Mera jämviktsfrågor. Minskad förbränning och fler ”sänkor”.

Har flera gånger varit inne på motsättningspar som t ex.

  • Minskad förbrukning av fossila bränslen gentemot minskad produktion av samma bränslen.
  • Intresse för och oro över klimatfrågan gentemot skepsis eller totalt förnekande av problemet.
  • Tonvikt på sparande och ändrad livsstil gentemot huvudintresse för tekniska lösningar  och ett fortsatt högenergisamhälle.

Jag tänker inte inlåta mig på noggrannare specificering av de nämda 3 exemplen utan litar på att läsaren har en viss förståelse för vad jag menar, även om han kanske vill protestera eller modifiera.

Det finns ett annat motsatspar, som jag vill fundera lite kring. Det rör sig om motsatsen mellan att producera koldioxid och att ”konsumera” koldioxid dvs de två huvudelementen i kolcykeln.

Huvudintresset har länge varit på koldioxidens produktionssida som vi ständigt försöker pressa tillbaka med olika metoder.  Främst genom att minska transporter och  förbränning av fossila bränslen, likgiltigt i vilket sammanhang, det må vara produktion av el eller uppvärmning. Endast efter viss tvekan vill somliga inse att även annan förbränning av kolhaltiga ämnen som sopor, skogsavfall, alkoholer mm, det vi kallar biobränslen, också orsakar produktion av koldioxid. Man får genast höra att det är skillnad för den koldioxiden ingår i det naturliga kretsloppet.  Jo, det må vara hänt, men om man vill räkna på plus och minus i kolcykeln är det nödvändigt att ta med denna koldioxid också i kalkylen. Det finns ytterligare en koldioxidproduktion som man måste räkna med och det är koldioxiden som bildas spontant vid förmultning i biosfären.  Plussidan får vi väl kalla detta, även om det just nu i huvudsak är negativt.

Som motvikt har vi upptagen av koldioxid i växande skog, grödor och annan växtlighet och därutöver upptagen i haven.   Vi kan kalla detta för minussidan.

Jag tänker hålla mig till minussidan, men först vill jag påpeka att min aversion mot resonemanget om att koldioxid från biobränslen kan lämnas utanför kalkylen eftersom det är en cirkulation inom biosfären har en bra förklaring. Det leder till att många avför skogsbränder som ett egentligt problem, det är ju också en intern cirkulation i biosfären. Likväl lämnar skogsbränder ifrån sig dels enorma mängder koldioxid vid själva brandtillfället, dels fortsätter därefter koldioxidproduktionen under flera år när kvarvarande död skog och underjordiska rester förnultnar. Naturskyddsföreningen t ex tycker att vi skall bränna skog avsiktligt. (Om än i liten skala, och för ett annat och i och för sig rimligt ändamål.)

Det föreligger också en annan viktig skillnad mellan skogsbränder och att elda upp skogen i kontrollerade former. Koldioxidnettot blir detsamma, men i det senare fallet får vi i alla fall glädje av förbränningen i form av ett energitillskott.

Minussidan har inte tilldragit sig stort intresse. I Kyoto var motståndet stort mot att skog skulle få räknas som sänkor. Naturskyddsföreningen opponerar sig mot skogsplantering och hävdar att effekten på koldioxiden är marginell men de sociala effekterna  oacceptabla. Dessutom tycks man nästan ta för givet att det vid plantering också måste röra sig om genmanipulerad skog.

Skogsforskningen är intensiv på det här området och det görs mycket ingående studier på hur kolet flyttar sig mellan atmosfär och biosfär över tiden. Själv tycker jag kanske att man kan anse att skog som bara får stå och där äldre träd så småningom tillåts multna kommer att binda en hel del koldioxid i ett inledningsskede, men att naturligt förmultning så småningom hinner ikapp. Det anses möjligen att det över lång tid sakta byggs upp ett organiskt mulltäcke som är i kontinuerlig tillväxt, och särskilt på fuktigt underlag kan detta öka avsevärt. Det är ju så vi fått våra mossar, som förvisso binder en hel del kol.

Det intensiva skogsbruket blir nästan genomgående häcklat som en stor bov i sammanhanget, eftersom det naturligtvis ganska lätt kan påvisas att hygget efter avverkningen de närmaste åren avger koldioxid, och att det dröjer flera år innan nyplanteringen kommer i fatt så att koldioxidnettot blir negativt igen.  Minsta eftertanke borde väl säga oss att över en hel odlingscykel blir det ändå ett avsevärt netto, nämligen det virke man skördat av vilket den vida större delen är timmerkvalité som hamnar i byggen och konstruktioner, möbler och liknande av mera permanent karaktär.  Det kan inte vara svårt att räkna ut hur mycket koldioxid som tages ur cirkulation på det viset, och bindes för långliga tider. Och det krävs inte omfattande invecklade studier med uppfångning av avgiven koldioxid för beräkningen.

En mindre del av skogen går till papperstillverkning. Papper har genomsnittligt naturligtvis en kortare livstid än virke, men med den mycket effektiva återvinning som nu bedrivs är bindningstiden av koldioxid i alla fall inte försumbar. Avverkningsrester kan gå till förädling: pellets, metanol, etanol, dieselolja och en hel del annat. Det slutar för det mesta med förbränning, men vi tillgodogör oss energiinnehållet, vilket i alla fall är bättre än nermultning. 

Naturskyddsföreningens s k urskogar må skydda och rädda en del arter som kräver den miljön, samtidigt som de också kan utgöra en reservoir för diverse skadeinsekter och alltså negativt påverka produktionsskogar. Deras bidrag till koldioxid-upptagandet är dock obetydligt.

Det intensiva skogsbruket blir med andra ord allt bättre ju intensivare det är eftersom ett rikt skördeutbyte automatiskt också medför ett ökat bestående koldioxidupptag.

I min närhet har jag ett skyddat naturskogsområde som samtidigt också råkar vara ett rekreationsområde för intilliggande tätort. Efter stormen Gudrun häromåret ruttnar där nu ytterst värdefullt timmer efter grov skog, värt hundratusentals kronor bort, föda för skadeinsekter och ett betydande irritationsmoment för alla dem som brukar promenera eller åka skidor i området.  Dessutom är den bundna koldioxiden snart i cirkulation i atmosfären igen.

Till sist. Vi talar oss gärna varma om våra öppna landskap.  Öppna landskap kallas gärna för en god miljö, eller möjligen kulturmiljö. Det medför också, genom ”guilt by association” att det också betraktas som en god miljö även vad gäller klimatet, vilket i realiteten dock inte är fallet. Mera skog vore att föredra eftersom det binder mer koldioxid. Nu tycker jag också att det är fint med öpna landskap, och det är ju för övrigt i avsevärd utsträckning nödvändigt; det växer ju mat i de öppna landskapen. Men kan man inte gå en medelväg?

Det behöver ju inte nödvändigtvis vara skog utan bara fler träd. För i tiden växte det alléer utefter många vägar. Utomlands, på kontinenten t ex, gör det fortfarande det. Här i Sverige finns inte många kvar. En del har fallit för åldersstrecket, här och var står lite malätna enstaka träd kvar av dom. Andra har fällts för att stammarna utgjort en trafikfara. Många, många alléer har avverkats för att musten går ur intilliggande åker en 15-20 meter ut och bonden/ägaren vill maximera sin skörd. 

I flera år har det varit så att bönder fått betalt för att inte odla en del av sin areal. Jättefält har tagits ur produktion och istället har bonden fått  EU-bidrag. Det hade varit mycket klokare att låta bönderna, mot bidrag, lämna vändtegen outnyttjad. (Det område utmed åkerkanten där man vänder alla sina redskap, men som fortfarande plöjes upp sist i säsongen.) Med satelliter är det numera ytterst enkelt att kontrollera efterlevnaden. Det skulle spara bränsle för bonden och i vägkanterna kunde man plantera alléer igen. Vackert att se på. Växer under många år ganska snabbt på grund av rik tillgång på ljus (och utmed  mer trafikerade vägar också med hjälp av höga koldioxidmängder i luften) och binder  mängder av koldioxid.  Dessutom skapas lite skugga på vägen. Trafikfaran kan begränsas antingen med kantskydd snarlika dem man nu ofta ser i vägmitten  och/eller med viss fartbegränsning – vilket ytterligare sparar koldioxid. För övrigt var det så att träden på många vägar som växte i storlek hamnade mycket tätt invid vägbanan  och därför blev farligare. Nu kan man plantera dem på bättre avstånd med vägren eller dike emellan.

Det finns därutöver mängder med onyttjade små markytor som står tomma, t ex i vissa vägkaruseller, i trånga vinklar osv. Ge några kunniga i uppdrag att leta rätt på alla kala outnyttjade fläckar och ge markägarna i uppdrag att plantera igen dem. Det behöver inte vara genmanipulerade arter, det duger gott med våra vanliga alléträd:  björk, lind, lönn, kastanje.

Jag trivs nog bäst i halvöppna landskap.   

Lämna ett svar