Välkommen

Det har skrivits och talats mycket om klimatfrågan och växthuseffekten senaste månaderna. Frågan har intresserat mig sedan slutet av gymnasisttiden. Mina föräldrar hade ett då populärt bokverk, ”Kunskapens Bok”. Under atmosfär hittade jag där en kurva beskrivande koldioxidens koncentration i atmosfären utmed en tidsaxel. Den zigzagade sig fram, alltid ett stycke uppåt under vintern och ett lite kortare stycke neråt under sommaren. Summan blev en stadig rörelse uppåt.

Oljeeldningen hade just gjort sitt segertåg genom Sverige. En kubikmeter av detta bränsle kostade under hundralappen och man slapp allt slit med ved som skulle kapas,spräckas och bäras in. Min far var ingenjör och pannkonstruktör, men inte entusiastisk. Han oroade sig över just den kurva jag hade hittat och talade ofta om vätgas istället, energirikt och med vatten i stället för rök och koldioxid.

Åtskilligt senare, under den första oljekrisens år i början på 1970-talet, kunde jag som nybliven skogsägare glädja mig åt eget bränsle att värma stugan med. Det blev så småningom vanligt med fliseldning och jag slet mycket med att släpa fram röjningsvirke och hugga till flis i en egen flistugg. Men det dröjde innan det fanns ett mera påfallande kommersiellt intresse för min produkt och satsningen blev en ekonomisk besvikelse.

I slutet på 80-talet läste jag för första gången om en begynnande oro för koldioxidkurvan som jag hade hittat mer än 30 år tidigare och jag fick lära mig vad växthuseffekt var för något. Till en början trodde jag att det sent omsider skulle bli en rennäsans för min flisverksamhet, men nu var hanteringen av det man döpt till biobränsle mekaniserad och min gamla flistugg sorgligt inadekvat.I början på 90-talet hade jag lämnat lantbruk och skog bakom mig, min rygg och mina knän pallade inte längre. Miljöintresset blev mer teoretiskt och fokuserat på frågan om den ständigt stigande koldioxidhalten och jag började läsa mera systematiskt om ämnet. Miljörörelsen var aktiv, jag sympatiserade med den i stor utsträckning men utan något egentligt engagemang.

I början av 1994 hände något som gav en insikt som drog undan mattan för mina åsikter. En struntsak egentligen, men för mig blev det viktigt. Jag till och med författade en artikel som jag skickade in till Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Faktiskt tyckte jag att jag kommit på något som borde ha gjort en publicering självklar. Men det tyckte man inte på Svenska Dagbladet.

Här hittar du som pdf-fil den artikel jag skrev  i Januari 1994.

Det har gått 13 år. Jag har hunnit modifiera en del av de åsikter man kan skymta i artikeln, men i allt väsentligt tycker jag fortfarande likadant. Klimatfrågan har blivit något som vi diskuterar allmänt emellan varandra, vetenskapsmännen är mycket oroade, politikerna är lite oroade, miljörörelsen går nästan i spinn. Ett flertal böcker har getts ut i ämnet. Det har gjorts film och det har presenterats en hel programsvit på TV. Fortfarande finns det ganska många som inte tror ett dugg på detta, oftast hänvisande till argument som: ”Det begriper ju vem som helst att det är båg” eller ”Avsiktlig desinformation från vetenskapligt håll eller politiskt håll.”I inledningen till Carbon Trading, en bok i serien Development dialogue av Dag Hammarskjöld Foundation, påpekar författaren att den person som inhämtat elementära fakta i klimatfrågan men likväl hävdar att han inte ett dugg tror att det föreligger ett problem, kan sägas ha stuckit huvudet i sanden till den grad att endast tårna syns.

Jag tänker framgent inte fördjupa mig i skuldfrågan annat än kanske kort kommentera när nya slående katastrofer är aktuella. Det finns många andra som gör. Istället vill jag undersöka och diskutera vad som är genomförbart och ändamålsenligt att göra åt saken.

Vi har fått en rad råd om hur vi skall agera av t ex Naturvårdsverkets Generaldirektör Lars-Erik Liljehuvud; i studion efter det TV:s serie Planeten avslutats. På direkt fråga om vad vi lyckligt lottade invånare i Sverige kunde göra för att stoppa en annalkande katastrof av dessa dimensioner svarade han gravallvarligt men vänligt leende. Vi kunde öka däckstrycket i våra bildäck för att minska på bensinförbrukningen, vi kunde använda energisparlampor och vi kunde försöka samåka mer, så att vi var åtminstone två i varje bil.Om man, som jag, tror att stora problem väntar oss om vi inte agerar resolut och snabbt, så kan den bagatelliserande attityd detta speglar och som också skymtar i andra officiella sammanhang, göra en lätt desperat.

Desperation är i och för sig inte det vi behöver utan snarare ”kallt huvud och varmt hjärta” för att låna ord från Prof Bengt Kriström i en artikel om Alarmismen i tidskriften NEO

Jag skall försöka det. Kommentarer vill jag naturligtvis också ha, gärna roliga och pregnanta men helst åsikter som baserar sig på fakta. Ange gärna källor

.

2 svar till “Välkommen“

  1. Bengt Sagnell skriver:

    Grattis!
    Nu har du verkligen jobbat hårt och resultatet är superbt! Jag saknar bara en liten presentation av dig själv, men du har väl inte hittat ett lämpligt porträtt kan jag tänka?

    Keep up the good work!

  2. Bengt S skriver:

    Jättebra formulerat som vanligt. Men ville bara påpeka att länken till pdf filen inte fungerar. Det är nog lätt åtgärdat.

    BS

Lämna ett svar