Kapitalister, idealister, politiker och klimatet.

Anders Linder har idag en som vanligt klok och läsvärd ledare i Svenska Dagbladet under rubriken Utan kapitalister har inte klimatet en chans.  Det är en kommentar till klimatberedningens betänkande. Linder menar att utan företag och entreprenörer som får fram de nya lösningarna är klimatkampen hopplös. Jag sällar mig gärna till den stora och, tror jag, växande skara  som till fullo delar den insikten.

Klimatberedningens förslag är för en gångs skull inte en lunta utan ett aktstycke på 19  lättlästa sidor. (Det gäller förstås en sammanfattning. Vem orkar läsa annat?)

Inledningen är lite prövande med alla allmänna formuleringar varav den vanligaste och mest prövande är att Sverige Ska ta sin del av det globala ansvaret, vilket förekommer i olika formuleringar på ett tiotal ställen. Här kan man också läsa att man nu inte bara har ett mål för koldioxidekvivalenterna i ppmv, vilka inte får bli fler än 400, utan också ett för temperaturhöjningen som globalt högst får nu 2 grader Celsius jämfört med förindustriell nivå. ( I båda fallen  har naturligtvis Sverige ett särskilt ansvar. ) Efter åtskilliga upprepningar av hur ambitiösa vi är och hur viktigt det är med internationellt samarbete och insatser i andra länder och att Samtidigt ska Sverige för att ta sin del av ansvaret också göra betydande insatser inom landet och mer i samma stil, så når man ändå fram till en handlingsplan på sid 8. 

Här sägs många säkert kloka och bra saker såsom att  Ny teknologi är mycket viktig – – – . Man föreslår ett nytt forskningsprogram under rubrikerna

  • Ett nytt forskningsprogram, som skall inrättas för att bryta beroende av fossila bränslen etc. (Man hoppas att det inte innebär politisk detaljstyrning,  utan medel som utdelas av en ej politikerdominerad nämnd. Min komm.)
  • Teknikupphandling och offentlig upphandling. Bör utnyttjas för att hjälpa ny teknik in på marknaden. (Bra)
  • Investeringsstöd för genombrottstekniker. (Bra)
  • Utredning om klimatrelaterad teknikutveckling. (Bra, men skall domineras av  näringslivet.)

Inom Den handlande sektorn handlar det mycket om styrmedel. Ett omfattande investeringsbehov inom infrastrukturen berörs. Även sjöfart och flyg bör bära sina kostnader tycker man och det är väl lätt att instämma i. Möjligen kan man tycka att det borde finnas förståelse för att flyget – som verkar vara  ett av miljörörelsens särskilda hatobjekt – kanske intar en viss särställning, eftersom svårigheterna till energieffektivisering och användande av alternativa bränslen är större.

Utbyggnad av järnväg är väl motiverad även om man kan undra om storleken på denna satsning inte är överdriven.  Att öka möjligheterna för gods på räls är väl viktigt, särskilt om man tänker försvåra för vägfrakterna. Det måste ju finnas alternativ. Kilometerskatt för tunga lastbilstransporter verkar klokt men generella höjningar av drivmedelspris för bilar generellt tror jag inte mycket på. De drabbar mycket orättvist, och ny teknik av flera olika slag är på väg in och kan dramatiskt ändra utsläppen av växthusgaser. 

När man kommer till biodrivmedel gör utredningen en tankegroda. Först påpekas att Sverige hör till de länder globalt som har högst ambitioner och störst möjligheter när det gäller att öka andelen a biodrivmedel. Beredningen är av uppfattningen att Svergie har ett ansvar för att bidra till bättre globala förutsättningar för framställning och  användning av biodrivmedel med hög klimatnytta (- -) låg påverkan på biologisk mångfald och på markanvändning samtidigt som även andra målkonfliter hindras. Beredningen föreslår – –

4 rader längre ner: Verka för att tullarna på etanol avskaffas. Detta kan möjligen vara en vettig åtgärd, men flyttar onekligen ansvaret från Sverige till Brasilien och andra länder i Afrika som ser chansen att utnyttja sin mark för sockerrörsodling. 

Det är överhuvudtaget lite trist att läsa att man fortfarande ställer alldeles för stora förhoppningar på biobränslen såväl nationellt som globalt. Det enda stöd som jag utan att tveka kan hålla med om är det som föreslås riktas till biogasproduktion.

Bland övrigt föreslås koldioxiddifferentierad fordonsskatt vilket verkar vara en bra idé och en variant på ett förslag som  jag själv presenterat här den 18/11. Man kan naturligtvis förse varje fordon med utrustning som mäter koldioxidhalten i avgaserna och håller rätt på totala mängden och ger underlag för beskattning. Bra förslag, men förmodligen  dyrt.

Man kan ju nöja sig med en liten elektronisk mackapär i varje fordon som håller rätt på antal starter, och kostnadsbelägga dem. Inte så exakt och inte lika rättvist men långt billigare och styr dessutom en relativt större del av kostnaderna till dem som kör mycket korta stumpar dvs tätortstrafik och gynnar dem som bor i glesbygd.

Avslutningsvis inser man att Den svenska klimatpolitiken kommer under åren som följer att generera betydande finansiella värden. Dock påpekar man i anslutning till detta att principen (Polluters Pay Principle. PPP) – – -har som motiv att minska klimatpåverkan, ej att förstärka statskassan. Fan tro´t

Kolsänkorna, enligt min mening ett sorgligt försummat kapitel där det finns mycket att göra som bidrag till en mindre koldioxidhaltig atmosfär, berörs som alltid marginellt på sju rader. Även detta lilla utrymme räcker dock till att föreslå en särskild utredning, och detta kan inte annat än applåderas.

Jämför man detta förslag med den nu snart bortglömda oljekommisionens slutdokument för ett par år sedan, så måste man säga att stora framsteg gjorts.

 Man undrar hur mycket kontaktyta som finns eller funnits mellan klimat-beredningen och andra utredningar som t ex Klimat- och sårbarhets-utredningen, Energieffektiviseringsutredningen och den eventuellt blivande utredningen om kolsänkor? Det tycks mig som om den borde vara mycket större än den är.

Det finns idag ett mycket stort antal små och medelstora företag med inte bara miljöprodukter utan också ett betydande genuint miljöintresse. Fortfarande finns dock delar av en kvardröjande opinion som menar att näringslivet bara tänker på utsugning och att miljöföretag bara kan accepteras om de helt avsäger sig allt vinstintresse. Så sent som igår kväll hörde jag en TV-hallåa harmset hävda att regeringen minsann tänkte ”köpa” sig fri från nationella miljöförpliktelser genom att stödja projekt i u-länderna. 

Detta grälar också gärna mp och m om. Att det fullständigt självfallet är mycket mer ändamålsenligt att använda slantar vikta för klimatändamål där de ger högst utbyte i form av utsläppsreduktion, medges visserligen. Mp menar ändå envist att man inte skall få räkna in sådant i vad man gör för klimatet.

Här och var anar man i beredningens sammanfattning de småsaker  som man kommit ihop sig om.  Det är ynkligt att ett par procent och lite dumma principer skall medföra att en önskvärd och viktig enighet torpederas.  Det är också helt klart att regeringssidan gjort eftergifter för miljö- och vänsterblocket medan det är mycket svårt att hitta exempel på motsatsen. Ändå lägger oppositionen energiskt skulden på alliansen. 
Läs även andra bloggares åsikter om , ,  

Lämna ett svar