”Common sense ain’t common anymore.”

I morse , liksom många andra morgnar, lyssnade vi på Ring P1. Det är onekligen ett program som borrar sig ner i folkdjupet. Där sägs mycket dumt och mycket likgiltigt men också en hel del tänkvärt. I dag var det Thomas Tengby som skötte bevakningen och han fick ett samtal från en klok kvinna som i anslutning till de nyligen timade händelserna på våra häkten talade om vårt försvunna ansvar, vår benägenhet att alltid placera skulden på någon annan och att detta kanske skall ses som det huvudsakliga misslyckandet av folkhemstanken, som i allt väsentligt för övrigt ändå var något som vi minns med saknad.

En man dök också upp efter ett tag, lika klok han även om han hamnade lite på efterkälken, hans roll blev mest att instämma. Från en countrysångare som jag inte minns namnet på hade han ett citat, som jag lånat till rubrik på den här lilla kommentaren.

Thomas T var som oftast ganska klok och lät samtalet för ovanlighets skull få rundligt med tid. Misstänker att flertalet läsare hörde det, om inte så ta länken och gör det.

Jag funderar på det här ganska ofta, det illustreras ju nästan dagligen i media.

Barn och ungdomar som slåss med knivar och baseballträn och nästan vad som helst. Varför har ingen lärt dem att det är livsfarligt. Eller de kanske vet det men inte bryr sig bara. Underhållningsvåldet är så gränslöst rått och utstuderat numera att det kanske inte är så konstigt.  Det används också ofta som ursäkt. Kan vi inte säga att det är en förklaring, men INTE en ursäkt.

De flesta vuxna avhåller sig från sådant, istället är det underlåtenhetssynder som är snarare regeln än undantaget. Vi tittar bort och låtsas som det regnar när vi borde ingripa. Här på landet där vi bor händer det nästan aldrig något som man borde ingripa i. Jag har aldrig haft skäl att agera egentligen, men funderar ofta på hur jag skulle reagera om det blev aktuellt. Nu kan jag ju möjligen ursäkta mig med att jag är lite handikappad av ålder och dåliga ben. 

Göran Hägglund hade ett förslag om en lag om skyldighet att ingripa för att hjälpa med människor.  Det var en bra idé, men blev det något? Kanske skulle vi också ha en lag som skyddar den som försöker hjälpa om han råkar ta i för mycket.  Jag sympatiserar onekligen en hel del med pappan i Rödeby som försökte ge igen för det sätt som familjen behandlades på.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

2 svar till “”Common sense ain’t common anymore.”“

  1. Kennedy Karlsson skriver:

    Jag tror det i dag saknas en faktor i barnens uppfostran – den äldre generationen. Att lyssna på farfars eller mormors berättelser är få barn förunnat.
    Dessa berättelser ur ett långt liv som jag själv lyssnade till var i första hand underhållande men innehöll dessutom nästan alltid en moralisk poäng, en slutknorr, som avsåg att inpränta hur fel det kunde gå , om inte man handlade rätt.

    Dessa historier, naturligtvis till leda upprepade, sitter som berget i mitt minne.
    Väldigt många barn har i dag tyvärr bara en förvärvsarbetande mor att ty sig till. Som sällan har tid eller kanske ännu inte lärt av alla misstag som de äldre i regel hade gjort.

  2. Bengt Axmacher skriver:

    Jag tror det ligger mycket i det. Generationerna idag separeras alldeles på tok för mycket och genom skilsmässor och annat tillkommer andra separationer som bryter en kontinutitet som är viktig för barn.
    För mig lästes det ganska mycket sagor och jag var också en tidig och ivrig läsare av gamla klassiker som min far rekommenderade, dvs gamla då, urgamla nu och knappast lästa längre. Robinson Crusoe, Buffalo Bill, Tom Sawyer, Gullivers resor o liknande. En del av dem skulle nog anses som direkt skadliga idag. Men de innehöll ofta många moraliska ställningstaganden i stil med ridderlighet, fair play och annat som många knappt vet vad det ärnu. Modern ungdomslitteratur läser jag ogärna i, de är alldeles för nutidstillvända och handlar mer om rättvisefrågor och åtskilligt med pekpinnar som jag inte sympatiserar med.
    Jag uppskattar dina kloka kommentarer.
    Bengt

Lämna ett svar