Att flyga eller inte flyga

Ganska länge har det nu mässats i olika miljösajter om vikten av att inte flyga så mycket. Att hävda att flyget verkligen står för en ganska ringa andel av den totala mängden utsläppt koldioxid – knappt 5 % – har inte lönat mycket. Man kan tro att utsläppen på något sätt känns större bara för att de så handgripligt hamnar högt upp i atmosfären direkt.

SVT/Rapport tog upp utvecklingen i ett inslag igår kväll. Andreas Carlgren var inbjuden. Det hade nämligen visat sig att trots goda föresatser för de statliga myndigheterna om restriktivitet när det gäller dyra och koldioxidosande luftfärder så var utvecklingen under det gångna året inte särskilt hoppingivande. Och Naturvårdsverket, som borde ta föresatserna på allvar, var nästan värst med en ökning av flygresandet på 73% inkluderande regelmässiga flygresor på kortare avstånd än 50 mil, trots att dessa var förbjudna.

Förklaringen angavs till att Naturvårdsverket flyttat till Östersund vilket medfört ett ökat resbehov.

Banverket, för vilket det naturligtvis borde ligga nära tillhands att preferera tåg,  hade likafullt ökat flygresandet med 32 % under det att tågresorna ökat med blygsamma 1 %.

Statens Institut för kommunikationsanalys med endast ett 30-tal anställda hade ökat sitt flygande med 2’000 %, från 14 flygningar 2005 till 320, 2007. Man undrar om flygning var den enda kommunikation som förtjänade grundlig analys, samtidigt som man undrar om analysen inte kunde göras på marknivå och inte så hands-on, som det heter.

Andreas Carlgren vred sig som som en mask på en krok och argumenterade så,  att det var ju egentligen självklart att det är inte själva flygandet som är så farligt utan utsläppen som skulle undvikas. Detta hade man tills vidare gjort genom klimatkompensation.  Hans egna resor spände enligt en uppritad världskarta över hela klotet, och han menade att det var hans uppgift att agera och tänka och resa globalt. Hans föregångare i den socialdemokratiska regeringen hade minsann inte skött den delen. Tala om att vända ont till gott.

Mediaträning har han uppenbarligen skaffat sig, för han släppte inte in redaktören.
För ovanlighetens skull tyckte man onekligen att det fanns en rad följdfrågor som tedde sig angelägnare än hans egna krumbukter. Men icke så.

Klimatkompensation är ett sådant begrepp som snart borde ägnas ett eget program. Vi fick nu kort höra att det var en slant som skickats till Afrika.  Det krävs en utförlig redovisning hur det räknas och vad pengarna används till. SIDA har nyligen fått rättmätig ytterligare kritik från Riksrevisionen. Revideras klimatkompensation?

Själv tillhör jag inte dem som tycker att koldioxidbegränsningar skall fördelas rättvist i första hand. Vi är rättviseförgiftade i Sverige och det passar kanske vårt kynne här, men vi behöver inte exportera det. Det som krävs är effektivitet. Mycket av klimatkostnaderna kommer visa sig vara nollsummespel och näringslivet kommer att bära kostnaderna och inkassera vinsterna. Men en del kommer naturligtvis att drabba länder och regeringar och i sista änden skattebetalarna. Det är ett orimligt synsätt att vi i första hand skall premiera åtgärder inom landet och stirra oss blinda på våra procentsatser. 

Jag hör och läser till leda att vi släpper ut mycket mer än u-länderna. U-länderna förtjänar att komma upp till vår levnadsnivå, men om vi på den resan kan förhindra att det leder till lika höga utsläpp där som här, till ett lägre pris per ton CO2 än det skulle göra här så är det väl använda pengar. 

Västvärldens levnadsstandard skall vi dela med alla andra länder på sikt – det är ju faktiskt i full gång. Koldioxidutsläppen är globala och det spelar ingen roll var den släpps ut, det är summan som skall vara minsta möjliga. Kostnaderna måste fördelas.

Det är orealistiskt att tänka sig att vi skall sluta flyga, det kommer att fortsätta öka. De stora flygplansfabrikerna bygger nya plan så fort de orkar och har välfyllda orderböcker. Hur kan man inbilla sig att det skall gå att övertala någon till att bara ha flygplanen stående parkerade? Naturskyddsföreningar, miljöpartier och andra miljörörelser tror att situationen kräver planekonomi på något sätt. Det är totalt fel, det krävs möjligen effektivitet.

Kolkraftverk står idag för nästan 50% av koldioxidutsläppen, och andelen ökar.  Flyget står för högst tiondelen därav. Men det skrivs mycket mer om flyg och pratas mycket mer om flyg. Ägna intresset åt kolkraftverk i stället. De producerar el på backen och kan målmedvetet ersättas med vattenkraft, kärnkraftverk, vindkraftverk, solenergi eller vågenergi, vad som är lämpligast varierar.  På 10-15 år är det fullt realistiskt att ha varenda kolkraftverk stängt, 50% mindre koldioxidutsläpp, mycket mindre mängd föroreningar och radioaktivitet i luften  och många människoliv räddade från kolgruvornas farliga och ohälsosamma milljö.

Det går inte att flyga med el – ännu i varje fall. Det går inte heller att sluta flyga.

Men det går att bygga kärnkraftverk. De sprider mindre radioaktivitet än kolbrytningen gör. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,   

Lämna ett svar