Vid stupets branta kant.

Nyss hemkommen finns det åtskilligt med post och hundratals mail att ta sig genom.  Mest angelägen att kommentera känns inledningsvis en kolumn av den alltid läsvärde Anders Isaksson i Dagens Nyheter. Det är min vän i alplandet som ser till att jag inte missar något. Kolumnen är från 22 mars så för de flesta är den väl redan både känd och inaktuell.

Andreas Carlgren har hittills för mig, lite oväntat faktiskt,  tett sig inte alltför sekteristisk i sin miljökostym. Desto tristare att inhämta hur han besvarar frågor i Rädda Barnens tidskrift. I den miljörörelse som mp och Naturskyddsföreningen är en huvuddel av är man van vid religiösa övertoner och en hängivenhet till saken som lett till att förståndet hamnar på efterkälken när man vill så väl och ”vet” så mycket.  Åtminstone ett kallt huvud borde regeringen kunna visa upp i dessa angelägenheter. Det blir inte bra alls när nu alla nästan tycks vilja vara värst.

Maud Olofsson tycker jag har en tilltalande frejdighet och oräddhet, och säger också en hel del klokt. Hon har huvudansvaret för att vi har en allians alls, både genom intiativet och genom att desarmera kärnkraftsfrågan. Det är kanske mycket begärt att hon nu aktivt skall börja driva en linje för utbyggnad av kärnkraften. Kan man möjligen vänta sig ett nytt kliv lite längre fram när det blir dags för nästa valrörelse? Allmänna opinionen springer ju före regeringen i ärendet.

Anders Isaksson skriver åtskilligt klokt också om sådant som jag haft uppe till vädring tidigare. Skepsis till biobränslen och direkt avståndstagande till den helt vettlöst korkade storsatsningen på etanol gläder mig, precis lika mycket som en notis i min lokala avisa NT om att den nyfärdiga etanolfabriken utanför Norrköping med stor sannolikhet kommer att börja sin verksamhet i malpåse till hösten. Tyvärr lämpar sig inte lokalerna för ombyggnad till kärnkraftverk.

Strax intill påbörjar i dagarna Holmen byggandet av en ny såg belägen alldeles intill Bravikens Pappersbruk, där jag fortfarande har min arbetsplats. Där kommer timmer att bli till plank och räddas undan att gå upp i rök och koldioxid som t ex pellets. Alldeles för lite intresse ägnas åt möjligheten att genom skogs- och annan trädplantering binda koldioxid för längre tid i möbler, trähus eller vad som helst som är tänkbart att göra i trä.

I min hemkommun tog Gudrun (stormen alltså) ner grovt och ytterst värdefullt timmer som växte i stadens fritidsområde för miljonbelopp.  Naturskyddsföreningen har olyckligtvis lyckats göra detta till ett skyddsområde och träden ligger där dom ligger  och skall ruttna bort till skadeinsekters fromma.  Det lär väl ta några årtionden innan det åter går att ta sig fram genom området och den bundna koldioxiden släppts fri till atmosfären igen. Tala om kapitalförstöring.

Stadens invånare får trösta sig med de lärorika skyltar som Naturskyddsföreningen satt upp med information om alla de kryp som man tror sig om att ha räddat undan extinktion.

 Det mesta av vad som görs i Sverige för att minska på koldioxidutsläppen görs av näringslivet. Politikerna gör möjligen viss nytta, men också skada med obalanserade ställningstaganden och uttalanden som är kontraproduktiva genom att ge den skepticism som helt vägrar inse att det finns något problem vatten på sin kvarn. 

Miljörörelsen med sina religiösa övertoner gör definitivt saken mer skada än nytta. 

  Läs även andra bloggares åsikter om , , ,  

Lämna ett svar