämsta besitter partiledarrollen och jordbruksministerposten. Att kunna ngt om monokulturer i ett slättlandskap ger knappast ngn ett ekosystemtänk, och bevisligen verkligen inte något hum om resiliens vid hav och fiske.

  3. Bengt Axmacher skriver:

    Tack för Era kommentarer, båda.
    Jag vet att koldioxiden inte betraktas som ett problem av många i den ”sydliga” världen. Och det skulle den inte behöva vara, heller, så relativt lite som de bidrar med, och så mycket elände som det potentiellt kan föranleda för just dem. Det enda jag tills vidare skulle försöka få dem att förstå vore att det inte duger att bränna skog för att åstadkomma plats för t ex oljepalmer. Det torde inte vara den lilla bondens problem dock.
    Lunken har väl till stor del rätt i att jag har ett litet problem med marknadsekonomin ibland. Inser att i länder med mängder av egendomslösa är jordreformer en god sak även om de inte rimmar med en bokstavstrogen marknadsekonomi.
    Den form av plankonomi som jag kallade för kineseri är jag dock fortsatt skeptisk till. Jag visste inte att det gick att ursprungsmärka elektricitet och det känns naturligtvisbra att det går – säkert kan det mota oegentligheter en hel del. Men att man skall kunna använda kundmakt i alla sammanhang är jag tveksam till. Det kan användas till både ont och gott. Alla är inte så välinformerade och inte så hjärtegoda heller. Och korruption i alla former har jag svårt att ta lättvindigt.
    Den som såg TV-programmet om mat och klimat för ett par dagar sedan, fick välklart för sig att det inte är så lätt att vara klimatsmart alla gånger. Att, som en tumregel, undvika allt som är transporterat någon nämnvärd sträcka kan leda vilse ordentligt. Välgjort och tänkvärt program för övrigt.
    Jag vet ju att CO2-halten förvisso inte alltid är tillväxtökande, precis som jag mer än väl känner till att CO2 inte, som skeptiker älskar att framhålla, är så fantastiskt ogiftigt. Det har jag skrivit om för snart ett år sedan.
    Anders Wijkman har min högaktning i många avseenden, men det behöver inte medföra någon devot beundran i allt. Hans relation med
    Tällberg Foundation beundrar jag inte särskilt och inte hans svaghet för t ex etanol heller. Det säljs på en världsmarknad och han saknar förståelse för att alla som handlar med varan är medskyldiga oavsett om just de tankbåtar man själv tar emot är pålitligt ursprungsmärkta.

Lämna ett svar