Arkiv för december, 2008

Aktiv sjukskrivning, rehabilitering eller avsked.

fredag, 19 december, 2008

Sanna Rayman har på ledarplats i Svenskan idag ett utmärkt inlägg om sjukskrivningar i ”ett, två, tre år utan att någonting händer”.

Jag läser det med instämmande nickar; det har varit min vardag sedan 1971 i stort sett. Det handlar om rehabilitering och som företagsläkare har jag sysslat med det sedan min första anställning i yrket på dåvarande Bygghälsan och därefter i ökande utsträckning genom livet och de olika anställningar jag haft fram till min nuvarande. 

Jag har skrivit om detta tidigare, men finner tillfället lämpligt att återkomma.
Då menade jag att LAS och rehabilitering är två oförenliga entiteter, det har varit min uppfattning i minst tjugo år och jag har inte ändrat åsikt på sistone heller.

Sanna Rayman skriver:  – – – Suck. Låt oss ta det från början.

1: Man kan vara sjuk på många olika sätt.

2: Sjukskrivning i sig är ingen behandling.

3: Ibland kanske man är arbetsrelaterat sjuk och allra mest i behov av nytt jobb.

Ad 1: Detta är så sant som det är sagt,  och det har nog de flesta förståelse för. Men få lekmän tycks medvetna om implikationerna.

Ad 2: Detta har blivit ett talesätt som Rayman kanske lite obetänksamt instämmer i. Det är för det mesta sant, men det finns faktiskt fall där vila från arbetet kan sägas vara en behandling. Det har dock ingen särskilt stor principiell betydelse.

Ofta går det utmärkt tvärtom, dvs att arbeta trots sjukdom,  och det är mycket allmänt förekommande. (Facket kallar det för sjuknärvaro) Men det finns också sjukdomar med långa och svåra trötthetstillstånd där sjukskrivning är av godo och nödvändig under en konvalescensperiod.

Ad 3: Arbetsrelaterade sjukdomar har varit och är min specialitét. De kan, men behöver inte, vara orsakade av arbetet, men det kan uppstå ett arbetshinder som gör den gamla arbetsplatsen totalt omöjlig. Detta är mycket ofta fallet när rehabilitering kommer på tal och föreställningarna om alla de underverk som just rehabilitering tros kunna åstadkomma är tyvärr ofta överdrivna. Alldeles särskilt hopplöst är det ibland när fackliga organisationer mer eller mindre kräver att patienten skall tillbaks till sitt gamla yrke eller om detta är totalt omöjligt så i alla fall till sin gamla arbetsgivare.

Det är här man kan dunka huvudet blodigt mot den vägg som LAS utgör.  Fackets såväl första som sista ord till patienten är: Vad Du gör så släpp inte taget om din anställning.  Och just denna inställning torde vara den i särklass vanligaste anledningen till att rehabiliterings-ansträngningar misslyckas. För det misslyckas ofta.

Jag har grälat massor med gånger om detta med fackliga representanter. Det vanligaste försvaret för LAS förr var att ”det är en reform som vi fått strida så länge för, att vi aldrig kommer att släppa den.” 

På senare tid har man istället försvarat lagen med att det numera är ganska lätt att via fackliga förhandlingar argumentera sig fram till en uppsägning som är en adhoc-lösning – avsedd för det enskilda fallet. Detta är i och för sig bättre än  ingenting men ändå en dålig lösning eftersom tidsutdräkten oftast blir lång, ibland flera år, vilket i sin tur leder till att patientens tillstånd, efter ett antal försök att återgå till en gammal men hopplöst olämplig arbetsplats, blivit så försämrat att livskvalitén försämrats och urvalet tänkbara alternativa placeringar krympt ihop så till den grad att man inte kan hitta någon tänkbar ny arbetsplats.

Den tilltänkta reformen med obligatorisk prövning är säkert en förbättring. Det finns gott om exempel på patienter som lämnats åt sitt öde i flera år, där enda kravet varit att inkomma med nya sjukintyg en gång i halvåret.  Det hade varit bättre om tiden varit ännu kortare, i varje fall till en första prövning. Tre månader brukar man ha som en tumregel, därefter börjar patientens psykiska motstånd mot rehabilitering pga av tillvänjning öka. 

Den fackliga reaktionen är typisk; att likna allting vid katastrof, som inte innebär ständig strykning medhårs av människor som skulle må mycket bättre av att inte lämnas ifred med en i längden hopplös situation. Särskilt när det är den förhatliga alliansen som agerar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Låt två akuta problem bli till ett nytt framgångsföretag!

onsdag, 10 december, 2008

SvD Brännpunkt har idag en artikel av ingenjörernas fackklubbsordförande Magnus Sundemo vid Saab och hans kollega Håkan Danielson vid Volvo. Det är ett ingen dum idé så långt jag kan förstå.

De beskriver den den lättförståeliga frustration man känt på utvecklingsavdelningarna när avancerade tekniska lösningar har stoppats från andra sidan Atlanten eller flyttats dit. Avdelningarna är dock fortfarande intakta och besitter all den kompetens som behövs för att hålla en bilindustri i utveckling och i produktion. Det finns också vilande projekt som på kort tid skulle kunna arbetas fram till produktion.

Det är inte heller svårt att förstå att skall något göras så måste det göras fort, innan fler hunnit varslas och/eller lämnat sina platser på eget initiativ. De riktiga spetsarna brukar vara dom som är först iväg.  Ändå hade man kanske önskat sig att de två förslag man har inte hade framförts som krav.

Det första ”kravet” är att det skapas en gemensam utvecklingsorganisation, gärna en utveckling ur vad som redan finns vid Lindholmen Science Park. Bland annat skulle detta göra det mer lockande för spetskompetensen att inte lätta på vingen utan stanna på plats.

Det andra är att regeringen snarast tillsätter en arbetsgrupp för att utreda och definiera ett nytt gemensamt bolag med pluralistisk ägarstruktur.

Staten själv skall inte behöva stå som ägare, skriver man. Det borde finnas möjlighet, tycker jag, att hitta välvilligt inställda intressenter bland andra presumtiva ägare: större industrikonglomerat, fonder av olika slag (pensionsdito) och enskilda. Den tyngre fordonsindustrin med snarlika namn skulle kanske också kunna vara intressenter – mycket utvecklingsarbete kunde ju vara en gemensam angelägenhet.

Flera har redan börjat kommentera artikeln och det finns gott om positiva inslag. Bloggen  Jakob Heidbrink – Meddelanden från juridikens maskinrum  för ett långt och lite grumligt resonemang helt baserat på uppfattningen att artikeln är en partsinlaga för ingenjörer.  Man undrar varför bara ingenjörerna skall gynnas, vem skall ta hand om försäljarna och arbetarna, och är det inte lika synd om alla andra som varslas. Typiskt svenskt rättvisetänkande, men föga rationellt. Det behövs både ingenjörer, arbetare och försäljare i en bilindustri, men i ett teknikskifte som det vi nu har är det utan tvekan ingenjörerna som är lättast och angelägnast att hålla sysselsatta till en början.

Bara för att författarna råkar vara ingenjörernas företrädare kan man inte utgå från att det skulle vara en inlaga för just den yrkeskategorin.  Hur skulle f.ö. det vara möjligt? Inga ingenjörer vill i längden jobba för bilar som inte skall tillverkas.

Det har spekulerats i att bilarnas tid på jorden snart skulle vara ute. Fortsättningsvis skulle vi cykla, åka tåg eller buss eller möjligen flyga. Det kan väl ingen tro på på fullt allvar. Det kommer för all framtid att vara så att vi nästan alla vill disponera en egen bil. Just nu befinner vi oss i ett teknik-skifte, hybridbilar av olika slag och elbilar är på väg in  och många av oss bara väntar på att de  skall finnas i sinnevärlden. Väntetiden lär inte bli så lång. Det är en fråga om att överleva under en kort period av stiltje, samt att vara framma med de första modellerna av den nya bilen, mindre fordon kanske första tiden, och med ny bränslesnål teknik. De som först har lockande exemplar till salu kan räkna med att inom något år göra lysande affärer.

Det staten kan göra är:

  1. att hjälpa företagen med deras insatser på forsknings- och utvecklingssidan. Att det inledningsvis i första hand håller ingenjörerna under armarna får man stå ut med.
  2. att se till att äldre fordon avvecklas snabbast möjligt med hjälp av skrotningspremie.

Jag tycker personligen idén är god och föreslår att staten gör som man ”kräver”. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,  

Mer om bilar. Är vi osugna på att köpa dom?

fredag, 5 december, 2008

I SvD:s näringslivsbilaga hittar jag längst bak en liten krönika av Tove Carlén,  som menar att svenskarna är just sjukt osugna på att köpa bil. Denna språkliga förnyelse var inte så ny upptäckte jag,  utan gav lite träff på diverse på Google. Men det var ju inte svårt att förstå innebörden: just nu är det inte kul att köpa bil. 

(Artikeln gick inte att länka – finns inte med på nätbilagan av någon anledning.)

Tove Carlén tror inte på skrotningsbidrag, som jag rekommenderade för bara någon dag sedan.

Hon gjorde en liknelse med mjölk. Inte häller man ut mjölk för att få bidrag till att köpa ny menar hon. Det skulle jag göra om mjölken var gammal och ”gällen”, som det hette förr i tiden.

Däremot köper jag inte ekologisk mjölk, som Tove gör. Det finns inga studier som kan påvisa någon reell skillnad utöver priset.  Som gammal mölkbonde hävdar jag att den vanliga mjölken är minst lika bra, och dessutom billigare.

Så vi är inte riktigt eniga, Tove och jag.

Om nu inte svenskar vill köpa bil så är det ändå väldigt många som vill sälja. På blocket finns idag annonser om 129’212 bilar till salu. 17’274 av dem begär man 20’000 eller mindre för. Det var vad jag föreslog som lämplig skrotpremie. De skulle försvinna från marknaden omgående i händelse av skrotbidraget. Anders Borg skulle bli ynka 340 miljoner fattigare. Och majoriteten skulle genast börja leta efter annan bil  i passande prisläge över 20’000. Och dom som sålde dom bilarna, skulle också byta upp sig, och allra överst skulle en hel hög människor bli pigga på att köpa en miljöbil.

Jag tittade på en lång rad annonser på de här billiga bilarna under 20’000. En blandad  eskader  men det stora flertalet skulle man gärna se försvinna från vägarna. Särskilt ur koldioxidsynpunkt.

En sak tror jag Tove och jag är ense om. Etanolbilarna borde bort. Vem vill köra långa omvägar för att tanka något som gör livet surt för fattigt folk i u-länder. Men det finns hybridbilar och det finns mycket snåla dieslar – Volvo gör  åtminstone en. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Rot-bidrag, en god idé, och flera goda idéer därutöver..

fredag, 5 december, 2008

Jag har just hört på radion att det blir bl a ROT-bidrag fr o m måndag. Det blir en hel del annat också som verkar förnuftigt och leder till att någonting blir gjort. Ren presentutdelning är det inte fråga om. 15 miljarder tror jag notan var på. Titta gärna i min önskelista.

Glädjande att höra detta, men mycket trist att lyssna till oppositionens dvärgalåt. Jag rör mig ju inte precis i några partikretsar utan mest bland vanligt folk. Det tycks ganska allmänt, även bland förmodade sossar – man är aldrig säker på tillhörigheten numera – att oppositionen är mer än lovligt gnällig. Att föreslå fler bidrag är väl ingen konst. Att begränsa sig och komma med lite i stöten och om möjligt avläsa reaktionen är svårare.

Jag har åtskilliga kritiska synpunkter på alliansens fögderi, men endast en mycket orättvis person kan tycka att de skött ekonomin dåligt. Det finns knappt något land i  EU-området – och inte många utanför heller – som inte skulle vilja byta ”balansräkning” med oss. Borg lättar lite i sänder på pungen. Som smålänning har jag inte svårt att föreställa mig hur han känner sig. 

Sossarna har bara knorrat hela tiden som detta byggdes upp, och nu knorrar de för att vi inte bums river ner.  Östros och Sahlin och idag också till min besvikelse Lena Westerlund är för sorgliga att höra på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bilar, varför vill vi inte ha dom??

torsdag, 4 december, 2008

SvD har en bra ledare om Volvo, SAAB och bilhandeln som sådan idag. Mona Sahlins propå om att Svenska Staten skall ta över avvisas. Däremot påpekas att det inte behöver betyda att Rheinfeldt o grabbarna (o tjejerna) kan rycka på axlarna åt sakernas tillstånd. Utan sugna bilköpare kan Maud Olofsson ligga i som en bäver utan att det hjälper, skriver man . Och det är naturligtvis den springande punkten.

(mer…)

Monbiot talar allvarsamma ord. Bör man lyssna?

onsdag, 3 december, 2008

Sedan länge e-prenumerar jag på George Monbiots hemsida. Det kan komma upp till 10-20 mail om dagen när hans kommentatorer är som värst i farten. Ingen orkar läsa allt, men ibland tar jag mig en titt. Några gånger varje månad anländer något av hans egen penna. Alltid läsvärt och oftast något att grunna på. Jag har f ö även läst hans bok ”Heat”. Väl dokumenterad, rik på synpunkter. Inledningsvis negativ till kärnkraft, men hans uppfattning har svängt. Avrättar tidigt alla skeptiker och har länge ansett att det brådskar med åtgärder och att de måste bli omfattande. Sedan länge en tillskyndare av drakoniska åtgärder.

(mer…)