Jag har flera gånger tidigare skrivit om klimatskeptiker. På senare tid har jag gett dem viss credit – det finns problem som de s k alarmisterna inte riktigt vill kännas vid. Tidigare har jag påtalat den trista ton som skeptiker brukar använda, präglad av hån mot personer med avvikande inställning och av paranoida föreställningar om komplotter och egennyttigt sneglande på möjligheter till forskningsstöd mm.
Idag kan man läsa i Klimatbluffen följande apropå isbjörnar:
Om man inkluderar den lilla systerön Gozo i Malta så ser man från marknivå en obruten horisont i alla väderstreck. Vi landade där för snart 3 veckor sedan. Redan i taxin in till Sliema stod det klart att denna lilla plätt i havet, stor som ett tiondels Gotland, är svårt överbefolkad. Den knappa milen gick nästan endast genom stadsmiljö och det var livlig trafik på underdimensionerade vägar och gator.
Gotland har c:a 56000 inv på sina 3140 km2 och Malta drygt 400’000 på 316 km2 och det märks. Tydligast noterade vi detta i Valetta, huvudstaden, med endast drygt 6000 invånare men en ring av sammanvuxna städer runtom. Med en flertusenårig historia är staden, innanför sina enorma skyddsmurar, på världsarvslistan och bussar och bilar måste hålla sig utanför.
Erland, en av mina regelbundna kommentatorer, har glatt sig åt gårdagens inlägg. Han har separat skickat mig illustrationen nedan.
Den visar hur tidpunkterna för IPCC:s rapporter alldeles förträffligt passar in med topparna på de mest markanta temperaturökningsperioderna.
Denna kurva redovisas nu lätt triumfatoriskt här och var på skeptikerhåll. (Följ länken om min bild blir dålig.)
Som någon av de läsare som följt mig ett tag kanske minns så skrev jag för snart ett halvår sedan ett inlägg om förnekelsen och Fred Singer och en del annat. Jag var då ganska ny i den här bloggvärlden och hade efter sökande om information hamnat mitt i en massa företrädesvis amerikanska sajter som mer eller mindre uppenbart spred desinformation i klimatfrågan. Trots goda föresatser att min blogg skulle ha som utgångspunkt att det föreligger ett klimatproblem och att diskussion i den frågan kunde ventileras någon annanstans, så spårade det ur. Först så småningom har jag kunnat åtminstone delvis befria mig från en obehaglig känsla att mina utgångspunkter var fel. Man skall inte tro att desinformation inte kan smitta en som är vaccinerad.
Sent i går kväll surfade jag runt på ett antal miljöbloggar och strödde en och annan kommentar i mitt kölvatten. Sedan släck och godnatt.
Idag minns jag att någon annans kommentar någonstans tröstande uttalade något i stil med ”Strunt i skeptikerna, de är ju bara en handfull stollar nu.”
Jag minns också att jag själv lade till några rader om att jag kanske inte tycker att skepsisen avtar. Var jag skrev någonstans har jag glömt, borde nog ha ett program som håller reda på var jag kommentarer.
De sk skeptikerna hävdar i relativt stort antal och med jämna mellanrum att det är kyla vi skall frukta och inte värme. Och så talar man om istider och menar att under långliga tider har isen härskat över stora delar av klotet och sedan har det kommit en liten paus när den smält undan och det har blivit drägligare för att sedan snart nog bli kallt igen . Nordamerika och stora delar av Europa och Sibirien har hamnat något tusental meter under is för kanske hundratusen år innan det blir dags för en ny värmeperiod när mänskligheten kan breda ut sig och blomstra några tusen år igen.
Förnekare gläder sig förmodligen åt den fimbulvinter man fått i stora delar av norra Kina. Det stämmer ju inte riktigt med vad som sägs om en varmare planet. World Environment News bjuder emellertid på en förklaring, som knappast kan glädja någon förnekare.
