Hotande katastrofer. Historiska erfarenheter.

  För den som intresserar sig mera påtagligt för klimatfrågan dyker naturligtvis förr eller senare frågan upp om vad man själv på ett sitt egna personliga sätt lämpligen kan göra. Många förefaller redan ha nått dit, det märks om inte av annat så av alla goda råd som florerar i media t ex under rubriken Var klimatsmart eller något liknande.  Andra skjuter problemet helt ifrån sig och somliga förnekar t o m dess existens. En och annan tycker sig inse att det kommer att gå åt helsicke vad  han eller hon än gör och bryr sig inte av detta skäl.

För att få ett bra perspektiv kan det vara en god idé att lära sig något om katastrofer som redan har hänt, fundera över orsakerna, och kanske dra lite slutsatser av hur det gick.  Om man läser s k alarmister, nya hotande larm dyker ju upp i pressen  snart sagt varje vecka , så kan den som mättnat på alla domedags-profetior som aldrig slår in, möjligen hänfalla till att tro att större katastrofer aldrig inträffar – och jag menar då naturligtvis inte sådana som  är oundvikliga, i stil med jordbävningar och digerdödar utan sådant som människan själv har varit huvudsaklig orsak till.

Inget kan vara mera fel. Mänskligheten har genomlevt flera både stora och små katastrofer som hade kunnat undvikas med ett klokt agerande men där okloka åtgärder och ilband rena idiotier har föranlett massdöd eller undergång av hela civilisationer.

Den amerikanske professorn i Geografi, Jared Diamond, utkom 2005 med en ypperlig bok i ämnet. Den finns sedan 2006 som pocketbok (Pan) i svensk översättning med namnet Undergång. Civilisationernas uppgång eller fall. En mindre tegelsten med 600 sidor, hela tiden mycket intressant, välskriven och tänkvärd. (Författaren har för en tidigare bok :Vete , vapen och virus. 1999, erhållit Pulitzerpriset, och det borde han kunna få även för denna bok.)

Boken avhandlar först en rad civilisationer i svunnen tid med början i den välkända undergången av en tämligen blomstrande kultur på Påskön i Stilla havet, och fortsätter sedan med flera små ökulturer i samma hav, därefter anasazi, Chakos fall och Mayafolkets undergång i Mellanamerika, så Vikingarnas samhällen på Island och Grönland. Man anar tidigt paralleller till den nuvarande situationen med ett klimathot för hela jorden, nu erkänt av flertalet vetenskapsmän och officiellt accepterat av nästan alla nationers regeringar.

Så följer en kontrasterande redogörelse för några framgångssamhällen, Nya Guineas bergsområden, den lilla ön Tikopia, Takugawa-epoken, och det forntida Japan. 

Detta följs av moderna samhällen och deras problem: folkmordet i Rwanda, Haiti och Dominikanska republiken på samma ö men med olika resultat, Kina och Australien.

Sist kommer ett omfattande kapitel med praktiska lärdomar under rubriken : Varför fattar vissa samhällen katastrofala beslut.

Överallt träffsäkra iakttagelser, gott om aha-upplevelser och så småningom en insikt om att vi verkligen har vår framtid i våra egna händer. Boken ger en vägkarta till framgång som verkar insiktfull.

Diamond drar vartefter själv talrika paralleller till den situation vid idag befinner oss i inför hotet om en allvarlig klimatförändring.

Första anhalten på hans karta över vägen mot en tänkbar undergång är att grupper kan ställa till med katastrofer därför att de inte har förutsett ett problem. Det kan finnas flera skäl varav ett att något liknande aldrig har inträffat eller varit aktuellt.  Som talande exempel tar han införandet av först kaniner, sedan rävar i Australien under 1800-talet.  Kaninerna åt upp gräset för fåren och underminerade marken, rävarna som togs in för atat hålla efter kaninerna gav sig istället på den inhemska faunan som till stora delar utrotades. Kostnaderna har varit ofantliga och är fortfarande höga.

Andra anhalten består i att ett problem föreligger man att det inte uppmärksammas och rätt värderas. Det ges flera exempel mest talande för mig är brist på kommunikation i länder med stort avstånd, fysiskt eller organisatoriskt, mellan dem som lokalt har problemet för sina ögon och en ledning som inte tar till sig information och inte heller besvärar sig med ett studiebesök.

Den tredje stationen på de undermåliga beslutens väg är den vanligaste och den på sitt sätt mest egendomliga. Problem finns, de har iakttagits och accepterats men ingen gör någonting. Orsakerna är ofta instressekonflikter och sådant som  ekonomer kan betrakta som ”rationellt beteende”.  Somliga kan gynna sina egna intressen genom att agera på ett sätt som missgynnar andra. Förövarna är ofta få och deras vinst ansenlig medan de som drabbas är många och skadan relativt obetydlig för var och en. Subventioner till en liten grupp företag som inte kan bära sig utan hjälp hör hit. De drabbade är skattebetalarna som får bära kostnaderna men inte klagar på grund av den för var och en hanterbara kostnaden.  Författaren fyller åtskilliga sidor med talande och åskådliga specifika exempel  exempel.

Den fjärde stationen består i att man man inte bara ser problem och accepterar dem. Man vidtager också åtgärder men gör helt fel saker, i bästa fall ineffektivt, i värsta fall helt förödande. Åtgärder kan visa sig lämpliga men alldeles för kostsamma, andra förslag kan vara rimliga men man genomför dem alldeles för halvhjärtat och slutligen vidtar politiker inte sällan åtgärder som är direkt kontraproduktiva och motverkar sitt syfte. Ett talande exempel på den senaste är det enligt min mening att odla vete för etanolproduktion, en produkt som skall användas till att driva fordon, trots att koldioxidnettot får ett sämre utfall än om man fortsatt med t ex bensin eller diesel.

Läs gärna denna förträffliga bok.

  

5 svar till “Hotande katastrofer. Historiska erfarenheter.“

  1. Kennedy Karlsson skriver:

    Det finns onekligen en del exempel på att larm getts utan att något riktigt allvarligt inträffat för mänskligheten.

    – 1970-talets oro för en ny istid.
    – Svältkatastrofen som skulle drabba världen på 1980-talet.
    – Skogsdöden.
    – Skogsförsurningen.
    – Kvävet som skulle slå ut Östersjön.
    – DDT-katastrofen.
    – Ozon-hålshysterin.
    – Galna ko-sjukan.
    – Fågelinfluensan.
    – Larmen om akrylamiden.
    – Datorerna som skulle uppföra sig underligt vid milennie-skiftet.

    Nu har inte heller den globala temperaturen gått upp de senaste 10 åren, trots att koldioxiden stiger.

    http://nzclimatescience.net/index.php?option=com_content&task=view&id=180&Itemid=1

    Även den yta på jorden som täcks av is har snabbt ökat med 15 %.

    http://gustofhotair.blogspot.com/2008/01/more-global-ice-than-average.html

    Så vad ska man tro? Är även den antropogena växthuseffekten kraftigt överdriven? Är den kanske i själva verket ett politiskt projekt? Nu när den Ekosocialistiska Internationalen tydligen håller på att bildas.

    http://www.arbetaren.se/klimatblogg/2007/10/09/framtidens-international/

  2. Mikael Johansson skriver:

    Kennedy, lär av djuren. Flockar av djur, oavsett det gäller däggdjur eller fåglar, gör väldigt många ”onödiga” flyktförsök. Vid minsta lilla ljud så flyr hela flocken. Genom detta beteende så väljer de det säkra före det osäkra. Men många gånger så väljer några fåglar att inte fly. Ibland så hinner de därigenom äta lite mer fågelfrön men ibland så hamnar de i klorna på våran katt.

    En klok ledare lyssnar på alla varningar och sätter folk i beredskap för varje händelse. Om en fara verkligen uppkommer så kan en åtgärd då snabbt sättas in. Men om det visar sig vara falskt alarm så har beredskapen ändå bidragit till en övning som är värdefull när ett äkta hot väl uppstår. Ungefär som en flock djur gör.

    Många av de hot du räknat upp ovan har faktiskt delvis blivit åtgärdade även om du inte har kunskap om vilka åtgärderna varit.

  3. Bengt Axmacher skriver:

    Tack Kennedy och Mikael för bra kommentarer. Så pass bra att jag tänker flytta mina synpunkter på ffa Kennedy’s lista till nya inlägg. Jag råkar kunna en del om de flesta av de här larmen, och det är, precis som Mikael säger; flera av larmen var befogade och ledde till åtgärder som var framgångsrika. Det är förvisso inte detsamma som att larma i onödan, men listan innehåller sådana också.
    Jag återkommer alltså med nya inlägg i bloggen om detta.

  4. Mikael Johansson skriver:

    Jag skulle vilja påstå att alla de larm som Kennedy räknade upp var befogade att larma om. Det är genom att reflektera över alla möjliga och omöjliga faror som våra vilda djur har överlevt så många miljoner år. Vi människor är inte gamla på jorden men har redan ignorerat så pass många larm att vi har fått stora problem. Själv så ser jag det som en stor brist på kunskap om naturens mystik hos oss. De som styr världen bor i städer och har under flera generationen degenrerats i sådan kunskap.

    Personligen så skulle jag aldrig lita på en ledartyp som struntar i larm eller i lönndom fattar egna beslut om dess innebörd. Man kan inte avfärda ett larm innan någon form av expertis har gjort en värdering. Det mest osannolika kan nämnligen vara det mest farliga.

  5. Bengt Axmacher skriver:

    Tack Mikael för en utmärkt kommentar som jag helhjärtat ställer upp på. Jag skulle vilja tillägga att sanningen om många larm med natur-nödvändighet ganska ofta får vänta i åratal innan den kan bekräftas och bli till vetande och få allmän acceptans.
    Befogad kritik mot vissa larm kan riktas mot media som skruvar upp nivån, men knappast mot vetenskapsmän som redogör för sina fynd.

Lämna ett svar