Mer eller mindre moderna myter.

I min blogroll finns en välkänd och etablerad blogg som heter Moderna Myter. Jag läser den med viss regelbundenhet. Inte särskilt mycket för att jag delar Per Welanders åsikter, för det gör jag ganska sällan. Utan mer för att jag tycker det ligger ett värde i att av och till försöka sätta sig in i hur man kan tycka tvärtom.

Men ibland händer det att vi är av samma mening, som t ex i vår syn på etanol. Det upptäckte jag alldeles häromdagen, när etanol var något som  många bloggar nästan svämmade över av.  ( Den här också ) Efter att ha läst ett tag om hur väl etanol passade in i en blogg med namnet Moderna Myter, läste jag lite kors och tvärs och insåg att vår samstämmighet tog slut där. 

Det är föga troligt att han någonsin läser något här och risken är mycket liten att min egen blogg skulle dyka upp i hans blogroll. Den är bara en lista över likasinnade. Skeptikerna tycker sällan att det ligger något värde i att försöka sätta sig in i hur en åsiktsmotståndare tänker. Det beror, tror jag, på att de tycker att alla meningsmotståndare är idioter.

Under mitt läsande hittade jag en länk som lät rolig och hoppade över dit. ”March of the Zealots” känns väl som intressant eller hur. Det är det tämligen välkända  Science & Public Policy Institute  en engelsk think-tank som har gett ut artikeln ifråga i sin serie SPPI Commentary and Essay series.  Här finns det en uppsjö med ofta långa artiklar med en gemensam nämnare: de tycker alla lika illa om folk som tror det allra lilla minsta på Manmade Global Warming. Serien innehåller 134 nummer och vanligaste författaren torde vara Christopher Monckton, men det finns många kända namn på listan t ex vår namnkunnige ekonom från Danmark Björn Lomborg. Mer att läsa om SPPI finns på Wikipedia

Men March of the Zealots är skriven av John Brignell och det anges särskilt att han inte är affilierad till SPPI, vilket jag tyckte lät löftesrikt.

För ett år sedan lade jag ner en hel del tid på att stärka mig i anden genom att läsa sajter av den här kalibern. Det finns säkert fler i England och närmre hundra i Amerika, alla med snarlika namn och upplägg. Många kända namn som t ex Fred Singer, Dennis T Avery och andra figurerar i ett stort antal av dem i olika funktioner. De har alla karaktär av svart till mörkblå konservatism och alla arbetar intensivt på att övertyga besökaren på sajten att Al Gore är en idiot, att IPPC är en genomrutten organisation som har som huvuduppgift att desinformera hela mänskligheten, att deras vetenskapsmän är köpta lakejer till FN, mutade med obegränsad tillgång till forskningsanslag så länge de bara kommer till det resultat som FN beställt.  Här  hittar man artiklar som belyser varför Global Warming bara är fria fantasier med referens till studier som hittat något stöd för att en glaciär har ökat i storlek och liknande. Man refererar aldrig något som talar för att de skulle kunna ha fel på något enda ställe. Man hittar också äldre uppsatser som förnekar än det ena än det andra. AIDS är fria fantasier. Det var ett brott mot mänskligheten att förbjuda DDT, Galna Kosjukan fanns ingen som helst anledning att oroa sig för, Passiv rökning är så ofarligt att man kan rentav undra om det inte är nyttigt. Osv.

 Men March of the Zealots hade ett anslag som tilltalade mig lite. Under rubriken fanns ett litet motto:

Puritanism – The haunting fear that someone, somewhere, may be happy. (HL Mencken.)

Det tilltalade mig lite, man kunde föreställa sig att författaren var en som tyckte om livets goda och dess fröjder. Bara någon rad ner nämner han Bernard Levin som sades ha identifierat och givit namn åt SIFs. (Single Issue Fanatics) Jag såg genast framför mig en och annan tråkmåns som kunde sitta en hel kväll  och dominera ett sällskap med hur angeläget det t ex kunde vara att alla höns hade minst 1 kvadratmeters bur, egen pinne och fri tillgång till en uteplats på 20 ggr 20 meter, eller något annat lika upphetsande. 

Jag läste vidare med stort intresse.

Fortsättningsvis endast referat och inte mina åsikter om det inte särskilt anges.

Vi lever i fanatikernas århundrade, börjar Brignell. På kort tid har de från att ha varit trista tråkmånsar, som man kunde ignorera, blivit i det närmast en underavdelning till regeringen. De initierar lagstiftning och föreskriver skatter. De utgör en stor amorf massa av grupper med överlappande medlemskap, förenade och definierade av föremålen för sitt hat och avsky mot företeelser såsom industri, tobak, alkohol, fetma, kol, kött, salt, kemikalier i allmänhet, radiovågor, fältsporter  mm. Deras framgång har på kort tid blivit ett av de mest anmärkningsvärda fenomenen i hela den mänskliga historien.

Han tar ett exempel:

Föreställ Er att någon för 20 år sedan hade sagt att 2007 skulle det vara olagligt att röka i en pub eller busskur eller i sitt eget fordon och det skulle kosta en tusenlapp att slänga ifrån sig en fimp – – -.

(Min egen reflektion: Föreställ dig att för 20 år sedan kunde man förpesta luften fritt för vem som helst, var som helst.)

Han går vidare ett slag med rökhatarna som han beskriver som orubbliga, grymma och förljugna och menar att de kan stå modell för alla andra av den människokategori han ägnat sin uppsats. Deras anmärkningsvärda framgång är en sporre för andra och deras metoder en modell att ta efter. Detta inkludera missbruk av statistisk metodik, påhittade siffror och framförallt ett obarmhärtigt envetet trummande av propaganda. I akt och mening att driva genom sina förbud använder aktivisterna ett råd från självaste Adolf Hitler:  

Den stora massan i en nation faller lättare offer för en stor lögn än för en liten.

Brignell stofferar ut texten ytterligare: Man planterade in ett falsarium i folkets sinne, att passiv rökning kunde vara farligt, hela tiden refererande till en metastudie som var ett unikt exempel på statistiskt bedrägeri och avslöjade den lägsta standard på statistisk signifikans som någonsin noterats – ehuru senare överträffat av efterföljande fanatiker.

Så småningom kommer han fram till något som kanske kan kallas för en verklig  lögn.

Det finns inte någon lägre gräns för passiv röknig där den inte ger skada.

Man kan hålla med om att detta är ett vårdslöst uttalande av propagandistisk karaktär

Riktig vetenskap har attackerats av dessa fanatiker. De föraktar den vetenskapliga traditionen av försiktig skepsis och öppenhet.De som pläderar för en återgång till stabila statistiska metoder känner sig ställda vid skampålen av ett kotteri av outtröttliga australiensiska vänsterorienterade akademiker, som använder källor i stil med Wikipedia. Samma människor attackerar avvikare, som t ex de som ifrågasätter moraliteten i att döda miljontals mäniskor genom att förbjuda insekticider. DDT-förbudet var en mänsklig katastrof i horribel skala.

Kritiker av hypotesen om Global Warming etiketteras med beteckningar som ”onda förnekare” och påstås vara betalda av oljeindustrin, vilka ironiskt nog på sistone själva har hoppat på det politiskt korrekta tåget på jakt efter några lättförtjänta dollar.

I sin iver att exemplifiera fanatikernas vårdslösa hantering av stistisk metodik nämner han avslöjande av de skadliga biverkningarn av Vioxx, som fick dras tillbaka på basen av en statistisk absurditet. – – – Etablissemanget kan köpa den statistiska ”evidens” som de vill ha.

Det fortsätter i samma stil, som börjar kännas alltmer påfrestande att ta sig genom. Finansministern är angelägen att hitta ständigt nya förevändingar för ytterligare skatter. Den katastrofal budgeten i England 2008 utgör en illustration, bara en massa drakoniska skattehöjningar för den stora massan av folket. Alla hade föreslagits av fanatikergruppen som också hade drivit den föregående och nödvändiga uppmjukningsprocessen.

Fetma-krisen får också en släng av sleven. Författaren menar att det är en modefluga men fanatikerna har tagit sig friheten att förestava hur mänskligheten skall ta sig ut. Man kan nu få alla att känna sig för tjocka genom att konsekvent jämföra med siffror från femtiotalet, när brittiska kvinnor hade svultit i mer än ett decennium.

Sedan är det dags för kemofobin. En hög gröna byråkrater, anonyma, omöjliga att avskeda och inte ansvariga inför någon, struntar helt i de ekonomiska konsekvenserna av sina diktat. De tar varje nytt skrämskott i media till intäkt  för nya förbud.

Bland exemplen anförs skräcken för kvicksilver, som i själva verket är helt ofarligt. Endast ångan är farlig. Men det har EU-byråkraterna struntat i och sålunda förstört möjligheterna för småindustrier som tillverkar t ex barometrar. Dioxiner har man också lyckats inbilla folk är svåra gifter.

REACH-direktivet som kräver registrering och kontroll av över 30’000 kemiska substanser är ett hjärnspöke hos Michael Meacher, som uppges vara en man av sådan monumental okunnighet att han efter flera år som talesman för miljörörelsen och som minister fortfarande trodde att Niño var en orkan. Den extravagans som REACH utgjorde drabbade framförallt färgindustrin har kostat mer än 100 miljarder EURO och är ett de huvudsakliga bidragen till projektet att avindustrialisera Europa.

Brignell övergår sedan till att tala om den inbillade skräcken för för mycket salt i maten, som bl a sägs ha lett till idrottares död när de inte har kunnat komma över salttabletter. Den (påstådda?) kampanjen mot salt sägs vara ett klassiskt exempel på fanatikers fullständiga bortseende från mänskliga hänsyn och till och med mänskliga liv.

Avslutnigsvis går Brignell genom vaför detta händer nu, nämligen politikers oförmåga att längre se till sak utan endast till utfallet av nästa val. Våra dagars politiker tar en bluffexamen i Oxford och är sedan klara för en plats i underhuset där de är försörjda hela sitt liv. Politikern lever hela sitt liv skild från den vanliga världen där vi andra strävar för vårt levebröd. Deras kvalitet är på nollpunkten, vilket återspeglas i valkretsens likgiltighet när det är valdags. De är lata, dåligt informerade,  oskickliga och väljer ständigt den breda vägen, litar på lobbyister hellre än de bildar sig en egen uppfattning  och lever hela sitt liv i Westminster eller Washington som är drivhus isolerade från resten av den mänskliga rasen, där politiker, lobbyister och journalister talar, nästan bara med varann. De frossar i tom retorik. Även om de tidigare hade en egen agenda så ligger nu hela tyngdpunkten på att vinna nästa val. Politik har ersatts av slogans. Från Blair till Obama och alla däremellan är stilen densamma. Ett ord ”change” används på samma sätt som trollkarlen säger abrakadabra. Blair, menar Brignell, är arketypen  för en politiker från 2000-talet.

Journalisterna kommer sedan på dissningslistan (kan det heta så?) och ägnas en sida. Överbetalda, uppskruvade, underförsörjda med arbete, opålitliga och internationella bygger de sina imperier. I sanning, förundrar sig Brignell, hur många journalister i allmänhet och miljöredaktörer i synnerhet har gjort skäl för sin lön, när du tar deras påvra originalutbud per vecka i betraktande. De älskar också att fokusera på avledande manövrer, något vid sidan om som riktar intressest från de riktiga problem som de inte lyckas hantera.

Istället för att tackla det eviga brittiska problembarnet National Health Service ägnar man sig åt jeremiader över fetma och rökning och hotar feta rökare med att tryckas ut ur systemet. 

 I korthet beskyller Brignell  journalisterna för att beröva folk den mentala utrustning de behöver för att göra bedömningar på egen hand av allt som har någon större betydelse.

Fanatiker/aktivister och påtryckningsgrupper har gjort till sin sak att infiltrera och gripa kontroll över de mest inflytelserika institutionerna i samhället, som t ex politiska partier, BBC och Royal Society. De förfogar över jättelika finansiella resurser, fondpengar – s k ketchup money förstärkta med omdirigerade skattemedel och välgörenhetspengar. En av de mest oerhörda tilltagen av många korrupta förfaranden står EU för, som ger pengar till aktivistgrupper för att möjliggöra för dem att lobba för sin egen verksamhet.

Avslutningsvis gör Brignell en sammanställning av de vanligaste faktorerna i fanatikernas kampanjer:

  • Skapande och underhållande av en myt 

  • Ignorering av allt som motsäger myten

  • Personliga attacker på opponenter

  • Uppmuntrar auktoritärt regeringar att ådöma skatter och inskränka personlig frihet

  • Gynnande av begränsningar och restriktioner som konstrueras utan något stöd i fakta

  •  Maskopi med etablissemanget i media

  • Åverkan på vetenskaplig metodik

  • Eliminerande av allt som gör livet utståeligt

  • Gör några personer omåttligt rika samtidigt som nästan alla andra  utarmas

Slutligen ägnas en sida åt klimatproblemet.

Ekoteologin äger alla ovanstående karakteristika som har tagit form i korståget mot koldioxid. Det är ett världsomfattande fenomen av historiskt enastående kraft och storlek. Demoniserandet av koldioxid, själva grunden för allt liv, kan endast förklaras som ett religiöst fenomen. Dess uppenbara perversitet är dess stora attraktionskraft eftersom tro kräver ett element av absurditet i sitt objekt.

Den nya vänstern, som samlade momentum under Reagan-Thatcher-åren, har nu i likhet med en rullande snöboll samlat kraft och tyngd. Medlemmarna är en blandad flock med efterföljare till Rachel Carson, Marxist-akademiker, allsköns skojare, ”sputniks” som blivit hemlösa efter murens fall, idealistiska ungdomar etc. Deras gemensamma nämnare är hat till industri, fri marknad, kapitalism, borgerlig förnöjsamhet och öppen vetenskap.

Det är också ur denna flock som begreppet politisk korrekthet stammar. Det blev medlet för den nya vänstern att förbjuda all diskussion om sådant som för dem var ”verboten”. Etablissemanget i media har infiltrerats och en rigorös frivillig censur har prackats på dem.

Den globala uppvärmningen var en hypotes som var gudasänd för den nya vänstern. Den tillhandahöll medel  för en attack mot industri och kapitalism genom det mest essentiella vi har i modernt liv, energin.

Vem som än ifrågasätter denna dogm blir utsatt för förolämpningar och hot, inkluderande den häpnadsväckande råheten och smaklösheten i att kallas holcaust-förnekare. Alla realistiska förslag att utveckla fungerande energikällor väcker genast bitter opposition i det gröna nätverket, medan sådana idéer som är uppenbart stupida, t ex vindkraftverk, understöds med regleringar och subsidier. Det finns också andra aktivitetsområden som biobränslen vilka inte bara hotar världen med greenflation utan också med svält.

Ovanför allt tornar Al Gores figur upp sig, hyperhypokriten och ett monster av penningbegär. Om han bara någon gång behagade dyka upp på cykel istället för i sitt jetplan, eller begränsade sina 6-siffriga arvoden för återkommande diatriber, eller engagerade sig i debatt snarare än diktat så skulle han kanske skapa lite trovärdighet bland de få som tänker själva.

”Global warming” har nu nått det stadium där det inte bara vidmakthålls av medias självcensur. Om folk i allmänhet någonsin fick en uppfattning om de skandaler som omger insamlande och bearbetning av data, eller att det inte har varit någon detektabel uppvärmning under senaste decenniet, så skulle hela rörelsen vara död och begraven. Men det har de inte fått och därför är det inte så.

Så långt John Brignell.

Författaren är professor i industriell instrumentering och verksam i Southampton i England. Han drog sig tillbaka från sin yrkesverksamhet i mitten av 1990-talet och har därefter ägnat sig i stor utsträckning åt att kriga mot Global Warming. han brukar också föreläsa om missbruk av statistik och driver en hemsida kallad Number Watch. Den som är intresserad av statistik och matematik skall absolut göra ett besök där.

Med den närläsning som jag gjort av hans artikel ”March of the Zealots” kan man kanske få intrycket att JohnBrignell dels själv är en SIF (Singel Issue Fanatic) och att han dessutom har betydande inslag av paranoida funderingar, anande komplotter och konspirationer med dolda agendor i varenda buske. Det är inte riktigt rättvist. Artikeln är läsvärd i original.

Den svämmar över av missfirmelser, okvädinsord och nedsättande omdömen om en avsevärd del av mänskligheten. Faktiskt har jag nog aldrig sett så många varianter på engelska språket – jag har fått använda TYDA ett antal gånger och några uppenbara tillmälen kan jag inte återfinna i något lexikon.

Språkbruket är det gängse bland de mer ettriga skeptikerna som gärna beskyller sina motståndare för allt möjligt, inkluderande att inte vilja debattera, samtidigt som de håller en stil som inte precis stimulerar till debatt.

Av oss som ändå med både allvar och intresse försöker bilda oss en egen uppfattning om klimatfrågan i alla dess förgreningar, tror jag kanske ändå att framförallt miljörörelsen skall försöka ta åt sig en del av vad Brignell skriver.  Den har väl faktiskt en del av skulden till att klimatfrågan ofta uppfattas som ett vänsterprojekt. Det finns fanatiker på båda sidor.  Och ingendera är till någon egentlig nytta.

Det är inte första gången jag dividerat om de här skeptikerna. De mer pålästa av dem kan låta synnerligen bestickande då och då. För många vanliga medborgare är alla de krav och pålagor som miljörörelsen förväntar sig att en allmänhet skall foga sig i, inte särskilt tilltalande. Det skapar en beredskap att suga i sig all information om att det bara är amsagor man läser i pressen. Och att det görs är inte svårt att märka.  Talrika bloggar kolporterar ut information om att allt är skitprat och strunt, lev som du brukar och strunta i klimatstollarna.  Resultatet kan avläsas i de enormt långa kommentarlistor som ibland följer på även seriösa artiklar och där tonen är långt värre än i Brignells uppsats. Och då har förmodligen ändå de värsta inslagen sorterats bort.  

En mindre del av skeptikerna är dock ganska moderata och inser mer än väl att även om de inte tror särskilt mycket på koldioxidens skadliga effekter så finns det andra skäl att fundera över en annalkande energikris. De borde delta i den diskussion som förs av mera moderat blandning av ”klimatstollar” och inte bara sitta och hålla med varann hela tiden. 

De allra flesta skeptikerna lyssnar bara till varann och häcklar alla med avvikande uppfattning. Många i miljörörelsens vänsterflank är lika benägna att avskärma sig från inte bara skeptiker utan även andra som bitvis delar deras oro, men som gärna vill se andra åtgärder än bara det envisa fastklamrandet vid långtgående livsstils-förändringar som ganska få kommer att underkasta sig,  av det enkla skälet att nästan alla som vill redan har gjort det. 

Vi i ”mitten” borde kanske avskärma oss från båda ytterkanterna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

8 svar till “Mer eller mindre moderna myter.“

  1. Johan Simu skriver:

    Det är verkligen inte lätt att skaffa sig en egen uppfattning om klimatfrågan. Båda sidorna säger så radikalt olika saker och båda påstår att de har vetenskapen på sin sida. Försöker man själv ge sig in i den vetenskapliga litteraturen så hittar man snabbt granskade artiklar som stöder både det ena och det andra.

    Det verkar mest som att båda sidorna hycklar en hel del, liter mer ödmjukhet och ärlighet hade verkligen behövts!

    Undra om det inte vore enklare att samla alla under peak oil hotet. Det är nog lättare att motivera gemene man till förändring om man får dom att inse att vi står inför en energikris. Att motivera till förändring baserat på eventuella konsekvenser av klimatförändringar som kanske är 50-100 år in i framtid är inte lätt. Oavsett hur allvarliga förändringarna må vara så tänker inte människor så långt frammåt.

  2. Bengt Axmacher skriver:

    Tack Johan. En utomordentlig ståndpunkt, som jag delar. Jag tror att vi skulle nå ett mycket bättre resultat med den inställningen, även om det finns människor som säger att fossila bränslen räcker i evighet. Det är inte så jobbigt att bemöta dem och de är långt färre än klimatförnekarna. Hur det går med klimatet blir vi ju varse i sinom tid.

  3. Erland skriver:

    Så sant – men nog tycker jag att det mesta är en diskussion on påvens skägg (se detta ord) eller hur många änglar som kan dansa på ett knappnålshuvud (som faktiskt aldrig diskuterats, men kanske borde).

    Det blir enklare om man inser att klimatdiskussionen egentligen är idiologisk med osäker vetenskap som slagträn.

    Vad gäller det verkliga problemet rekommenderar jag Bengts utmärkta bild på Peak Oil, som visar i vilket dårarnas paradis vi lever. Det är på det problemet, och renare luft, jag tycker vi skall koncentrera oss. Om det också minskar CO2 är det ett bonus. Isbjörnarna klarar nog en liten värmeperiod till.

  4. Bengt Axmacher skriver:

    Det verkar som vi uppnått någon slags enighet. Undras varför jag inte kan låta bli att läsa så mycket av de här långa misantropiska inlagorna som en del skriver.

  5. Kennedy Karlsson skriver:

    Redan 1896 kunde Svante Arrhenius visa att koldioxid har förmåga att ta upp värme. Men till vilken storlek? Hur ser den ekvationen ut? Här duger inte att hänvisa till klimatmodeller.

    Arrhenius ville förklara istiderna och värmeperioderna med växlingarna i atmosfärens koldioxidhalt. Men dessa uppkommer av astronomiska förhållanden visade en sebisk matematiker senare.

    Något som gjort mig skeptisk, är att temperaturen ibland varierat under de senaste 1000 åren lika mycket som i dag. 1720- och 1730- talen kan ha varit lika varma som 1990- talet enligt fortlöpande mätningar i Uppsala.
    Och det utan människans hjälp. Ingen verkar kunna förklara varför.

    Koldioxid löses i havsvatten. Lösligheten går ner med ökande temperatur och sjunkande tryck enligt en lag formulerad av William Henry på 1800-talet.

    Den ökande koldioxidhalten kan alltså helt enkelt bero på att temperaturen gått upp.
    Det som orsakar denna temperaturökning vet vi ännu inte.
    Att människorna bränt kol och olja under samma tid kan vara en ren tillfällighet.

    IPCC vetenskapsmän kan ha trillat dit på ett önsketänkande.
    Det är vanligt vid problemlösning.

  6. Erland skriver:

    Nja, önsketänkande är det nog inte. men det kan vara ett beställningsjobb eftersom IPCC är en politiskt tillsatt och styrd samling vetenskapsmän.

    Att det är värmen som ökar koldioxidhalten i atmosfären och inte tvärtom, som Al Gore påstår i sin film, är välbekant. Utom för dem som aldrig sett eller hört något annat. Men då försvagas ju argumenten och skräcken, så några små friheter får man väl ta med sanningen för den goda sakens skull.

    Och med det menar jag inte att vara cynisk, utan på det viset kan man rädda ansiktet när politiker och andra blir tvingade att ändra åsikt. Utan CO2 skräcken skulle väl knappast kärnkraften kunna ha blivit nästan rumsren igen i Sverige. Och inte skulle man kunnat få så mycket riskkapital till alternativa energisatsningar heller.

    Något gott kommer nog ur det hela så småningom även om mångt är stolligt just nu. Keep blogging!

  7. Kennedy Karlsson skriver:

    Erland!

    Jag böjer mig i beundran. Jag trodde jag var en fullblodscyniker som genomskådat det mesta.

    Men.

    Inför dig – respekt.

  8. Lunken skriver:

    Lysande inlägg Bengt. Man kan ju undra om skeptiker och konspiratoriker är samma falang. Verkar som om det är en sport bland vissa att ifrågasätta vedertagna forskningsresultat eller händelser. Att Brignell inte är ekolog må väl vara hänt, men att visa sådan respektlös okunskap om alla organismer som åsamkats fysiologiska krämpor och defekter, även på populationsskalan, av de kemiska substanser han radar upp som ofarliga är skrämmande. Och därtill kan vi väl lägga till människan eftersom han väljer att göra liknande jämförelser. Ang Moderna myter så är det trist att ens ge sig in i debatten där eftersom retoriken inte kan betraktas som varken rättvis eller mogen.

    Att IPCC skulle vara mer beställd än lobbyistisk ”forskning” ofta presenterad av Think-tanks på bloggar och populärvetenskapliga ytor känner jag som föga troligt. Vad är egentligen politiska inlägg i vetenskapsdebatten än just utsagor från tankesmedjor med uttalade politiska förtecken.

    Slutligen är jag så innerligt trött på polariseringen av miljö=vänster… Är människan så endimensionell så man måste karaktärisera politiken på en linjal? Är det typiskt ekonomer att förenkla så hårt? Deras grafer brukar sällan innehålla mer än ett par linjer på ett tvådimensionell yta…

    Tar man upp Tragedy of the common, så inser man att ekonomiska styrmedel troligen är enda vägen att gå om man skall rädda något gemensamt från snabba klippare utan samvete för det gemensamma… det är klart att det då betraktas vänster… men det beror väl knappast på miljövännerna… utan snarare på egoismen bland de som skiter i den???

Lämna ett svar