Omstart.

Det går inte alltid som man tänkt sig.  Min nystartade blogg körde i diket nästan direkt. Redan tidigt nämnde jag nog att en flyttning förestod och att det skulle bli glest mellan posterna ett tag framöver. Knappast avsåg jag total tystnad.

En mödosam flyttning pågick i flera månader. Det blev därutöver ett oändligt datortrassel, med långa samtal med supportavdelningar, så småningom omformattering av hårddisken – utan bättring – och i sinom tid utbyte av modem och router.  Slutligen följde sjukdom som ännu pågår men nu i alla fall inte längre hindrar mig att skriva. Den i Sverige alltid rådande och rikligt tillmätta väntetiden för sjuka som vill till doktorn kan jag alltså använda till något trevligt. Den som tror att läkare vid egen sjukdom åker i någon slags gräddfil upp på operationsbordet har fel för sig.  I princip är väl detta rätt, men det är alldeles bort i tok att någon skall behöva vänta i månader. Övervägde faktiskt att skriva en stump om det också, men det skjuter vi på framtiden.

 Läsa har jag kunnat och  gjort.  I rikt mått.  Min ursprungliga ”programförklaring” innehöll ett litet credo om att klimatförändringen, liksom dess beroende av mänsklig aktiviteter, var ett faktum.  Det tänkte jag inte diskutera, utan begränsa mig till vad som kan och bör göras åt saken. 

Ärligt trodde jag till en början att endast stollar (mer eller mindre) envisades med något av följande 4 ställningstaganden:

1  Någon klimatförändring finns inte men skulle det ändå göra det så är den tillfällig och övergående. 

2 Går den likväl inte över så har det inte med koldioxidhalten att göra, 

3 och skulle den händelsevis ha det, så beror inte den på oss.

4 Vi kan i vilket fall som helst inte göra något åt den. 

I mina ögon som sämst en särklassig dumhet och som bäst en oansvarig fatalism. Inget att öda ord på.

Nu är jag inte så säker längre. Det skrivs fortfarande åtskilligt av s k förnekare. Inte bara av stöddiga men fåkunniga besserwissrar som blott och bart hänvisar till att vem som helst med sunt förnuft begriper att vi små människor inte kan påverka vädret på det stora stora jordklotet, utan även av välutbildat folk, professorer t ex, som inte bara kan lägga ut texten utan även stödja sig på tämligen gedigna referenser.

Jag kommer att ta upp det här framöver – det känns angeläget att ventilera av flera skäl.

I dagspress och i bloggar skrivs det fortfarande åtskilligt i klimatfrågan även om det lugnat ner sig en del sedan i våras.  Det kommenteras också flitigt;  stundom initierat och balanserat men ofta okunnigt, oöverlagt och alltför ofta också ovettigt med hånfulla tillmälen och glåpord  i värsta Alex Schulman-stil. Det känns trist, särskilt som det knappast gagnar en  ganska allvarlig sak. Dessutom är det smittsamt – ungefär som om det var något att göra upp om med knytnävarna.

Ämnet är så omfattande, det finns så många aspekter och det kräver rätt grundliga kunskaper inom många och stora områden. Egentligen lämpar det sig inte så bra för bloggande i korta inlägg. Man får en känsla av att flera skribenter hakar upp sig på någon detalj som möjligen givit en aha-upplevelse tidigare, och som de sedan odlar med monoman envishet. 

Jag är uppvuxen med läggning av puzzle som julsysselsättning. Hela familjen hängandes runt matsalsbordet där 3-4000 sågade små färgglada bitar var utspridda. Min gamle Morfar, obetydligt äldre än vad jag är nu, brukade plocka åt sig två eller tre bitar och gå och sätta sig med dem i en fåtölj. Det hände att han lyckades trycka ihop dom till en klart omöjlig figur.

Han bidrog aldrig till att puzzlet blev avslutat.

  

Lämna ett svar