Överbefolkningen. Het potatis eller bara ljummen?

Det finns ingenting som är så svårt att sia om som framtiden. En sanning som många profeter, domedagsdito men även andra, har fått anledning att besinna.  Den som är intresserad av klimatfrågor kan fundera över detta varje dag om han inte tillhör den tvärsäkra typen. Skeptiker, av vilka det finns många, tycks  inte intresserade utan förkunnar arrogant och tvärsäkert att det kommer inte att hända någonting av nämnvärt intresse. Alarmister är ibland fundersamma, men ofta lika övertygade om att vi går mot katastrofer eller rentav mänsklighetens undergång.

Det sistnämnda är jag personligen övertygad om att vi gör, men jag svävar på målet om tidpunkten. Vi vet att om ett antal miljarder år, 5-6 eller så, så kommer solen att bli hetare och större och i sinom tid lär den nå ända ut till oss, och då  om inte förr lär vi väl bli grillade och förgasade. Det finns faktiskt goda skäl att tro att vi har gått under ett försvarligt stycke tid dessförinnan. Mera tvivelaktigt dock att det blir under detta århundradet. Prof, James Lovelock, en av de mer pessimistiska, tippar att vi – om inte drastiska åtgärder vidtages – har reducerats från nuvarande

          Sexmiljardersexhundrafemtiosexmiljoneretthundranittiosex- tusensjuhundratjugoåtta stycken

till kanske bara en halvmiljard.

Man undrar hur det skall gå till? Men översvämningar är inte att leka med.

Det finns åtskilliga syndaflodshistorier i mänsklighetens historia, sannerligen inte bara vår gamla klassiker om Noak och hans Ark. Min vän i Alplandet har tipsat mig om Atrahasis-eposet skrivet av någon ur det akkadiska folket som levde väster om Eufrat sydväst om nuvarande Bagdad någon gång kring 2000 – 1700 f. Kristus.

Jag citerar ett parti ur wikipedias text i egen översättning:

Eposet ger överbefolkningen skulden för den stora syndafloden. Efter 1200 år av mänsklig fruktsamhet kände sig guden Enlil störd i sin sömn av allt oljud och slammer orsakat av mänsklighetens växande befolkning. Han vände sig till den samlade gudaskaran för hjälp och de sände först pest, sedan torka, sedan svält och sedan försaltades jorden, allt i ett försök att minska antalet människor. Men detta medförde bara till tillfällig bättring och efter ytterligare 1200 år var problemet detsamma igen. Då bestämde sig gudarna för en permanent lösning och sände en syndaflod. Guden Enki hade emellertid moraliska betänkligheter och avslöjade planen för Atrahasis, som byggde ett skepp enligt gudens anvisningar.

För att hindra de andra gudarna att komma med ytterligare kalamiteter skapade Enki andra lösningar i form av sociala företeelser såsom kvinnor som inte ville gifta sig, ofruktsamhet, missfall och hög barnadödlighet; allt för att hindra befolkningen att växa bortom kontroll en gång till.

Det torde vara uppenbart att inte ens Enkis åtgärder förslår och man kan undra om modernare gudar har planerat en klimatförändring för att vi skall ta vårt förnuft tillfånga. 

Vi har ju med åren visserligen lärt oss bli förutseende. Dock undrar man om vi  inte borde lära oss att se längre bort än ungefär en generation. Det brukar vara ungefär där de flesta prognoser slutar. ”Sansade” personer berör inte gärna detta problem, det är inte riktigt honett att prata om det. Åhörare blir obehagligt berörda,alla vet ju att Romklubben hade fel, ochdet känns genant att lyssna på någon som inte tycks känna till det.

De som tar upp problemet är dels de icke ”sansade”, dvs Sverige-Demokraterna som har en hel del om detta på sin blogg och en del vänster-människor, dels jag som försöker kalla mig sansad men som ändå menar att Romklubben hade rätt i det mesta utom tidpunkten. Samma fel som ofta plågar meteorologer utan att vi tar heder och ära av dem för den sakens skull.

I tidskriften NEO skrev i början av året Prof. i naturresursekonomi Bengt Kriström: Det är naturligtvis en utmaning av läsarens intelligens att påstå att ”oljan tar slut”. Den tar aldrig slut, däremot blir den dyrare när tillgången avtar, men det finns ett pris när exempelvis oljeskiffer blir lönsamt att bryta, vilket innebär att priset på olja har en övre gräns.

Den som läser slarvigt får lätt intrycket att det finns hur mycket olja som helst utan någon bortre gräns bara vi har råd att betala vad det kostar att bryta den.

Detta är dock inte riktigt sant. Jordens inre består till 70 % av järn har jag för mig,  inte till 100% av olja. Så visst kan den ta slut, även om det skulle bli dyrt att komma dit.

Dock är jag för tillfället inte intresserad av oljan utan mest av var gränsen för våra prognoser borde sättas. Vi hoppas väl för det mesta att mänskligheten skall bestå mer än en eller två generationer framåt.

Det är alltså överbefolkningen jag tänkt mig att föra  upp på åtminstone min personliga agenda. Det har från tid till annan talats om att vi blir för många och att jorden inte kommer att räcka till. Malthus var väl först, Paul Ehrlich med ”The population bomb” senare.  Georg Borgström med ”Mat för miljarder” ruskade om mig ordentligt när jag läste den, liksom Romklubbens bok ”Tillväxtens gränser”

Många gycklar med den sortens litteratur. Särskilt marknadsekonomer som har klart för sig att vi behöver en ständig tillväxt plägar göra så, eller möjligen  undvika diskussion i ämnet helt och hållet.  Jag sätter själv marknadsekonomins principer högt och tror att vi kan fortsätta att göra så ett bra tag till. Vi producerar mer nyttigheter än vi själva behöver och ekvationen behöver utrymme för mer produktion för att gå ihop. Det kan vi få på olika sätt.

  • Öppna upp nya marknader genom förbättrad köpkraft 
  • Utveckla nya länder för att skapa en vidgad kundkrets
  • Nya teknologier med nya produkter
  • Öka befolkningen

Alla fyra har fungerat under ett sekel ungefär och kommer säkert att fungera ett stycke till. Så småningom är dock hela jorden ”utvecklad”,  Lite längre fram blir det kanske svårt att ytterligare öka köpkraften och det blir kanske svårt att hitta på än mer helt okända produkter. Då återstår bara att öka befolkningen ytterligare.

Alla ovannämnda alarmister menar att någon gång får det vara stopp och har också föreslagit siffror. De har som jag redan påpekat visat sig ha fel. Hittills. Men någon gång kommer vi till vägs ände även där.

Har vi då anlänt till det perfekta lyckoriket? Eller borde vi ha slagit till bromsarna tidigare? Är det kanske dags för ekonomerna att börja fundera över hur vi skall få en marknadsekonomi att fungera väl utan ytterligare tillväxt. Det enda jag har kommit fram till är att vi kanske skulle kunna drastiskt reducera arbetstiden. Jag har ju gjort det i och med min pension men är fullt sysselsatt ändå. Men jag vet också att det för många är en mindre katastrof att hantera en påtvingad sysslolöshet.

Som synes finns det markytor för mänskligheten att breda ut sig på. Det är dock inte de bästa styckena som återstår. Dessutom kommer eventuella klimatförändringar att ändra förhållandena på ett sätt som vi inte riktigt kan förutsäga ännu. Där vi bor är det på sina ställen redan rejält trångt. Här i Sverige har vi plats kvar men nu är det förtätningar som gäller, dvs vi skall tränga ihop oss.

  • För att inte transporterna skall bli så långa
  • För att det behövs mer mark att odla på
  • Mer mark för skog
  • Mer mark för naturskyddets aldrig sinande förråd av utrotningshotade arter. 

Den här sista bilden har väl de flesta sett i lite olika utföranden. Jag skäms nästan att visa den särskilt som jag upptäckt att den inte är korrekt. Den har facit med sig till 1991 vilket bör vara när den gjordes. Resten är en prognos, som dock varit i olyckligaste laget för 9 miljarder är vi inte riktigt än tack och lov.

(Tillägg den 13/3. Jag tar tillbaks min ursäkt. Bilden är korrekt, jag läste fel på skalan och tolkade strecken som decennier, men de är ju sekel. Tala om hockeyklubba. De  som anser sig kloka säger att det kommer att plana ut vid 9 miljarder kring 2050.  Tänker de sig ett tvärstopp, eller blir det en snarlik böj som under 1900-talet?)

De här personerna som tycker att höjden av lycka är att vi blir så många som jorden kan föda och som ständigt släpper det här ämnet som ointressant får säga vad dom vill. Jag tycker på ett sätt precis som dom, jorden är en sådan fantastisk plats att så många som möjligt borde få uppleva den.  Men, måste vi göra det samtidigt? Kan vi inte börja fundera på hur vi skall komma fram till ett jämviktstillstånd som vi klarar av vidmakthålla. Lagom många och med plats över för alla våra medpassagerare på klotet i olika storlekar och lite i reserv också när vi måste tränga ihop oss var 20’000-e år när det skall bli istid i 150’000 år. Vi skall säkert få  uppleva det flera gånger innan solen tycker det är dags att sätta punkt.

Om tid ges skall jag försöka ta upp det här problemet igen med jämna mellanrum. För det har enligt min tro stor betydelse för miljön. 

Just i skrivande stund är vi  6’656’222’899 st.  Sedan jag började skriva har det gått knappt tre timmar. Och vi är 26’171 fler än när jag började. En    medelstor svensk stad. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

9 svar till “Överbefolkningen. Het potatis eller bara ljummen?“

  1. Lisa K skriver:

    Jag brukar faktiskt aldrig läsa andras bloggar, många är ju bara dagböcker, där bloggaren berättar hur han/hon går hit och dit och köper det och det, något jag tycker är väldigt ointressant för andra men när jag själv har skrivit en blogg, brukar jag titta på det s k nybloggat och då hittade jag den här intressanta bloggen som man egentligen borde dra ut på skrivaren och läsa i lugn och ro. Jag tycker att det är svårt att läsa från dataskärmen. Föredrar skrift på papper.

  2. Bengt Axmacher skriver:

    Tack snälla Lisa för dessa uppmuntrande ord. Jag tycker också att en del dagböcker blir lite ointressanta. Och jag tycker det är utomordentligt jobbigt att sitta och läsa från skärmen. Max motsvarande en A4-sida eller så, sedan printar jag ut det om det är läsvärt. Jag har skaffat en färglaser (2100:-) för att göra somliga illustrationer rättvisa och jag har hyllmeter med utskrifter. För det finns gott om bra och intressanta bloggar om man har tålamod att leta. Hittar man en bra och följer hans eller hennes länkar brukar man hitta fler av samma kaliber.

  3. Bengt Kriström skriver:

    Inressant och tankeväckande blogg. En komplicerande faktor är ju att den ekonomisk tillväxten ser annorlunda ut om hundra år; vi producerar andra varor och tjänster då. Domedagen kommer en dag, men den dröjer nog. Mänsklighetens viktigaste resurs är vår uppfinningsrikedom och jag tror detta innebär att domedagen är långt borta.

    ”Our tragedy today is a general and universal physical fear so long sustained by now that we can even bear it.” sa Faulkner i sitt Nobelpristal, en tid när atomkriget gav upphov till pessimism. (http://www.rjgeib.com/thoughts/faulkner/faulkner.html). Men Faulkner var (liksom många ekonomer är idag) optimistisk: ”I decline to accept the end of man.”

    De bästa hälsningar/Bengt Kriström

    ps Nej, oljan kommer aldrig ta slut i fysiska termer. Eftersom jorden är begränsad finns naturligtvis begränsade mängder olja, men det är inte särskilt intressant eftersom olja handlas på en marknad.

  4. Erland skriver:

    Tack Bengt för att du tar upp ett så utomordentligt viktigt ämne. Oavsett detaljerna om vem som bär största ’skulden’ för klimatförändringarna, så har den explodernade mänskligheten säkert ett inflytande. Mest kanske beroende på ökat markutnyttjande, intensivare jordbruk och boskapskötsel, minskande skogar etc.

    Även om man av den allmänna diskussionen får intrycket av, att det är bilar och flyg som gör att vi får sommar! Hoppas den välförtjänta semestern var berikande!

    När jag någon gång haft förmånen att tala med ungdomar om hur många vi är på jorden brukar jag roa mig med att visa, att hela befolkningen faktiskt skulle få rum att ligga ner på Vänerns yta (5655 km2). Trångt, men ändå…

    Men det ger ju tyvärr inte en rättvisande bild av problemet. Bara en liten övning i huvudräkning.

    Ser därför med intresse fram mot vidare inlägg i frågan.

  5. Bengt Axmacher skriver:

    Tack för kommentarer Bengt (vackert namn) och Erland. (Kan också duga). Roligt att ni finner mitt inlägg intresant och angeläget.
    Till Bengt vill jag säga att det är klart att den dyraste oljan alltid kommer att få ligga i fred. Men den tjärsand som kanadensarna tänker ge sig på borde få vara ifred. Och det är min tro att lyckas vi utveckla alternativen kommer de mer permanenta s k förnybara energikällorna att vara konkurrenskraftiga tillräckligt för att man skall tappa intresset för fler kostnadskrävande prospekteringar av svårutvinnbar olja. Den kommer kanske att behövas en gång när det blir istidsdags!?
    Lika lite som Faulkner tycker jag mig vara pessimist. För säkerhets skull tror jag kanske ändå att eftertanke före är en god idé.

    Erland, du verkar också tro att saken ordnar sig säkrast om man hjälper den på traven. Får se vad vi kommer fram till. Jag skall återkomma till ämnet som sagt

  6. Magnus skriver:

    Det var sådär 120 eller 140 meter lägre havsnivå för 16000 år sedan, och sedan slutade den istiden. Men jag ”vill minnas” att Medelhavet hade en vall mot Atlanten och var relativt uttorkat, och när havsnivån steg och bröt vallen fylldes Medelhavet snabbt. Om det var så, jag inte tänker på någon annan geologisk epok, kan väl det ha varit syndafloden?

    Bra funderingar annars. Lyckoriket kommer nog av människornas syn på sig själva och förmåga att leva tillsammans i fred. 1900-talens världskrig visade ju att välfärd kan spolieras snabbt.

    Miljöalarmister – och då tänker jag på uppenbara lögnare och radikaler som Lovelock – kan säkert ge stor skada om de togs på allvar.

  7. Bengt Axmacher skriver:

    Jag har läst en del av Lovelocks böcker och måste väl ärligt säga att jag inte uppfattat honom som en miljöalarmist. Andra boken om Gaja är mycket stimulerande läsning. Men jag har mycket läsning kvar.
    Att vi hittills inte genomlevt någon större katastrof kan jag inte tolka som att det på något sätt skulle vara en omöjlighet att de kunde inträffa. Den som lever får se. Tyvärr lär det inte bli jag.

  8. Jag tror inte att det är riktigt att säga ’fel’ om Malthus, Borgström, Ehrlich och Club of Rome. Det beror väl på var på jorden man är. Hjälper man till att samla in de 50 liken som Kalkutta efter varje natt får städa bort, i ett offentligt bad i Tokyo en sommardag, då tiotusentals människor matas igenom som på ett signal doppar sig samtidigt då det inte är plats annars, i en kinesisk tunnelbana där speciella tjänstemän pressar in de sista 12 människor som hänger i druvor utanför tågdörrarna, eller i Afrika där magra människor äter fiskrens vid Victoriasjön eller torkar bort i Etiopien, så skulle man vara hågad att säga: De hade rätt.

    Menar man med ’leva’ att ’leva på ett människovärdigt sätt’, så är jorden redan idag för fullt – ty alla vill ju göra det, vilket är svårt att förvägra dem. Menar man ’leva som jag själv vill leva och gör det’ (jag bor i Tivedens natur vid en liten älv av rent källvatten som rinner ut i ’vår sjö’, min bäste vän bor vid en sydnorsk sjö, i vilken han har sin egen skogsklädd ö), så är t o m Skandinavien överbefolkad, ty hur många kan göra det?
    Ordet ’överbefolkning changerar med människotätheten, tid, land och individens krav, som alla är föränderliga. Därför är det svårt att värdera gångna tiders prognoser på ett sätt som är fair. De alla hade rätt om vad som kommer att hända, men var lättsinniga att uppge konkreta årtal.
    Ser vi riktigt noggrant på vad som händer idag på andra håll i världen (man behöver inte ens gå till Darfur, Kabul, Baghdad, Bombay eller Schanghai) så har det mesta ju redan inträffat av vad de förutsåg. För min del räcker ett besök i Istanbul, tyska Ruhr-området, på Frankfurts bokmässa i Londons traffic jam – eller en blick från flygplanet på Los Angeles för att tycka det har räckt till för länge sedan.

    Vår tålighet mot överbefolkningen ökar genom avtrubbning ju längre vi har kommit, vilket hela tiden förskjuter ’tröskelbegreppen’ för det odrägliga. Det är som med den sista oljans lönsamhet – begreppet vandra genom tiderna…

    Michael Koch

  9. Bengt Axmacher skriver:

    Det är inte ofta jag får en kommentar som gäller ett 8 månader gammalt inlägg. Men jag blev mycket glad. För det första fick jag läsa om vad jag själv skrev, och konstatera att det var väl inte så tokigt ändå.
    Men hur bra jag än skulle kunna få det till, så var din kommentar ännu bättre. För visst är det som du säger. Vi är avtrubbade. Och är vi det inte så blir vi. Och vi är redan för många och vi har varit det ganska länge.

    Och alla krig gör inte nämnvärd skillnad ens. Jag blir lite avundsjuk på dig och din Tivedssjö – inte Fagertärn väl? Jag var på fotokurs för två år sedan med Jan Gustafsson i Tiveden och plåtade näckrosor och Sveriges mest fotograferade lilla tallspeta som framlevde sitt magra liv på en häll sluttande ner i en liten sjö.
    Men jag har det ju också beviljat i vår lilla by på 30 hushåll med Slätbaken framför oss, och Göta Kanals första sluss precis snett nedanför. Inte så ödsligt men fint på sitt sätt.
    När man ser på TV de arma människor som befolkar Jordens mest eländiga kåkstäder med trängsel, skit och sjukdomar, så grips man av förtvivlan. Samtidigt som man förundras, när man inser att hur jäkligt de än har det, så tycks glädjen blomstra där också emellanåt.
    James Lovelock, som jag läst det mesta av, tror att när det här seklet närmar sig sitt slut så är vi inte längre fler än kanske ½-1 miljard som lever på jorden. Den dystra spådomen har nog kostat honom en och annan läsare. Tyvärr. Han behöver en översättare.
    Jag tror ju på marknadsekonomerna, men när jag förstår att de tycker att vår största lycka måste vara att vi alla hade vår nödtorft och lite till, men viktigast, att vi vore så många som bara vore möjligt. Så att vi kan hålla produktionen igång. Och konsumtionen. Då blir jag glad över att till största delen ha levt mitt liv och haft turen att komma hit under den generation som fått det nästan bästa livet av alla.

Lämna ett svar