LAS och rehabilitering. 2 oförenliga entiteter.

I Svenska Dagbladet idag tar Thomas Gür till orda mot Las. Det finns inte mycket  man så helhjärtat vill instämma i och jag vill gärna komplettera med en företagsläkares synpunkter.

I snart 40 års tid har jag utövat mitt yrke, jag har trivts bra och tyckt mig göra en insats.  Vid flera tillfällen har jag bytt arbetsgivare och har nu, när jag egentligen borde varit pensionär för flera år sedan, bred erfarenhet av nästan alla upptänklig verksamhet i små företag, 10 år bland lantbrukare och sedan ytterligare 17 år i storföretag som monteringsindustrier och processindustrier. Därutöver har jag några års erfarenhet även av offentlig verksamhet.

Rehabilitering var, när jag började, ett ganska okänt begrepp, men blev snart min vardag. På senare har omfattningen ökat och när jag för 17 år sedan kom till en monteringsindustri blev det för flera år min absolut viktigaste uppgift, och ungefär samtidigt blev det ett begrepp som började dyka upp allt oftare i media och i allmän debatt.

Som alltid med dåligt definierade nya begrepp har det blivit misstolkat och blir allt mer och mer sammanblandat med vad man normalt kallar medicinsk behandling. Många tror att när man är rehabiliterad är man frisk. Detta är förvisso inte sant.

Rehabilitering börjar när man varit sjuk och blivit färdigbehandlad men av kvarstående men eller symtom är oförmögen att klara ett arbete som är vanligt förekommande på arbetsmarknaden.  De sista sex orden har den snusförnuftiga försäkringskassan sedermera lagt till.Rehabilitering innebär att man på olika sätt försöker öka patientens förmåga att klara av ett jobb. Detta kan ske på i princip 3 olika sätt:

  1. Man tränar upp kroppsfunktioner så att patienten får bättre förmåga.
  2. Man förser patienten med ett eller flera hjälpmedel som ökar möjligheterna.
  3.  Man letar reda på ett annat arbete än det tidigare, som patienten har större möjligheter att klara av. Som regel får man kombinera alla 3 för att lyckas bra. Ofta måste det kombineras med en deltidspensionering eller försäkringstekniska knep.

Jag skulle kunna skriva böcker om alla svårigheter, problem, olika varianter av lösningar mm som man måste till gripa men jag skall nu hålla mig till punkt 3, som har sammanhang med Tomas Gürs utomordentliga kolumn. 

Under mina första år var behovet av omplacering oftast lösbart. I varje fall de lite större företagen hade nästan alltid egna alternativ att erbjuda, inom t ex lokalvård, intern postutdelning, arkivarbete, olika lagerjobb, underhålls-avdelningar, vakten eller yttre jobb som skötsel av planer och grömanläggningar. Under 1990-talet blev det i tilltagande grad modernt med back to basics. Man skulle bara syssla med sin kärnproduktion och outsorcing blev ett begrepp som snarat vem somhelstförstod vad det var. Lokalvården gick till ett städbolag, vakten gick till Securitas etc.  Lagren började befinna sig i långtradare på vägarna  och gick vid ankomst raka vägen ut till produktionslinjerna.

1990 började jag som sagt på min första monteringsindustri, ett medelstort företag som tillverkade mikrovågsugnar. Företaget hade c:a 800 anställda. Ungefär tre av fyra arbetade vid produktionslinjerna, som såg ut som på Moderna Tider,  Chaplins film. Dock var det ljusa fina lokaler, företaget exceptionellt välskött med en av de bästa och vettigaste personer jag någonsin träffat som VD. Det fanns en logistikavdelning, skött av trevliga och entusiastiska killar, mycket duktiga och  företaget hade också välförtjänt mottagit ett logistikpris – bäst i Sverige, tror jag det var.  Trivseln var hög, andan kamratlig. Medelåldern var bara 28 år och medianåldern någonstans kring 23 om jag minns rätt. Som envar förstår var det gott om ungdomar. Man hade en egen inomhusbandy-liga. Det var ett kul ställe att komma till faktiskt.

Det som var mindre kul var sjukligheten. Av de anställda var vid min ankomst c:a 160 stycken långtidssjukskrivna, en tredjedel av dessa bara på halvtid. Rehabiliteringsmötena var underliga tillställningar med folk från försäkrings-kassan, arbetsförmedlingen, personalavdelningen, facket och företags-hälsovården. Patienterna själva fick inte närvara – då hade vi fått  hyra Folkets Hus eller liknande – utan representerades av sina journaler, vilka fyllde en vagn på fyra hjul som jag släpade med mig.  Den facklige representanten, tillika klubbordföranden – var på tröskeln till pension, men ännu med på de första två mötena som jag deltog i.  

Det stod snart klart för mig att nästan alla långtidssjukskrivna var skadade av det ohyggligt enahanda arbetet, och att det aldrig skulle gå att få tillbaks dem i samma jobb. Somliga var i ett ganska eländigt skick. Klubbordföranden förklarade för mig att på det här stället tillverkar vi mikrovågsugnar och arbetsskador. Det är din uppgift att rehabilitera dem så de kommer i jobb igen.  På sin gamla arbetsplats, lade han till.

Redan vid nästa möte,  3 månader senare,  förkunnade jag med all den pondus jag trodde jag kunde uppbringa att det går inte att lösa detta problem utan att skicka ut folk att hitta nya anställningar i helt annan verksamhet. Det var inte populärt och jag fick höra att företaget skulle ha anställt någon som kunde rehabilitering. ( Det hade jag påstått att jag kunde, vid anställningsintervjun.)

Det blev ett ganska otrevligt gräl. Jag förkunnade att Las var den mest ogenomtänkta lag man någonsin kunde tänka sig, och att det hade gagnat de sjuka mycket mer om det varit de först anställda som fick ge sig iväg istället för tvärtom. Jag efterlyste också något som åtminstone kunde liknas vid ett rudiment till tanke och undrade varför facket inte kunde släppa taget om denna lag som inte gagnade någon egentligen.  Det svar jag fick hade jag i och för sig hört förr och jag har hört det åtskilliga gånger senare också.

”Det är för att vi stridit så för denna lag.”

8 år senare lämnade jag företaget. Fortfarande var ett sextiotal långtids- sjukskrivna.  Denna relativa framgång kan tillskrivas följande åtgärder:

  • Vi fick en ny klubbordförande. Ung men klok i många avseenden. Kusin till Göran Persson och blev generaldirektör i Stockholm innan han fyllde 30.
  • Vi hade gjort om rehabiliteringsmötena till 4 personers-möten. Personalavdelning, läkare, patient och försäkringskassa. Facklig representant fick närvara om  patienten så önskade.
  • (Tolk tillkom ganska ofta. Det fanns 32 olika nationaliteter vid företaget.  Men aldrig en tillstymmelse till mobbning eller diskriminering. Invandrare var något mer representerade bland sjuklingarna, men skillnaden var liten och kunde förklaras av sociala problem som inte hade med anställningen att göra. )
  • Vi hade gjort alla upptänkliga förbättringar i upplägg av produktionslinjer och ergonomiska förbättringar, en del arbetsplatser ersattes med robotar.
  • Försäkringskassan fick ett eget rum på företaget och handläggaren fick fritt cirkulera på företaget och bilda sig en egen uppfattning om arbetet och de problem det skapade.
  • Vi hade t o m en särskild line iordningsställd – kallad rehablinan – där de som kunde fick pröva arbeta i eget tempo.
  • Företaget var mycket lyhört för alla förslag och efter viss misstro i början från en del arbetsledare,  kände jag att alla var positiva och intresserade.

När jag slutade var det bara ett par stycken kvar som envisades med sin gamla arbetsplats. (Den var förbättrad så långt man kunde mäkta med, vilket inte var så mycket.) De hade ont och mådde inte bra men vågade inte släppa taget om anställningen

Åtskilliga hade vi aldrig lyckats rehabilitera utan de hade blivit förtidspensionärer. Några av dessa hade säkert, och många troligen, varit rehabiliteringsbara utanför företaget. 

Ett flertal hade jag talat ”förstånd” med. Dvs jag försökte förklara sambanden, möjligheterna och framtidsutsikterna och fick dem att säga upp sig och ta saken i egna händer.  En av dessa – en rolig och frispråkig tjej – dunkade mig bakifrån hårt och helt oförmodat i ryggen på bio och förkunnade ljudligt för lokalen att den här doktorn hade minsann räddat hennes liv. Några till har jag träffat i andra sammanhang och fått höra att det gått bra för dem. 

Fortfarande hade vi en ganska strid ström med nyinsjuknade. Jag övertalade åtskilliga att säga upp sig.

Det låg i sakens natur just på det här företaget att jag kunde tillgripa en sådan åtgärd. Efter en del gruff såg facket genom fingrarna med det. Medelåldern var som sagt mycket låg, ett stort flertal nyanställda hade i vilket fall som helst inte tänkt sig att stanna länge utan skulle vidare till lump eller studier.

Senare hade jag även anställning vid Ericssons fabrik i Norrköping innan nerläggningen. Det rörde sig också om en monteringsindustri. Medelåldern var högre, en stor del av verksamheten sköttes av robotar.  Företagsledningen var tämligen ointresserad av min verksamhet. Facket syntes sällan till. Logistik, var något som skulle kunnat rendera företaget ett kalkonpris om det hade funnits. Lager fanns över hela stan.  Andan vid företaget var inte god, man anade kanske vad som var på gång. Omplaceringsmöjligheterna internt var bättre men företaget medverkade dåligt. Sjukligheten i arbetsrelaterad nack- och ryggvärk var skyhög.

Jag har under åren deltagit i många hundra rehabiliteringsmöten. Vid  ett stort flertal av dessa har det varit omplaceringar som diskuterats och minst lika ofta har svårigheterna med Las varit på tapeten.

Lagen om anställningsskydd är huvudanledningen till att ett mycket stort antal rehabiliteringsförsök är dömda att misslyckas.  Den har varit smolken i glädjebägaren i mitt arbete som företagsläkare under åtminstone 30 år.  Jag hade stora förhoppingar på att vår nya regering skulle ta den dust med facket som skulle ha krävts för att få bort den. Min besvikelse med Reinfeldt kan inte vara större. Skadeverkningarna är stora mätt såväl i lidande som allmänna och privata kostnader.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2 svar till “LAS och rehabilitering. 2 oförenliga entiteter.“

  1. Hans Brise skriver:

    Efter denna utomorentliga beskrivning av konsekvenserna av en till synes välment lagstiftning finns inte mycket att tillägga.
    Tveklöst tvingade den fram förtidspensioneringar som var enda alternativet till uppsägning. Ungdomar som tagit jobb för att få arbetslivserfarenhet och lite egna inkomster inför kommande utbildningar fann plötsligt att de kunde vägras studiebidrag därför att de hade fast anställning!
    Jag hjälpte en del till yrkesvägledning och ställde upp för nya diskussioner. Oftast var de osäkra och behövde lite stöd för att våga satsa på något de kände för.
    Liknande fall sökte mig på medicinmottagningen för diffusa besvär eller remmiterades för långvarig sjukskrivning. De hade fått minskat självförtrtoendeoch råkat in i en svär situation,
    arbetsrelaterad eller inte.
    Konsten är att lyssna, förstå och hjälpa efter bästa förstånd och ibland med saltormotaler på sociallagstiftningens bakgårdar.

  2. […] har skrivit om detta tidigare, men finner tillfället lämpligt att återkomma. Då menade jag att LAS och rehabilitering är […]

Lämna ett svar