Klyftor, t o m i sjukvården.

Socialstyrelsen avlägger varje år en rapport till regeringen om läget i hälso-och sjukvården. Det är aktuellt idag och Generaldirektör Lars-Erik Holm och projektledare Ingrid Schmidt skriver om den på brännpunktssidan i Svenska Dagbladet. SR och SVT missar naturligtvis inte heller detta tillfälle att sparka Filippa Reinfeldt på smalbenen.

Innan jag har klarat morgongymnastik och frukost har jag hört samma referat 3 ggr i radion och när jag väl läst sidan i SvD och satt mig framför datorn finns där redan 4 länkar varav två till ilskna och giftiga socialdemokratiska bloggare. Där kan jag också läsa vad Filippa R. tydligen har sagt vid något tillfälle helt nyligen.

– Vi tittar inte på medelinkoms­ter, vi tittar på vårdbehov, säger hon.

 

Detta kommenteras som en oerhörd groda vittnande om hänsynslöshet och arrogans. Själv förstår jag inte det förgripliga, men vi skall tydligen fortsätta med den gamla kända stilen att godheten sitter i att vara socialdemokrat. Råa föraktfulla uttalanden definieras inte av sitt innehåll utan av att det kommer från en moderat.

Skall vi alla ha lika mycket vård oavsett behov? Skall de som har högre medelinkomst tvångsvis få sämre sjukvård för att jämna ut orättvisorna här i världen.

Att göra något kort referat av artikeln torde vara onödigt. Alla, fattig som rik, torde känna till den. Den är på allas läppar någon dag, tills regeringen kan ges skulden för något nytt konstruerat elände.

Jag är företagsläkare, och det har gått 37 år sedan jag lämnade ett jobb som distriktsläkare för att ägna mig åt yrkessjukdomar och rehabilitering. Jag har f ö skrivit en del om detta för den som är nyfiken. Det har relevans i det här sammanhanget.

Rapportens viktigaste utsaga om sjukvården är att tillgängligheten är dålig. (vilket är vad min post nämnd ovan handlar om.)  Det är också ett välkänt faktum som diskuterats otaliga gånger. Jag har blygsam förstahandskännedom om detta , men vet desto mer i andra hand eftersom min verksamhet vid industrier och tjänsteföretag är starkt beroende av en fungerande sjukvård.

Sedan många år har jag fått åta mig sjukvård som inte är arbetsrelaterad. Det enkla skälet till detta är att patienten  inte lyckas komma till tals med den vårdcentral han egentligen skall vara hänvisad till. Per telefon får man där antingen inte svar eller hamnar man i kö. När man kommer fram får man en tid som kan ligga 6 veckor eller mer fram i tiden.  Väntar man ut den, är risken stor att man får träffa en nyanländ och obekant doktor som ofta talar dålig svenska.

Det är bättre att ringa mig (eller mina kollegor),  jag svarar ofta själv i telefonen, och jag har oftast tid samma dag och säkert senast inom en vecka, och patienten känner mig och jag honom eller henne.

För folk i allmänhet kan man ta sig fram till en doktor om man arbetar på ett ställe som har en fungerande företagshälsovård, eller om man råkar ha en bekant som är läkare eller någon annan förbindelse.  Det är inte så underligt att relativt nyanlända invandrare, som inte har hunnit få något jobb och som inte har några inhemska bekanta ännu, får svårigheter vid behov av läkarkontakt. De bli i stor utsträckning hänvisade till att söka vid akutmottagningarna och där är de ibland inte särskilt välkomna. Det skall rekvireras tolk, det medföljer ofta en liten samling oroliga anhöriga och de visar oftas klart att de misstror vården vilket kanske mera avspeglar vad de lärt sig i det land de kommer ifrån. Ett dåligt vårdresultat blir en självuppfyllande profetia.

När krubban är tom bits hästarna och när primärvården är otillräcklig slår sig patienter fram. Den som är verbal och har förbindelser har ett övertag, och det måste man nog acceptera. Om man har ett visst antal tider en dag och fler patienter än det finns utrymme för och om en av dem råkar vara VD-n vid bruket i byn som skall iväg till kunder utomlands i morgon, så bör man nog ge honom företräde hur orättvist det än kan vara. Förr var detta inget problem för man anpassade antalet tider efter patient-tillströmningen, inte tvärsom som man gör numera. Dvs man arbetade tills patienterna för dagen tog slut utan att fundera över hur pass orättvist det var att man själv skulle jobba längre än andra.

Det är säkert en riktig iakttagelse att nya privata vårdcentraler gärna parkerar sig i centrala eller välbeställda delar av samhället. Där blir inkomsterna större.

Allmänna vårdcentraler kan lokaliseras av politiker och det blir naturligtvis mera rättvist, men oftast med obesatta läkartjänster i periferin. (Vi har ju fortfarande frihet att välja anställning.) Individuellt förhandlingsbara löner skulle lösa problemet, men det är ju gubevars också orättvist.

Vid de privata mottagningarna arbetas det flitigare. Om man tillåter en lite högre taxa i utkanterna så kommer de centralerna också att fördela sig som man vill ha dem. Men det är naturligtvis också orättvist.

Det man hakat upp sig mest på i rapporten är att sjukdomar drabbar oss olika. Det har vi känt till i århundraden. Det görs mycket för att förhindra detta och det har blivit strålande resultat, men det räcker inte. Alla skall drabbas lika och av samma sjukdomar och bli friska lika fort.

Att personer med låg utbildningsnivå inte får lika god förebyggande behandling beror på att denna är i stor utsträckning självadministrerad. Övervikt, ett av vår tids stora problem och en huvudanledning till de behandlingsbara sjukdomar som drabbar oss senare i livet, styrs i stor utsträckning av vår förmåga att ta in hälsoråd och följa dem, alternativt att välja föräldrar med god sådan förmåga.

Dålig skolunderbyggnad är en starkt bidragande anledning till detta och för den bär socialdemokraterna det fulla ansvaret och inte sjukvården.

Vi är olika från födseln, det är orättvist, men det är ett faktum. Vi har kommit långt när det gäller att eliminera de tillkortakommanden som detta innebär för många människor. Det är tröttsamt att ständigt stöta på rättvisekrav som drivs in absurdum.  Kan vi inte se på de olikheter som finns kvar som ett stimulerande inslag i livet.

Det finns groteska skillnader på andra håll i världen. Fattigdom, förtryck, krig, svält och sjukdomar i en helt annan division än den vi tvingas stå ut med.  Och det finns naturligtvis lite kvar att göra här också. Men procentsjukan, att det på varje plats, i varje grupp skall finnas precis lika stor andel kvinnor som män, rika som fattiga, svarta som vita, invandrare som infödda etc. Kan vi inte få vila oss från den ett tag. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

  

2 svar till “Klyftor, t o m i sjukvården.“

  1. Kennedy Karlsson skriver:

    Jag har egentligen inget förnuftigt att tillföra sakfrågan.
    Bara en illustration från folkdjupet, hur svårt det kan vara ibland att få tid hos läkare.

    http://www.op.se/parser.php?level1=11&level2=51&id=886203

  2. Bengt Axmacher skriver:

    Tack för länken Kennedy. Stämmer bra med min bild av hur det går till.

Lämna ett svar