Lagrad koldioxid, ett hot eller ej.

Idag har Svenska Dagbladet på  brännpunktssidan en artikel av civilekonom Leif Widén, som handlar om vådan av att lagra koldioxid under jord. Den bygger på samma katastrof som jag själv beskrivit här den 4/11 (Livets gas — ) och handlar alltså om när koldioxid spontant steg upp ur en vulkanisk kratersjö, Lake Nyos, i Kamerun. Det kostade 1700 människor livet och död även för en mängd kreatur.

Det har också hänt olyckor i kolgruvor där det varit koldioxid från berget som dödat människor.  Många har väl hört om hur gruvarbetarna brukade medföra kanariefåglar ner till sin arbetsplats. De är känsliga för koldioxid och mår illa  långt före arbetarna själva och kan alltså signalera fara.

Senare har jag skrivit i vartefter ganska entusiastiska ordalag om vikten av att ta hand om den koldioxid som produceras framförallt i de hundratals kolkraftverk som nu finns jorden runt, särskilt i Kina, Indien och USA men också på många andra håll. De torde tillsammans stå får ungefär hälften av all den koldioxid som släpps ut i atmosfären.

Mina egna åsikter kan hittas i arkivet  9/11, 10/11, 3/12, 6/12, 8/12, 12/12, 27/12 2007 samt 17/2 i år. Sammantaget består de i stöd för åsikter från ffa Prof James E Hansson, som hävdar att detta är den enskilda åtgärd som måste prioriteras framför alla andra om man vill nå något påtagligt resultat vad gäller koldioxidhalten i atmosfären. Jag tror att Lars G Josefsson tagit intryck och tycker kanske att han misstänkliggörs orättvist. Näringslivets representanter består inte bara av människor som prioriterar sitt företags välgång och sina egna bonusar framför vad som kan betraktas som ett allmänt bästa. 

Det är också helt klart att koldioxid inte alls är någon hälsosam gas och redan vid en fördubbling av de halter vi har i atmosfären kan man förvänta sig risker för människors hälsa vid kontinuerlig exponering.  Det rör sig dock inte om någon kvävning utan mer om påverkan av pH i kroppsvätskor. Givetvis är det viktigt att noga överväga riskerna med lagring i berggrunden.

Som alltid när det gäller risker får man väga dem mot varandra. Katastrofen vid sjön Nyos är såvitt jag vet ganska unik. Det torde ha rört sig om koldioxid av vulkaniskt ursprung. Vad jag förstår har den lagring som man tänker sig framförallt i Tyskland på ganska stora djup bedömts som säker. Ett långsamt läckage uppåt innebär nog ingen större risk. Koldioxid löser sig ju lätt i vatten, särskilt under högt tryck och den bildade kolsyran kan naturligtvis påverka berggrunden. När geologer ändå säger att vissa föreslagna platser är lämpliga och säkra får vi kanske acceptera det. Det skulle vara intressant att höra en yrkesman förklara möjligheterna mera i detalj. 

Det finns naturligtvis en massa studier redan gjorda på detta. Den intresserade kan leta här. Själv har jag tillsvidare köpt de utsagor som säger att lagringen kan göras på ett säkert sätt utan att jag personligen satt mig in i det vetenskapliga underlaget. IEA har också en portalliknande sajt mad länkar till det mesta om vad som görs vad gäller riskbedömningar, workshops etc.

5 svar till “Lagrad koldioxid, ett hot eller ej.“

  1. Kennedy Karlsson skriver:

    Om man har gott om billig energi, t ex från kärnkraft, är livet enkelt.

    Då kan man med elektrolys av vatten plocka ur väte (H) och slå ihop med koldioxid (CO2) till metanol.

    Denna metanol kan sedan driva fordon.

    Man slipper ödsla energi till att pumpa ner koldioxiden i underjorden, varifrån läckage kan ske.
    En helt ny generation med elbilar försedda med batterier skadliga för miljön undviks också.

    Och man bör komma ihåg, att helt koldioxidfritt blir det inte. Bland annat cementindustrin och järnverken producerar mycket koldioxid.

  2. Kennedy Karlsson skriver:

    Jag borde ha tillagt, att metanol har den kemiska sammansättningen

    CH3OH

    Men det krävs nog mycket energi för att utföra detta eleganta trolleri.
    Någon som vet hur mycket?

  3. Bengt Axmacher skriver:

    Har läst om detta, men kan inte hitta var i en hast. Energiåtgång är det men inte mer än att det är en idé som allvarligt övervägts och som jag tycker verkar klok. Särskilt om det blir som SvD menade häromdagen: överskott på el.

  4. Hans Brise skriver:

    Tycker det är illavarslande att inte i första hand minska eller ersätta användninge av torv, brunkol och kol i stället för att bidra till användningen genom förtäckt rening. Det föreslås således , en avskiljning av CO2 och förpackning på ett eller annat sätt. Hur stora volymer kan det röra sig om och vilken utbredning och hur länge ? Det rör sig ju inte om förnyelsebara ”sopgömmor”.
    Hanteringen innebär under alla förhållanden ett visst läckage liktydigt med ökat utslåpp.

  5. Bengt Axmacher skriver:

    Jag instämmer till viss del, Hans. Det värsta är att det byggs nya kol- brunkol- och torvdrivna kraftverk i rasande fart och hur man skall få stopp på det begriper jag inte. Dessutom fördubblas priset på elen vid fångst och injektering i berggrunden.
    Bäst vore en rasande snabb utbyggnad av kärnkraft, vindkraft och solel så fort man bara orkar. Sedan kunde resterande fossila bränslen få ligga kvar där de ligger ett tag. Möjligen kan man undan ta flygbränsle, som verkar vara det som är svårast att hitta ett bra substitut för. Hur det än går med uppvärmningen så kommer det förr eller senare en istid och då om någonsin har vi kanske bruk för fossila bränslen igen, vem vet. l

Lämna ett svar