Om klimatkrisens krishantering. Skall vi forsätta ”flytta stolar på Titanic”.

I dagens SvD skriver fil dr Victor Galaz en enastående nyttig understreckare.  Den handlar om vår förmåga att på gruppnivå, nationell eller global, hantera kriser med ovanlig räckvidd och med ett förlopp som kräver snabba beslut och resoluta åtgärder. Victor Galaz  arbetar vid det nystartade ( 1 jan 2007) Stockholm Resilience Centre, ett tvärvetenskapligt centrum för forskning kring socialekologiska system med global räckvidd. Fokus är resiliens, dvs ett systems förmåga att klara av förändring och vidareutvecklas.

När man, som jag t ex, med stort intresse följer allt som görs och sägs i klimatfrågan, upptäcker man sig snart lite vilse ibland alla nationella och internationella institut, organisationer och myndigheter som berörs av klimatfrågan.  Det finns hundratals, så viss skepsis infinner sig vid tillkomsten av ytterligare ett.  Om man dömer av denna understreckare, liksom av en tidigare essä , också av Dr Galaz i Dagens Nyheter 14 mars i år, så finns det dock skäl att se fram emot forskningsresultat från en viktig och värdefull aktör framöver.  Läs själv och begrunda välgrundade synpunkter stödda på  erfarenheter från tidigare katastrofer som t ex  BSE-krisen i England,  den beryktade tsunamikatastrofen 2004 och  amerikanska myndigheters hårt kritiserade insatser efter orkanen Katrina i New Orleans 2005. 

Efter avslutad läsning blev jag sittande framför TV-n, där Göran Persson introducerade sin nya bok. Vår avgångne statsminister är inte direkt min favorit, men han var intressant att lyssna på. Det framgick att han var inte bara natur-intresserad utan även hade ett säkerligen genuint intresse för klimatfrågan. Jag läste i våras rapporten från den så kallade olje-kommissionen som han ledde, och tyckte då att den var en ganska bedrövlig soppa, starkt präglad av skrytsamma formuleringar om hur duktiga vi varit här. Bland åtgärdsförslag bedömdes i rapporten biobränslen vara det som skulle satsas på i stor skala och främst etanol. Det föreföll inte mig som en god idé då, och tiden har därefter definitivt punkterat förslaget; en överväldigande mängd inlägg från olika håll ställer sig allt mer skeptiska för att inte säga skarpt avvisande. Delvis åtminstone verkar denna avvisande inställning omsider ha nått beslutsfattare. Tilltänkta nybyggen av etanolfabriker har inte igångsatts enligt plan. Planerad import av palmoljediesel har också fått avvakta.

I introduktionen av sin bok kom Göran Persson fortsättningsvis in på Al Gores Nobelpris.  Han hade uppenbarligen noterat det med stor tillfredsställelse. Med egna ord menade han att detta nu skulle sätta slutgiltig punkt för de s k förnekarnas alltjämt trägna försök att bagatellisera problemet.  Fan tro’t.

Persson fortsatte att filosofera i ämnet och berättade att han för sig själv tänkte, att  när Al Gore i sin film och bok hade gett mänskligheten 10 år innan problemet måste vara löst, så kunde väl ett eventuellt fel inte vara större än 100% och om så vore fallet skulle även 20 år vara en rätt kort tid att agera på.  Efter den senaste tidens oroliga forskarrapporter om att utvecklingen accelerar i ett tempo en bra bit över vad man kalkylerat med, fick Göran Persson ett samtal med Erland Kjällén som sade att Al Gore mycket riktigt kunde ha 100 % fel, det var troligt att vi bara har 5 år på oss. Enligt Persson skulle vi behöva reducera utsläppen av växthusgaser med 70-90 procent, alltså mer än man trott och på kortare tid.

Viktor Galaz vill inte sprida någon slags domedagsstämning, men tycker uppen-barligen att ytterligare tövan hänvisande till att ännu mer forskning behövs, verkar vara en farlig inställning. Det är säkert värdefullt att prognosmetoderna ytterligare förfinas, men åtgärdssidan kan inte längre avvakta.

Viktor Galaz berättar om den aktuella forskningen som i detta sammanhang har fokuserat på s k ”High Reliability Organizations” av en typ som kan vara effektiva i normala tider, men som också har kapacitet att agera på egen hand vid överraskande kriser. Som exempel anfördes ledningen av kärnreaktordrivna hangarfartyg,  amerikanska flygledartorn på större flygplatser och organisationer kring storskaliga elsystem. Dessa organisationer  har kapacitet att snabbt behandla mycket stora datamängder, kan tidigt identifiera varningssignaler och koordinera handlandet hos en lång rad aktörer. Beslutsprocessen påverkas av förändringar i omgivningen. Under normal drift rör det sig om en hierarkisk struktur med tydliga rutiner och klar arbetsfördelning, vid överraskande allvarliga skeenden organiserar sig perifera grupper spontant  och arbetar parallellt.

Hela beslutsprocessen fungerar tack vare mycket höga krav på kompetens vid rekryteringen, stor förmåga att fortlöpande lära av misstag, och starka incitament att vidarebefordra information och ta egna och snabba  beslut inför överraskningar och misstag.

Galaz anför bristfälligt styrda nationella institutioner som miljödepartement och naturvårdsverk med långa krångliga och dåligt koordinerade beslutsvägar som varnande exempel. I en del länder präglas motsvarande nationella organisationer dessutom av inte bara ineffektivitet utan även korruption vilket naturligtvis gör uppgiften inför stora katastrofer till en övermäktig utmaning.

Man önskar sig att politiska ledare ville ta sig tid att mera systematiskt ta till sig dessa synpunkter och överge tanken på att de själva skall  stå i spetsen för snabba beslut i överhängande lägen.

De s k förnekarna är fortfarande lika säkra på att alla eventuella åtgärder är över-flödiga, vi kan ändå inget göra. Ett flertal torde väl ändå inse att även om osäkerhet föreligger huruvida framtiden verkligen skall innebära några prövningar, så är det klokt att inte bara  lita till miljörörelsens inadekvata propåer om ett grönare vardagsliv utan att också inleda mer kraftfulla åtgärder.    

Lämna ett svar