Arkiv för juni, 2008

Pinsamhet en gång till fast värre och på TV.

lördag, 14 juni, 2008

Dramadokumentärer från framtiden brukar inte roa mig särskilt. Men när TV 2 enligt programtablån skulle visa en sådan med titeln ”2075: När prognoserna slår in”, så kändes det nästan som ett måste att titta.

Nu är det gjort. En och en halv fullständigt bortspilld timme. Har aldrig i mitt liv skådat så bedrövligt dravel. Illa spelat av skådespelare som inte förtjänar namnet. Manus under all kritik med några särdeles töntiga parallell-handlingar från olika delar av världen.

En åldrad kvinnlig vetenskapsman som skrivit en rad med miljö-protest-böcker, som nu färdas till häst norrut genom Amerika och Kanada för att tillsammans med en yngre kollega (?) beskåda världens sista isbjörn, dräktig (tack och lov?), och i sinom tid erbjuda sig som kost åt sagda björn när de står öga mot öga och därefter gå under i någon slags iskataklysm medan björnen sätter sig i säkerhet.

Flyktingar från Afrika som färdas till fots eller på kamelrygg i grupper om två genom ett utvidgat glödhett Sahara där alla oaser torkat in, försedda med en vattenflaska som de ideligen synes tömma för sista gången för att sedan hamna i uppsamlingsläger där hälsan testas, och användbarheten prövas innan ett fåtal utvalda får susa på en transmediterran futuristisk snabbjärnväg mot ett Europa som delvis förtorkar, delvis drunknar i ideliga översvämningar.

Eller en kvinnlig vingårdsägare, ständigt lika förgråten och plågad, som sitter och eldar upp sina sista förtorkade vinstockar för att därefter plantera apelsinplantor som ersättningsgröda, bara för att se sina allra sista vattenreserver beslagtas av en global ”regering”.  Detta följes i sinom tid av ett ”välsignat regn” som en liten kolonn nyanställda invandrare, skrudade i bländvita korta dressar med breda röda bälten, från ett plågat Afrika fyller vattenförråden med, varefter alla gemensamt plaskar runt och fröjdas åt snabbt groende apelsinplantor.

 Allt ihop försett med futuristiska inslag som fjantig utstyrsel a la ovannämnda som väl skall ge en bild av vad modet kan tänkas kräva om 67 år. Därutöver skymtar inslag från alla möjliga katastrofer: orkaner, vinade torra ökenvindar, brusande floder med bortslitna broar, ”murar” av upptornade bilvrak som man försökt hejda Saharas frammarsch mot norr med, ändllösa flygfält där tusen sinom tusen flygplan står uppställda för skrotning etc.

Då och då finns inklippt en speakerröst som läser upp texter som verkar hämtade från miljöpartiets barnkammare och är försedda med intetsägande bilder med jordklotet bakom olika grafiska figurer, möjligen ägnade att ge det hela lite vetenskaplig stuns.

Man kan undra vem som förmått TV att visa detta vidunderligt pekoralistiska skräp.  

SvD har i dagarna visat upp flera översiktliga  och delvis bra artiklar kopplade till klimatfrågan. Främst har de haft anknytning till den aktuella debatten om etanol och andra biobränslen. Bra grafiska illustrationer som SvD brukar ståta med. Det finns fog för invändningar och en hel del sådana kan man också finna i den vanliga floden av kommentarer.  Sammantaget bra och rätt allsidig information. Liknande material finner man titt och tätt på många andra håll också. Om man kan komplettera pappersupplagornas material med valda kommentarer i nätupplagan så förtjänar det namnet folkupplysning.

Den smörja som TV – som säger sig verka för djupborrande public service – presenterat i kväll, förtjänar ingen positiv benämning alls. Inte ens den värsta alarmist kan tycka att detta misch-masch är av något värde.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,    

Pinsamheter? Åsikter och fakta om ”livets gas”.

tisdag, 10 juni, 2008

Fredrik Ljungberg hade i förrgår ett inlägg om Pinsamheter. Det refererar i korthet ett par inlägg av Per Olof Eriksson och Sverker MartinLööf , m fl. i DI.  Ljungberg  gör ganska stort nummer av att dessa näringslivstoppar personligen redovisar åsikter som avsevärt avviker från mer officiella ställningstaganden från deras företags styrelser.

Det är svårt att inte instämma i Ljungbergs synpunkter även om det väl inte kan anses som särskilt uppseendeväckande att enstaka tongivande toppar devierar från styrelsebeslut och policyhandlingar. Snarare är det väl ett hälsotecken att andra medlemmar i företagsledningarna tycks ha ett reellt inflytande också.

Det finns mängder med kommentarer i DI och jag (och knappast någon annan heller, gissar jag ) har väl orkat läsa dem alla. Jag tänker inte blanda mig i meningsutbytet.

Men jag kan inte underlåta att än en gång yttra mig igen om koldioxidens eventuella nytta  och/eller skadlighet.  Per-Olof Eriksson skriver i ingressen: Koldioxid är livets gas, oundgänglig för allt liv på jorden. – – – Med stöd av Gösta Wallin, professor emeritus i oceanografi och klimatforskare, skrev jag ett avskedsbrev till Volvostyrelsen, när jagnyligen avgick. Artikeln är baserad på detta.”

Jag har hört Gösta Wallin predika dessa numer nästan mantra-lika ord tidigare. En  sympatisk man med en professor-emeritus-framtoning som inger respekt och tillit. Likafullt har han i detta avseende fel. Koldioxid har inte gjort sig förtjänt av beteckningen LIVETS GAS. Möjligen  skulle jag kunna tänka mig Dödens Gas istället, men  uppfinningsrika människor har under framförallt förra århundradet hittat på så många vidriga dödsbringande gaser att denna beteckning på koldioxid skulle skulle leda tanken vilse totalt.

För det första:

Koldioxid är inte oundgängligen nödvändig för allt levande, annat än indirekt. Vi människor liksom alla andra djur –  mer elller mindre – klarar oss förträffligt utan denna gas i atmosfären.

Peter Stilb har en gång förklarat för mig att funnes den icke skulle det inte heller finnas några växter och följaktligen inte heller något att äta. Indirekt skulle vi alltså dö. Nog tycker jag att det är tveksamt om det motiverar beteckningen Livets Gas. Syre skulle passa bättre, utan det skulle allt liv utom cyanobakterier och en del andra mikroorganismer gå en död till mötes.

För det andra:

Gösta Wallin och talrika andra professorer, både emeretii och yngre, hävdar att koldioxid är ogiftigt. Som en i kommentar-sammanhang rätt vanlig pseudonym brukar skriva, totalt ogiftigt, vi skulle klara en mycket högre koncentration i atmosfären utan besvär, 200 ggr mer, typ. 

Jag kan försäkra honom (eller möjligen henne ) att vi i händelse av en sådan koncentrationsökning alla skulle vara döda inom någon timme.  385 ppm x 200 = 77000 ppm, dvs 7,7 %. Koldioxidhalten i vår utandningsluft ligger kring 5% och när värdet i atmosfären når dit kan vi inte längre göra oss av med den koldioxid vi själva kontinuerligt bildar. Då stiger raskt halten kolsyra i blodet, pH i vävnaderna sjunker och livet flyr snabbt.

I själva verket är vi i farozonen vid långt lägre koncentrationer. Hygieniskt gränsvärde för 8 timmars arbetsdag går vid 0,5 % för människor, ett värde som lätt överskrides i dåligt ventilerade lokaler där många människor och/eller djur finns. Det är blott tretton gånger så mycket som vår nuvarande friska luft innehåller. Höns är känsligare än vi och har gränsvärdet 0,3 %. Pälsdjur brukar f ö avlivas med koldioxid.

När man dagligen läser ett antal artiklar i klimatfrågan snubblar man ideligen över häpnadsväckande uttalanden som t ex: Koldioxiden är ogiftig i sig. Att vi inte klarar höga koncentrationer beror på att den undantränger syrgasen, så det är brist på den vi far illa av. 

Till bland annat den omtalade olyckan med vulkanisk koldioxid som dödade 1700 människor och mängder med  kreatur i Kamerun när den bubblade upp ur kratersjön Lake Nyos en dag för bara 32 år sedan, har man kommit med denna förklaring. Den är helt fel. (En kommentator hävdade t o m att man hade blandat ihop koldioxid med kol(mon)oxid, vilket är lika fel det.)

Koldioxid undantränger naturligtvis en del andra gaser när den ökar till flera procent men det drabbar främst kvävgasen som är den största delen i luft. Blandar vi luft med t ex 5% koldioxid sjunker syrgashalten från 20% till 19 %, vilket helt saknar betydelse för vår andning. Koldioxid-döden sammanhänger istället med svåra störningar i kroppens metaboliska maskineri framförallt kopplat till rubbningar i pH-balansen.

(Kolmonoxid ger en helt annan typ av kvävningsdöd med bl a karakteristisk missfärgning av kroppen som de flesta läkare torde känna igen direkt.)

För det tredje:

Prof Em James Lovelock, torde vara välkänd för flera klimatintresserade. Hans andra GAIA-bok rekommenderas till läsning, för den som inte redan lyckliggjort sig själv med det. Där finner man bland annat hans numera allmänt accepterade resonemang  om hur livet utvecklats från det cyanobakterierna tillkommit – ungefär. Det rör sig om en tidsaxel graderad i miljarder år inledningsvis.

Till en början bestod jordens atmosfär i mycket hög grad , 80 % eller mer, av koldioxid. Syrgas var frånvarande. Så småningom kunde cyanobakterier omvandla koldioxid till kol-föreningar och syrgas utan hinder av att syrgas till en början inte fanns.

I själva verket tycks det vara en regel att planeter vars atmosfär domineras av koldioxid, som t ex Venus, är ”döda” planeter, dvs saknar liv. Planeter vars atmosfär håller en försvarlig halt av syrgas, som jorden, kan däremot innehålla liv. Så långt vi vet är jorden den enda hittills noterade planeten med en hög halt syrgas i atmosfären, och tillika den enda med liv.  

James Lovelock redogör i sin ”The Ages o Gaia” bland annat för hur atmosfärisk syrgas bildas av liv och sedan utgör en förutsättning för livets vidare utveckling. Det är en fascinerande läsning som kan rekommenderas den som funderar mycket över hur det kommer sig att vi finns här på vårt lilla klot, och som undrar om det kan finnas liv på fler ställen.

Har man läst och förstått så inser man att riklig förekomst av syrgas i en planets atmosfär är en förutsättning för att liv skall finnas. Detta är för övrigt också en förutsättning för att vatten i större mängd skall kunna finnas, vilket i sig också anses vara en förutsättning för liv. Total frånvaro av koldioxid skulle kanske omöjliggöra liv, men är såvitt jag vet inte något känt förhållande någonstans. Dock är det en intressant tanke att livet kanske så småningom helt kunde förbruka all koldioxid och så bli sin egen undergång. Inte bidrar det till att motivera beteckningen Livets Gas. Ej heller är det skäl att fortsätta att öka halten i atmosfären.

För det fjärde:

Ideligen får vi från skeptikernas skara höra att koldioxid skulle öka skördarna och få skogen att växa snabbare. Det finns veterligt inte mycket stöd för det, även om det finns lite. Men det är inte en universell regel. Man kan vänta sig ett positivt utfall i vissa avseenden, men negativa i andra. Bara för att man bränner propan i vissa växthus för att öka skörden av tomater, så kan man inte dra annat än möjligen den slutsatsen att ökad fossil förbränning skulle marginellt öka produktionen av just tomater.

Det som så långt vi idag vet skiljer jorden från andra planeter är att vi har en syrgasrik atmosfär och att vi har liv.

Det förefaller mig långt naturligare att kalla syrgas för livets gas, om man till varje pris måste förse en gas med en poetisk benämning. Det är nog också syrgas man normalt i vardagslag förknippar med liv.  Livgivande syrgas är i varje fall för en doktor en ganska självklar kombination.

Jag tillhör inte dem som utmålar hotande katastrofer och civilisationernas snara undergång som en följd av vår förbränning av fossiler. Men oavsett hur det förhåller sig med koldioxidens effekt på vårt klimat, så kan ingen förneka att fossila bränslen är en ändlig resurs om kostnaderna för att utvinna dem skall vara rimliga.  Det finns alltså goda skäl för att se sig om efter andra lösningar. Och det finns ingen som helst anledning att förgylla koldioxiden med lånade poetiska och positivt klingande benämningar bara för att stimulera till ökad produktion av denna onödiga gas genom ytterligare förbränning.

Dessutom kan det kanske vara klokt att betänka alla andra miljömässiga nackdelar som de fossila bränslena medför. Då tänker jag inte bara på oljekatastrofer och gruvdöd. Kvicksilverhalten i våra insjöfiskar, som varit i sjunkande ända sedan kvicksilverbetning förbjöds, är nu åter i ökande som vi kunde läsa häromveckan. Den här gången är det inte ett relativt lättlöst lokalt problem utan ett nytt hotande globalt elände eftersom det  kvicksilvret emanerar från den snabbt ökande  förbränningen av kol.  Olyckligtvis är detta fossila bränsle långt ifrån att ”peaka”.  

Sammanfattningsvis:

Livets Gas är en helt omotiverad och korkad benämning på koldioxid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Snörstump 20. Om gaser och om avgaser.

torsdag, 5 juni, 2008

Sjukdom, trädgårdsarbete, två 70-årspartajer och ett 80-årsdito, båten äntligen i sjön om än ej riggad, solfrossa och försenade nyårslöften har präglat min dag i ett par veckor. Jag har en jättehög med idéer och kommentarer att skriva om men inte tid. Dock har jag idag hittat ett litet uppslag inför vilket man undrar varför ingen tänkt så förut.

I Ny Teknik kan man läsa idag om ett sätt att utnyttja avgasernas värme i explosionsmotorer. Det är några tyska ingenjörer vid Fraunhoferinstitutet som kommit på att utnyttja avgasernas temperaturöverskott – c:a 400 grader – till att medelst en termogenerator producera den energi batteri och tändning behöver. Då slipper man öda motorkraft på att driva en vanlig generator.

(mer…)