Från europeisk medvetenhet till amerikansk vardag.

Jag erhåll för snart 2 veckor sedan en länk från min vän Bengt bland alptopparna. Det var ungefär i samma veva som Balimötet just avslutats och länken gick till ett brev från en engelsk dam boende i Brunswick Georgia USA, en liten hamnstad, hem till Times. Det finns att läsa med bara något klick, men jag refererar lite för den som inte ids.

Kvinnnan, CS = Carol Sarler, befarar att man skall inbilla sig, efter den lätt triumfartade men högst måttliga enhet som till slut uppnåddes, att det har uppnåtts någon slags konsensus.  186 nationer har mer eller mindre målat in den 187-de, USA, i en hörna där man fogat sig. Man kan kanske tro, att bara den nuvarande stolle man har på ämbetsstolen blivit utbytt så kommer ekologisk visdom att prägla hela federationen.

Detta gäller möjligen i en del storstadsområden skriver CS. Från hennes egen mer lantliga omgivning, och säkerligen typiskt för hela det Amerika som inte är NY eller LA ter det sig som om det skulle vara en uppgift för Herkules att få en mer motsträvig landsort att instämma.

I avsaknad av ens en gnutta vilja eller infratruktur för ändamålet ter sig målet minst sagt avlägset. Vad lönar det att tala om avgaser från bilar och utbyte till buss och järnvägstransporter, när det inte finns tillgång till det allra lilla minsta av detta.  Brunswick har 50’000 invånare, men ingen som helst lokaltrafik, alla, inlusive tonåringar har bil, och gärna i format som minibussar.  Närmaste järnväg ligger 6 mil bort, tågen går mycket glest och inte till några ändamålsenliga ställen.

Återanvändning är i princip ett okänt begrepp, ingen tar hand om tomflaskor. Det finns en något så när miljömedveten tipp, men det är entréavgift.

Man skulle kunna tro att invånarna på platsen, fortsätter CS, var antingen obegåvade eller mentalt tröga, men det är förvisso inte fallet. Men amerikanska media är långt mindre intresserade av miljöfrågor än här.  Hade CS inte haft sin Laptop tror hon inte att hon ens skulle känt till Bali-konferensen.

Medelamerikanarna, eller åtminstone större delen av dem, lever med någon slags distanskänsla , någonting är fel, men det är ingenting som angår dem. De kan tycka det är tråkigt med isbjörnarna men förstår inte vad det har med deras SUV-ar att göra.

I USA har man sedan länge betraktat sig själva som liggande före andra länder och det är en nästan omöjlig uppgift att förmå någon att inse att det kanske börjar bli tvärtom. Det är som om man trodde att har man haft en ovana tillräckligt länge så blir den helt i sin ordning, någon slags rättighet att få fortsätta som man brukar. Rätten att bära vapen är ett typexempel. Följaktligen är det också så att de som försöker förse kandidaterna till det förestående valet med material helst går i cirklar runt miljöfrågorna.

Så långt Carol Sarler.

Man blir fundersam.  Det kan inte hjälpas att USA är en viktig del i åtgärdspaket mot miljöproblemen. Att det samtidigt är en koloss som inte ändrar åsikt eller byter livsstil bara för att en f  d vicepresident  skriver ett par böcker och gör en film tycks uppenbart om CS har rätt.  Här hemma har vi i alla fall en livaktig debatt och har en hunnit långt i förväg. Somliga kanske kan resonera som att:  nu gör vi inte ett dugg mer förrän USA börjar hjälpa till att bära sin del. 

Samtidigt är det inte så svårt att inse att CS inte har kläm på att en hel del faktiskt görs även i USA. Det föreligger en teknologisk utveckling som inte ligger långt efter vår och det finns stater där man gör raska framsteg på egen hand utan federal hjälp. Kalifornien är ett bra exempel, men det finns fler. USA är stort och Brunswick i Georgia litet. Det är kanske inte helt representativt.

Lämna ett svar