Mer kyla, när då?

De sk skeptikerna hävdar i relativt stort antal och med jämna mellanrum att det är kyla vi skall frukta och inte värme.  Och så talar man om istider och menar att under långliga tider har isen härskat över stora delar av klotet och sedan har det kommit en  liten paus när den smält undan och det har blivit drägligare för att sedan snart nog bli kallt igen . Nordamerika och stora delar av Europa  och Sibirien har hamnat något tusental meter under is för kanske hundratusen år innan det blir dags för en ny värmeperiod när mänskligheten kan breda ut sig och blomstra några tusen år igen.

Sannolika skäl talar för att det snart är dags för en ny nedisning, det vore dumt att förneka det. Men hur snart?

I Canada Free Press har Gerald Marsh, en pensionerad fysiker från Argonne National Laboratory och f d konsult till Department of Defense on strategic nuclear technology and policy i både Reagan-, Bush- och Clinton-administrationen, skrivit några rader om dessa istider och andra.

Han inleder med att måla ut istider som de för människor helt otänkbara fenomen de är. Ändå torde det i och för sig vara möjligt att överleva från medelhavsområdet och söderut till en bra bit på andra sidan ekvatorn. Men kärvt skulle det bli och det skulle inte finnas levnadsutrymme för de miljarder vi nu är.

I jämförelse förefaller naturligtvis den lilla temperaturhöjning på några grader uppåt, som vi nu oroar oss för, som rena semesteridyllen. Marsh påpekar att nästa istid mycket väl kan bli vår civilisations undergång till skillnad mot en tillfällig värmebölja som vi borde kunna genomleva långt lättare.

Efter detta tänkvärda skrämskott glider han emellertid, enligt min mening lite försåtligt in på den s k lilla istiden.  Han anser att den började redan under 1500-talet, när han menar att hela Östersjön frös, vilket följdes av kyla och svåra stormar, dessutom steg ytan i Kaspiska havet (!?) Den ägde dock i verkligheten inte rum förrän främst under 1600-talet då som bekant Bälten frös till. Hjälpsamt för Karl X Gustav som kunde flytta hela sin armé hem till Sverige, men i övrigt naturligtvis ett av många tecken på en besvärlig period.

Marsh anför  t ex att den lilla mänskliga kolonin på Grönland gick under, man kunde inte längre odla spannmål på Island, skördarna blev mindre i Skandinavien. Och detta, fortsätter han, var bara ett förebud om vad som skulle komma. Och dessa katastrofer visade sig vara ökad utbredning av glaciärerna i alperna där hela byar sveptes med. Fast det var förstås inte aktuellt förrän  mer än 200 år senare. I England frös Themsen i London och år 1780 t o m hamnen i New York. Hade detta fortsatt hade historien fått ett helt ändrat utseende, hävdar Marsh olycksbådande.  men tack och lov ökade solaktiviteten igen och vi kunde återgå till normal business.

Låt oss inte överdriva denna period. Den lilla mänskliga kolonin på Grönland levde under ytterst bekymmersamma omständigheter länge innan denna ”istid” infann sig och satte punkt för verksamheten. På Island kunde inte spannmål odlas annat än med svårighet sedan ganska länge och härtill bidrog nog en klimatförsämring betingad av den avskogning som den mänskliga kolonisationen själv förorsakat minst lika mycket som ökad kyla.  Det är fullkomligt missvisande att försöka få denna 200 år långa period att te sig som något i närheten av en riktig istid även om det i början och slutet var klart kallare än normalt.

Den första delen är bäst känd och kallas för maunderperioden. Det har förelegat flera sådana perioder med ungefär 300 års mellanrum  och det har påpekats att vi kanske kan vänta oss en sådan inom kort. Man vet att den med stor säkerhet kan kopplas till störningar i de normala solfläcks-cyklerna som brukar vara i ungefär 11 år. Mycket solfläckar sammanfaller med ökad solaktivitet och färre fläckar med mindre antal och med mer kyla här på jorden.  En lång period av 1600-talet förelåg nästan inga solfläckscykler alls. 

 

 Ovanstående figur visar tydligt solfläckscyklernas regelbundenhet, men det är också tydligt att ibland mattas antalet av. Under Maunderperioden på 1600-talet förelåg nästan inga solfläckar alls. I början på 1800-talet kan man se en kortare period kallad Daltons minimum, tillsammans med den finns också många kalla vintrar beskrivna.

New Yorks hamn har ofta tunna isbeläggningar men 1780, under Amerikanska frihetskrigets senare del, låg hela hamnen stabilt frusen under flera veckor och fenomenet bidrog till krigshandlingar eftersom det blev lätt att passera över isen till Manhattan. Hela Chesapeake Bay var f ö också frusen.

I en artikel i The New York Times från 3 febr 1880 redovisas upphittade  dagboksanteckningar från 1780. Utöver den frusna hamnen redovisas också märkliga himlafenomen. Den 19 maj var himlen så mörk att man fick tända ljus mitt på dagen. Mörkret beskrevs som tätast mot väster och hade en gulaktig färg, som mässing. Den 27 september hade solen en stor gulaktig ring. Fanns det månne något stort vulkanutbrott det året eller året innan?

Harsh berättar vidare om de riktiga istidernas historia. De började för omkring en miljon år sedan och har varat omkring 100,000 år varje gång med kortare interglaciala perioder som den vi nu lever i. För femhundra miljoner år sedan var koldioxidhalten 13 ggr högre än nu, och för 20 miljoner år sedan fortfarande dubbelt så hög som nu. Man kan förmoda att det var först när koldioxidhalten kom ner i de värlen vi känner sedan några hundratusen år, som istider överhuvudtaget blev möjliga.

Harsh förmodar att den koldioxidhöjning som vi nu upplever kan förlänga den interglaciala perioden, men anser att vi inte har uppnått tillräckligt hög nivå ännu. Han tillägger att vi inte vet vad som kan vara optimalt och vän av ordning undrar naturligtvis hur han då kan veta att den nuvarande nivån är otillräcklig. Han föreslår att IPCC istället för att göra vad den kan för att reducera koldioxidutsläppen, skulle satsa sina ansträngningar på att ta reda på vilken nivå som skulle räcka till för att definitivt förhindra ytterligare istider.

Enligt Marsh har NASA förutspått att nästa solfläckscykel, som förväntas toppa 2022, kommer att bli den svagaste på hundratals år och förorsaka en avsevärd avkylning av jorden. Han tillägger:”Kommer detta att bli den trigger som initierar en ny istid. Det är inte helt klart om han menar en liten eller en stor d:o.

Går man baklänges några tusen år har man med hjälp av C14 metodik lyckats identifiera 16 perioder av liknande slag som Maunders och Daltons minimum med intervall på ungefär 3 sekler. Det kan naturligtvis vara aktuellt nu, men vilka grunder har NASA för sina misstankar? Det har bara gått knappt 200 år sedan Daltons minimum, men nästan 400 sedan maunderperioden började.

 Figuren ovan visar den senaste solfläckscykeln som just nu är i sitt avslutande minimum. Vi behöver bara fyra-fem år för att bilda oss en egen uppfattning om huruvida nästa cykel blir i stort sett normal eller om den spårar ur. Med hjälp av en rad föregående cykler har man skapat gränser för hur nästa cykel skall kunna se ut om den följer det normala mönstret. Dvs går solfläckskurvan utanför den markerade undre gränsen kan vi förvänta oss en försvagning, som i sin tur eventuellt kan vara inledningen till i varje fall en liten istid. Den som är ängslig kan förstora figuren och plotta antalet solfläckar år för år för att säkert kunna bedöma när det är dags att flytta söderut.

Lämna ett svar