Borrkärnor ur is, hur ligger det till med koldioxiden i luftblåsorna?

Grundbulten i alarmisternas resonemang om att den koldioxidökning vi sett sedan början av förra seklet kan anses antropogen, torde vara den koldioxidkurva man presenterat före 1958, då regelbundna och kvalitativt bra mätningar påbörjades på Mauna Loa i Hawaii.

Koldioxidhalten i atmosfären har uppmätts i borrkärnor ur antarktisk is, som kunnat följas 650’000 år tillbaka i tiden.  Halten  har under den tiden pendlat  mellan 260 och 290 ppm fram till 1800-talets slut  – till industralismens början. Därefter har den ökat i allt raskare takt, för tillfället 1,7 ppm om året. En sådan ökningstakt har man aldrig sett maken till i borrkärnorna och slutsatsen  har varit att det måste föreligga en mänsklig påverkan, som kopplats till det senaste seklets allt  snabbare förbränning av fossilt material.

Att man inte kunnat se snabba och  kortvariga stegringar i atmosfärens koldioxidhalt i iskärnor är inte så egendomligt. Det är knappast möjligt att tidsbestämma luftblåsorna med tillräcklig noggrannhet.  Dock behöver detta naturligtvis inte betyda att det inte kan ha förekommit.

Den polske vetenskapsmannen Zbigniew Jaworowski, verksam vid Central laboratory for Radiological Protection i Warszawa, är inte bara en multidisiplinär vetenskapsman utan också en alpinist, med gedigen erfarenhet av borrkärnor ur is såväl teoretiskt som praktiskt från eget fältarbete. Jag har just läst en artikel av honom i Science från mars i år med titeln CO2: The Greatest Scientific Scandal of Our Time. 

Låt mig direkt och oförbehållsamt erkänna att artikeln gav mig en tankeställare. Jaworowski finns med i Wikipedias lista över vetenskapsmän med kritisk inställning till IPCC’s expertpanel. Han förefaller dock inte ha så  mycket gemensamt med flertalet av de andra, och är t ex inte upptagen bland de långt flera namnen på Greenpeace’s liknande lista på Exxonsecrets sajt. Så vitt jag kan finna har han inte någon som helst anknytning till annat än ”riktiga” vetenskapliga institutioner eller organisationer.

Hans text har också den prägeln. Välformulerad och saklig och aldrig förekommer  det några påståenden som inte är underbyggda och/eller försedda med referens. Likväl tar han i skarp ton avstånd från IPCC, och grundar detta på i princip två olika förhållanden.  

1: Ett formellt skäl, som det kända och även av andra kritiserade förhållandet att IPCC först publicerar en sammanfattning avsedd för och formulerad av politiker och redan välfylld med rekommendationer. Först några månader sedan dyker den fullständiga vetenskapliga dokumentationen upp efter det att experterna fått skriva ihop sig till något som skall föreställa konsensus. Jaworowski gör själv jämförelse med UNSCEAR (United Nations Scientific Committe on the Effects of Atomic Radiation), där han själv medverkat som expert och där vetenskaplig praxis följdes till punkt och pricka; först vetenskaplig analys utan politisk inblandning, sedan var det politikens tur. 

2: Vetenskapliga resultat, som skiljer sig från dem expertkommittén tillhandahållit.

Artikeln innehåller flera punkter av denna karaktär men det jag främst hakat upp mig på är Jaworowskis påpekande att man inte utan vidare kan ta för givet att innehållet i de små luftblåsorna i borrkärnorna hållt sig oförändrat genom årtusendena. Enligt J.  föreligger i IPCC’s material inte någon egentlig utredning av detta och av hans formuleringar får jag det bestämda intrycket att han har rätt.

Särskilt påtagligt blir detta när det framkommer att prov direkt från atmosfären har gjorts med tillförlitlig metodik och i en systematisk tidsföljd från 1812 fram till 1961 och i mars i år presenterats av Ernst-Georg Beck i  Energy & Environment  under titeln 180 years of atmospheric CO2-gas Analysis by  Chemical Methods.

Denna studie är häpnadsväckande. Beck har gått genom 380 rapporter om mätningar av koldioxid, redovisande sammanlagt 90’000 noggrannt uförda mätningar av koldioxidhalten i atmosfären mellan 1812 och 1961. Kan inte förstå hur författaren får ihop det till 180 år, som det står i titeln, men det är också det enda som inte är helt klart.

Provtagningarna har utförts på en lång rad platser på norra halvkotet mellan Alaska i väster och Indien i öster. Provtagningarna har gjorts av varierande skäl, en del har utgjort ett inslag i botaniska studier, men de allra flesta har varit försök att kartlägga variationer i atmosfärens koldioxidhalt vid olika tidpunkter på året eller på dygnet. Somliga är gjorde i långa serier med ibland flera analyser om dagen. Samtliga är noggrannt beskrivna vad gäller metodik.  Störande faktorer som vind och väder, omgivningar mm är noggrannt redovisade, liksom alla ansträngningar som gjorts för att få metoden så säker och exakt som möjligt, med kalibrering mot kända gasblandningar etc. 

Vi vet idag att halten CO2 varierar över dygnet med t ex höjd över marknivå och geografisk plats – lägre över eller nära större vatten och särskilt hav, relativt högre över land. Vind från tätorter påverkar resultaten liksom variationer under året med topp på sensommaren och minimum i februari, mars. Under natten högre och på dagen lägre värden. Ofta är skillnaderna mindre än 1 ppm men ibland betydligt större. Samtliga kända skillnader och variationsmönster kunde dock klart påvisas även av dessa kemiska analyser, varav somliga gjordes för nästan 200 år sedan, då man förvisso inte alls förfogade över moderna spektrofotometriska analyser. 

Beck anser att en känslighet som räcker för att klart påvisa kända förhållanden talar för att de använda metoderna, tre olika, är tillförlitliga.  Han har t o m lyckats hitta ytterligare en variabel som påverkar värdena, nämligen månens cirkulation kring jorden – tidigare helt obekant, men förmodligen påvisbart med Mauna  Loas och andra moderna mätstationers mycket exakta värden, när man bara har fantasi nog att undersöka saken. En ny studie på just detta förhållande kommer Beck inom kort att presentera.

Särskilt anmärkningsvärt är att IPCC’s expertpanel inte har undersökt detta annat än mycket summariskt med omnämnande av kanske 15 av alla dessa mätserier. Värdena har till större delen förkastats p g a angivna metodfel och ofta bara under hänvisning till orimlighet, dvs de har inte överensstämt stämt med IPCC’s egen mätserie från borrkärnor i Antarktis. Finns här möjligen någon ”hidden agenda”? 

Beck tycker dock att det övervägande antalet mätserier är högst användbara och har fogat samman en kurva som är  lindrigt sagt förvånansvärd; dels genom att den är övertygande, dvs mätvärdena bekräftar varann och kurvan får en form som inget slumpfel skulle kunna åstadkomma,  dels genom att den alldeles solklart visar att under den sammanlagda mätperioden från 1812 fram till 1961 föreligger tre stycken mycket tydliga och markerade toppar: ett maximum 1822 på 440 ppm, ett 1858 på 390 ppm och ett 1942 på 440 ppm. Mellan åren 1942 och 1954 sjönk ppm från 440 till 320 ppm, alltså 10 ppm per år.   Topparna sammanfaller snyggt med kända temperaturmaxima. Det går inte säkert att avgöra om temperaturhöjningen kommer före koldioxidhöjningen eller tvärtom.

Mellan åren 1942 och 1954 sjönk koldioxidhalten från 440 till 320 ppm, alltså 10 ppm per år.  Detta är 6 gånger så fort som det för närvarande stiger. Hur gick det till? Kan man kanske förstå att somliga vetenskapsmän helst vill förklara det som orimligt och följaktligen felaktigt. Är det rätt, så hur är det är möjligt? Satt man inne med svaret skulle det vara roligt att berätta om saken för Al Gore och kanske för Andreas Carlgren och några till.

Mätvärdena från antarktis iskärnor ligger hela tiden under dessa 150 år utmed en nästan linjalrät linje  som sakta stiger från 280 ppm 1812 till 318 ppm 1961.  Det kan, som jag ser det, inte tolkas som annat än att koldioxid genom åren sakta diffunderar genom isen så att mätpunkter i en borrkärna alltid blir ett medelvärde av omkringliggande mätpunkter.  

Kommentarer har  publicerats av två vetenskapsmän. Både talar förbi vad studien påvisar, genom att hänga upp sig helt och hållet på t ex mätpunktens höjd över marken, som regel 2 meter, borde varit minst 40 meter högre upp och liknande. Felen bli på så vis systematiska, dvs generellt höga alternativt låga värden. Det kan knappast skapa någon artefaktisk avvikelse som varierar på ett systematiskt sätt utmed en ganska övertygande kurva genom ett och ett halvt sekel.

Beck har besvarat invändningarna mycket övertygande, men att förklara dem här och hur och i korthet skulle föra mig ut på hal is.

Jaworowski fäster stort avseende vid Becks fynd. Själv har jag, som sedan länge varit helt övertygad om att IPCC har rätt, blivit minst sagt fundersam.  Måste sova på saken.

Återkommer i detta ämne.

2 svar till “Borrkärnor ur is, hur ligger det till med koldioxiden i luftblåsorna?“

  1. Kennedy Karlsson skriver:

    Jag blev helt förstummad, då jag läste Becks rapport.
    Uppenbarligen hände detsamma dig.
    Du skrev denna post 5 nov. Jag kan inte hitta någon uppföljning, som du underförstått utlovade.
    Vad ska man tro?
    Varför väcker inte Becks rapport mer intresse?

    Beck har använt mätserier som grundas på kemiska processer. Än i dag använder NOAA i USA en kemisk metod för att avgöra huruvida mätningar gjorda med stöd av spektrometri är korrekta eller inte.

  2. Bengt Axmacher skriver:

    Tack för din kommentar. Efter det jag skrivit artikeln skrev jag till Erland Källén och han svarade inom ett par dagar. Jag hade tänkt läsa på mer, ffa om IPCC:s organisation och arbetssätt som Källén föreslog. Svaret, vad gäller Becks studie, köpte jag efter lite funderande. Jag har inte så gott om tid, arbetar (pga åldern?) inte så fort och de flesta reviewade studier måste jag betala för att få ut. Sedan föll saken i glömska skam till sägandes.
    Visst blev jag också förstummad. Roligt att jag inte var ensam.
    Jag skriver ett nytt litet inslag om detta idag, där jag publicerar Källéns svar.

Lämna ett svar