Företagare eller anställd – eller bådadera!

Anders Linder på Svenska Dagbladet  skrev igår på ledarsidan om företagandets villkor, med exempel från en trovärdig men fiktiv familj. Jag kan inte undgå att reflektera en del utifrån min egen tillvaro.

Jag har tidigare skrivit om hur det var att vara distriktsläkare på 1960-talet. Jag var anställd men hade en stor del av ersättningen för mitt arbete som arvoden direkt från patienterna. En situation som delvis liknar egen företagsamhet. Det fanns ingen stipulerad arbetstid, och min lön stod i relation till min arbetsinsats. Flertalet läkare hade det ungefär som jag i detta avseende. Läkarbrist rådde då som nu men det fungerade ändå mycket bättre, i varje fall i primärvården eftersom ett flertal av oss arbetade upp emot 60-70 timmar i veckan.

(Det blev likväl ingen furstlig lön precis och marginalskatten var upp emot 80% för många av oss. Men, som en kollega tröstade mig med, det räcker att betala en hel del räntor med – de var ju alltid avdragsgilla på den tiden. Vi var också högt skuldsatta och bodde bra.)

Det löste ett problem för myndigheterna. Ett för litet antal läkare klarade av sjukvården. Situationen är idag densamma men doktorerna har en fast månadslön och är synnerligen måna om att hålla sin avtalsenliga arbetstid. Då blir det köer och det blir otrivsamt och systemet fungerar dåligt.

Att det sedan ändå hankar sig fram beror till stor del på att läkarna, med numera rätt riklig ledig tid, extraknäcker som egna företagare, öppet eller förtäckt. Många har också upptäckt att de högst avsevärt kan förbättra sin situation genom att antingen sälja sin arbetsinsats i egen regi eller genom ett företag som säljer arbetskraft. Doktorn blir lite rikare, landstinget lite fattigare och patienten får stå ut med att se nya doktorer vid i stort sett varje besök vilket är otrivsamt och ogynnsamt för den vårdsökande och dessutom ineffektivt för doktorn som skall läsa in nya patienter stup i ett.  

Det tar lång tid att bli en bra läkare, det kostar mycket pengar för staten och avsevärd ansträngning för kandidaterna. Det är oekonomiskt att inte utnyttja denna dyra resurs effektivare än vad som görs. Dessutom är åtminstone detta yrke av den karaktären att skall man förbli en bra läkare så krävs det en stor arbetsinsats. Man måste helt enkelt se många patienter.

En kirurgiprofessor berättade för mig att med den minskade arbetsinsatsen av varje enskild läkare, som nu kompenseras med anställning av fler, så räcker inte antalet operationssalar till för mer än en operationsdag i veckan per läkare, mot tidigare 2 eller 3. Det blir för lite praktisk träning för att få nödvändig tillräcklig manuell skicklighet.

I öppna vården, som jag själv har mest erfarenhet av, leder en låg arbetsinsats till att man inte ser mer än kanske ett trettiotal patienter i veckan. Doktorns uppgift är inte bara att rutinmässigt skriva ut förkylnings- och blodtrycksmediciner utan också att ställa korrekta diagnoser.  Det är hans ansvar att mera sällsynta sjukdomar blir uppmärksammade och korrekt remitterade till specialister. Ser man få patienter så ser man nästan aldrig några ”intressanta” fall. Det leder lätt till  att man blir avtrubbad och ouppmärksam och följaktligen också en dålig doktor.

Det är min bestämda övertygelse att detta är ett resonemang som håller inom många andra högutbildade yrkeskategorier också, även om jag inte kan säga att jag vet något om saken.

Problemet diskuteras sällan, förmodligen för att yrkesutövarna tycker att det låter som om man gjorde sig märkvärdig. Men det är en realitet. För många har det inte särskilt stor aktualitet av den enkla anledningen att de kommit att ingå i den lyckligt lottade skara som har sitt yrke till sin hobby, men för andra fungerar det  bättre om de ersätts efter prestation. Och aldrig går det bättre än om man är en egen företagare. Men då får man inte snärja dem med allsköns extra tidskrävande insatser utan lösa t ex fiskala problem på ett smidigt och rättvist sätt.  Idag tvingas man lägga alldeles för mycket tid på problemlösning som inte har med yrket att skaffa. 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Lämna ett svar