Arkiv för februari, 2007

Bilar, teknik och politik.

onsdag, 28 februari, 2007

När man läser eller hör vad politiker skriver eller säger i klimatfrågan så kan man tro att bilar ( och flyg ) är enda problemet.  De är en stor del det medges, men politiker om några, borde kanske inse att dessa våra käraste leksaker inte är det man i första hand skall rikta in sig på om en bredare allmänhet skall vara med på noterna. (mer…)

Metafrågor!

onsdag, 28 februari, 2007

Började denna blog med entusiasm och intresse och tänker fortsätta med det. Dessvärre råkade jag inte riktigt förutse hur mycket arbete det är med en flyttning, för det är vad jag i huvudsak måste syssla med de närmaste 2-3 veckorna. Jag vet att länkning inte fungerar och jag har inte slutgiltigt bestämt mig för hur ”skinnet” skall se ut. Den som till äventyrs har hittat hit – jag har avsiktligt låtit bli att föra ut bloggen så länge den inte funkar som jag tänkt mig – hoppas jag ändå vill återkomma.  Att skriva små stumpar tar mindre tid – och är roligare – så helt händelselösa veckor väntar inte.

Bengt Axmacher

Etanol, En felsatsning utan like.

måndag, 26 februari, 2007

I SvD’s näringsbilaga kan man idag läsa en ”analys” av etanolen. Sverige har just påbörjat en utökad satsning, 15 miljarder skall investeras och tiodubbla produktionen till 750000 kubikmeter. Det låter mycket men är ändå mindre än en tjugondel av vad Brasilien redan producerar.  Tanken är att det skall reducera utsläppen av koldioxid. (mer…)

Utsläppsrätternas flopp.

lördag, 24 februari, 2007

Försäljning av utsläppsrätter har varit en viktig punkt i det svenska programmet för reducering av koldioxid. Det har förefallit dunkelt hur det egentligen skall fungera. Före jul annonserades det att utsläppsrätter vore en bra julklapp. Vitsen var att man inte skulle göra något med den utom möjligen hänga den inramad på lämpligt ställe. Outnyttjad skulle den innebära minskade koldioxidutsläpp. Pengarna hamnade delvis i Svenska Naturskyddsföreningens fickor, delvis någon annanstans. (mer…)

Målsättning

fredag, 23 februari, 2007

Först hade jag tänkt döpa denna blogg till ”Back to 1955”. Det året tog jag studenten och livet började på allvar. Sommaren var också en av de bästa jag haft. Koldioxiden i atmosfären var det ingen som oroade sig för. Halten var 315 ppm. Nu är den 370 ppm. Skall vi reducera den till 1955 års nivå måste ungefär 300 GtC (gigaton kol) bort ur lufthavet. En i sanning gigantisk uppgift. Det torde inte var möjligt att klara annat än om man hade sekel till förfogande.

Vetenskapsmän tycker nog också att ambitionsnivån kan vara lite mera realistisk. Ändå måste man ha klart för sig att även om vi med något konstgrepp skulle kunna stanna där vi är helt plötsligt, så skulle det för det första naturligtvis inte innebära någon klimatisk förbättring jämfört med idag. Tvärtom skulle det fortsätta i många år, glaciärer skulle smälta i samma takt som idag, havet stiga och översvämningar och stormar skulle återkomma lika frekvent som de senaste åren. Någon gång kommer vi naturligtvis till någon klimatisk balanspunkt. Men det kan dröja länge. Även om koldioxiden bringades i balans bums genast.

Ändå nöjer sig den som är realistisk med att vi kanske skulle kunna sakta ner gradvis och hitta en balans för koldioxiden mellan 400 och 500 ppm. Då skulle utvecklingen accelerera lite till, men om vi lyckades skulle vi uppnå ngon slags balans i alla fall, fast värre än idag, dock okänt och svårbedömt hur mycket.

Gör vi inget, utan nöjer oss med business as usual, är vi upp i 700 ppm lagom till nästa sekelskifte. Det enda goda med det skulle vara att det ibland dem som ännu levde funnes det förmodligen ingen som inte fattat sammanhanget.

Politikerna inser alltmer situationens allvar. Kyotoprotokollet, som för det första inte omfattade de största problemstaterna – USA och några till, har hittills inte lett till någonting alls. Sverige är väl enda landet som ligger i närheten av måluppfyllnad. Det, Kyotoprotokollet alltså, anses nog också överspelat av de flesta. Här i EU talar man nu om 30% reducering av utsläppen. Den mångfaldigt prisbelönte brittiske journalisten George Monbiot argumenterar i sin mycket väldokumenterade bok Heat övertygande för att vi inte skall nöja oss med mindre än 90 %. Han visar också att det borde vara fullt möjligt.

Här i Sverige är vi nöjda med att vara duktigast i klassen. Med vårt läge, våra skogar och andra naturtillgångar och vår lilla befolkning vore det väl skam annars. Göran Persson tillsatte en blandad samling vetenskapsmän, politiker och representanter för olika organisationer till något som kallades oljekommisionen. I höstas avgavs en rapport, applåderad av åtskilliga av dem som själva medverkade. Dokumentet ifråga är ett aktstycke präglat av skrytsamma påståenden, lösa resonemang och fromma förhoppningar. Biobränslen utgör det största trumfkortet, som skall lösa alla våra problem och spåren syns redan i de nya mackstolpar som börjar dyka upp och i uppstartningen av nya etanolfabriker.

Det är min absoluta övertygelse att detta är en jättelik felsatsning som en gång kommer att dömas hårt av historien. Det finns flera skäl och jag skall vartefter återkomma till dem, om möjligt ett i taget. Åtskilliga delar min åsikt, men genomslaget i media är dåligt för protester. Miljörörelsen av nästan samtliga schatteringar, Svenska Naturskyddsföreningen, Greenpeace, Fältbiologerna och det politiska etablissemanget har bestämt sig och lyssnar inte på någon annan. Alla dessa organisationer och några till har för tillfället som godhetens och förträfflighetens apostlar ett enormt moraliskt övertag i alla diskussioner.

Resonemang i TV och radio lämpar sig för övrigt inte mycket för att förklara varför den hejdlösa tilltron till biobränslen är stollig. Det kräver långa förklaringar, ett vaket sinne och ett kallt huvud.

Frågan lämpar sig inte för omröstningar.

Jag återkommer. B.Ax

Välkommen

torsdag, 22 februari, 2007

Det har skrivits och talats mycket om klimatfrågan och växthuseffekten senaste månaderna. Frågan har intresserat mig sedan slutet av gymnasisttiden. Mina föräldrar hade ett då populärt bokverk, ”Kunskapens Bok”. Under atmosfär hittade jag där en kurva beskrivande koldioxidens koncentration i atmosfären utmed en tidsaxel. Den zigzagade sig fram, alltid ett stycke uppåt under vintern och ett lite kortare stycke neråt under sommaren. Summan blev en stadig rörelse uppåt.

Oljeeldningen hade just gjort sitt segertåg genom Sverige. En kubikmeter av detta bränsle kostade under hundralappen och man slapp allt slit med ved som skulle kapas,spräckas och bäras in. Min far var ingenjör och pannkonstruktör, men inte entusiastisk. Han oroade sig över just den kurva jag hade hittat och talade ofta om vätgas istället, energirikt och med vatten i stället för rök och koldioxid.

Åtskilligt senare, under den första oljekrisens år i början på 1970-talet, kunde jag som nybliven skogsägare glädja mig åt eget bränsle att värma stugan med. Det blev så småningom vanligt med fliseldning och jag slet mycket med att släpa fram röjningsvirke och hugga till flis i en egen flistugg. Men det dröjde innan det fanns ett mera påfallande kommersiellt intresse för min produkt och satsningen blev en ekonomisk besvikelse.

I slutet på 80-talet läste jag för första gången om en begynnande oro för koldioxidkurvan som jag hade hittat mer än 30 år tidigare och jag fick lära mig vad växthuseffekt var för något. Till en början trodde jag att det sent omsider skulle bli en rennäsans för min flisverksamhet, men nu var hanteringen av det man döpt till biobränsle mekaniserad och min gamla flistugg sorgligt inadekvat.I början på 90-talet hade jag lämnat lantbruk och skog bakom mig, min rygg och mina knän pallade inte längre. Miljöintresset blev mer teoretiskt och fokuserat på frågan om den ständigt stigande koldioxidhalten och jag började läsa mera systematiskt om ämnet. Miljörörelsen var aktiv, jag sympatiserade med den i stor utsträckning men utan något egentligt engagemang.

I början av 1994 hände något som gav en insikt som drog undan mattan för mina åsikter. En struntsak egentligen, men för mig blev det viktigt. Jag till och med författade en artikel som jag skickade in till Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Faktiskt tyckte jag att jag kommit på något som borde ha gjort en publicering självklar. Men det tyckte man inte på Svenska Dagbladet.

Här hittar du som pdf-fil den artikel jag skrev  i Januari 1994.

Det har gått 13 år. Jag har hunnit modifiera en del av de åsikter man kan skymta i artikeln, men i allt väsentligt tycker jag fortfarande likadant. Klimatfrågan har blivit något som vi diskuterar allmänt emellan varandra, vetenskapsmännen är mycket oroade, politikerna är lite oroade, miljörörelsen går nästan i spinn. Ett flertal böcker har getts ut i ämnet. Det har gjorts film och det har presenterats en hel programsvit på TV. Fortfarande finns det ganska många som inte tror ett dugg på detta, oftast hänvisande till argument som: ”Det begriper ju vem som helst att det är båg” eller ”Avsiktlig desinformation från vetenskapligt håll eller politiskt håll.”I inledningen till Carbon Trading, en bok i serien Development dialogue av Dag Hammarskjöld Foundation, påpekar författaren att den person som inhämtat elementära fakta i klimatfrågan men likväl hävdar att han inte ett dugg tror att det föreligger ett problem, kan sägas ha stuckit huvudet i sanden till den grad att endast tårna syns.

Jag tänker framgent inte fördjupa mig i skuldfrågan annat än kanske kort kommentera när nya slående katastrofer är aktuella. Det finns många andra som gör. Istället vill jag undersöka och diskutera vad som är genomförbart och ändamålsenligt att göra åt saken.

Vi har fått en rad råd om hur vi skall agera av t ex Naturvårdsverkets Generaldirektör Lars-Erik Liljehuvud; i studion efter det TV:s serie Planeten avslutats. På direkt fråga om vad vi lyckligt lottade invånare i Sverige kunde göra för att stoppa en annalkande katastrof av dessa dimensioner svarade han gravallvarligt men vänligt leende. Vi kunde öka däckstrycket i våra bildäck för att minska på bensinförbrukningen, vi kunde använda energisparlampor och vi kunde försöka samåka mer, så att vi var åtminstone två i varje bil.Om man, som jag, tror att stora problem väntar oss om vi inte agerar resolut och snabbt, så kan den bagatelliserande attityd detta speglar och som också skymtar i andra officiella sammanhang, göra en lätt desperat.

Desperation är i och för sig inte det vi behöver utan snarare ”kallt huvud och varmt hjärta” för att låna ord från Prof Bengt Kriström i en artikel om Alarmismen i tidskriften NEO

Jag skall försöka det. Kommentarer vill jag naturligtvis också ha, gärna roliga och pregnanta men helst åsikter som baserar sig på fakta. Ange gärna källor

.