Sorg och arbetsoförmåga

I Svenska Dagbladet på brännpunktssidan finner jag idag en artikel av läraren och författaren Stefan L Holm.  Den anknyter, i varje fall delvis, till vad jag skrev om under Intyg, förr och  nu och jag vill gärna kommentera Stefan Holms i mångt och mycket kloka ord.

En värdighetsgaranti på 4 månader med undantagsvis förlängning till 1 år är kanske att ta i. Har redan sett i en morgontidig kommentar till artikeln att andra tycker så också.  Det är kanske också så att någon bör utfärda något slags intyg och jag hävdar att sjukintyget borde kunna användas för detta ändamål och att en läkare skulle ha den exklusiva rätten att göra bedömningen.

Redan idag finns det rättesnören för sjukskrivning utfärdade från högsta ort. Varje diagnos har fått ett lagomt antal dagar, som den lydige doktorn kan få sjukskriva vederbörande pat under. Detta är en okunnig dumhet som det är svårt att förstå att någon medicinskt skolad person med praktisk erfarenhet har kunna sätta sitt namn under.  Jo, jag vet att det finns möjlighet till undantag, men bestämmelser där undantagen riskerar att bli fler än regeln är feltänkta. Sjukdomar med samma diagnos har nästan alltid olika förlopp, de drabbar också olika hårt beroende på individens förmåga att tampas med besvären, och de kräver helt olika bedömningar, när det gäller arbetsförmåga eftersom olika arbetsplatser ställer vitt skilda krav. Dessutom är det fullständigt galet att läkaren inte skall få ta hänsyn till sociala omständigheter.

När det gäller sorg, är den förvisso ett gott skäl att ge nära anhöriga en angelägen frist att hantera sin sorg, och den kan säkert i vissa fall behöva utsträckas till ett helt år.  För mig förefaller det räcka gott med att föreskriften att läkare enbart får ta ställning till arbetsoförmåga på grund av sjukdom i mycket strikt bemärkelse, omgående strykes. Försäkringskassan bör också fråntagas möjligheten att ändra sjukskrivningar efter eget skön utom i fall av klart bevisat missbruk.  

Sorg medför för anhöriga nästan alltid behov av ett viss tidsutrymme för praktiska bekymmer någon vecka. Själva sorgen kan ibland vara liten; äldre dementa i 90-årsåldern, av vilka det finns många, har de flesta nog sörjt nästan färdigt redan innan frånfället.  Ett barns ganska oväntade eller snabba död kan däremot bli ett långvarigt lidande.  Dock kan det inte uteslutas att det efter någon eller några månader kan bli angeläget att få den eller de sörjande i arbete, som en hjälp att återvända till en normal tillvaro.

Det finns andra situationer i livet som vad gäller behov av ledighet liknar sorgfall även om digniteten är mindre. Katastrofer som inte innebär förlust av liv kan likväl innebära  något som liknar sorg, vi brukar kanske kalla det för chock. När t ex ens bostad brinner ner  eller när man har blivit föremål för ett grovt brott. Berättigat behov av ledighet kan handläggas av läkare också om nuvarande bestämmelser reformeras.

Jag förväntar mig att genast få höra att det vore skada att vältra över ytterligare förpliktelser på de arma doktorerna, som är så ansträngda och fåtaliga – trots att de aldrig har varit fler. Sanningen är att flertalet av de “patienter” det gäller behöver en läkarkontakt i vilket fall som helst. Och doktorn uppfattar det garanterat som en lättnad om han inför dessa ”patienter”, som han inte kan bota,  ändå har någon hjälp att erbjuda.   

Reformera den lagstiftning som finns om sjukskrivning och undvik speciallagar för  sörjande.

Läs även andra bloggares åsikter om Sjukvården, Arbetsmiljö, Politik, Sociala problem, Sjukskrivning

Lämna ett svar