Arkiv för kategori ‘Peter Stilbs’

En jord av glädje, kan den göras med gnäll eller skäll?

lördag, 6 september, 2008

Efter snart två års bloggande om koldioxiden, klimatet och hotet mot vår livsmiljö känns det som  jag behövde göra en halvhalt, inte läsa mer på en dag eller kanske rentav en vecka utan tänka efter vad jag kommit fram till, försöka skapa någon sorts syntes av vad jag läst, vad jag skrivit och vad jag lärt mig.

Mitt intresse för miljöfrågor började efter läsningen av Tyst Vår nästan 45 år före jag påbörjade Back to Balance. Jag hade upplevt hur åtgärder mot miljön redan hade gjort stora och påvisbara framsteg. Man kunde fiska ätlig lax i Norrström, och bada i Mälaren mitt inne i Stockholm om man ville och havsörnsstammen hade ökat igen t ex. I stort sett hade jag en positiv hållning till den organiserade miljörörelsen. Utan att vara miljöpartist och inte heller medlem i Naturskyddsföreningen, WWF eller Greenpeace eller någon annan likvärd organisation, var jag ändå välvilligt inställd. Jag har alltid lojaliserat mig med miljömässiga påbud som sopsortering, energisparande och försiktighet med gifter. När klimatfrågan började diskuteras var jag genast intresserad och första gången jag försökte publicera mig med synpunkter i ämnet var 1994. Jag har f ö bloggat om det.

(mer…)

Pinsamheter? Åsikter och fakta om ”livets gas”.

tisdag, 10 juni, 2008

Fredrik Ljungberg hade i förrgår ett inlägg om Pinsamheter. Det refererar i korthet ett par inlägg av Per Olof Eriksson och Sverker MartinLööf , m fl. i DI.  Ljungberg  gör ganska stort nummer av att dessa näringslivstoppar personligen redovisar åsikter som avsevärt avviker från mer officiella ställningstaganden från deras företags styrelser.

Det är svårt att inte instämma i Ljungbergs synpunkter även om det väl inte kan anses som särskilt uppseendeväckande att enstaka tongivande toppar devierar från styrelsebeslut och policyhandlingar. Snarare är det väl ett hälsotecken att andra medlemmar i företagsledningarna tycks ha ett reellt inflytande också.

Det finns mängder med kommentarer i DI och jag (och knappast någon annan heller, gissar jag ) har väl orkat läsa dem alla. Jag tänker inte blanda mig i meningsutbytet.

Men jag kan inte underlåta att än en gång yttra mig igen om koldioxidens eventuella nytta  och/eller skadlighet.  Per-Olof Eriksson skriver i ingressen: Koldioxid är livets gas, oundgänglig för allt liv på jorden. – – – Med stöd av Gösta Wallin, professor emeritus i oceanografi och klimatforskare, skrev jag ett avskedsbrev till Volvostyrelsen, när jagnyligen avgick. Artikeln är baserad på detta.”

Jag har hört Gösta Wallin predika dessa numer nästan mantra-lika ord tidigare. En  sympatisk man med en professor-emeritus-framtoning som inger respekt och tillit. Likafullt har han i detta avseende fel. Koldioxid har inte gjort sig förtjänt av beteckningen LIVETS GAS. Möjligen  skulle jag kunna tänka mig Dödens Gas istället, men  uppfinningsrika människor har under framförallt förra århundradet hittat på så många vidriga dödsbringande gaser att denna beteckning på koldioxid skulle skulle leda tanken vilse totalt.

För det första:

Koldioxid är inte oundgängligen nödvändig för allt levande, annat än indirekt. Vi människor liksom alla andra djur –  mer elller mindre – klarar oss förträffligt utan denna gas i atmosfären.

Peter Stilb har en gång förklarat för mig att funnes den icke skulle det inte heller finnas några växter och följaktligen inte heller något att äta. Indirekt skulle vi alltså dö. Nog tycker jag att det är tveksamt om det motiverar beteckningen Livets Gas. Syre skulle passa bättre, utan det skulle allt liv utom cyanobakterier och en del andra mikroorganismer gå en död till mötes.

För det andra:

Gösta Wallin och talrika andra professorer, både emeretii och yngre, hävdar att koldioxid är ogiftigt. Som en i kommentar-sammanhang rätt vanlig pseudonym brukar skriva, totalt ogiftigt, vi skulle klara en mycket högre koncentration i atmosfären utan besvär, 200 ggr mer, typ. 

Jag kan försäkra honom (eller möjligen henne ) att vi i händelse av en sådan koncentrationsökning alla skulle vara döda inom någon timme.  385 ppm x 200 = 77000 ppm, dvs 7,7 %. Koldioxidhalten i vår utandningsluft ligger kring 5% och när värdet i atmosfären når dit kan vi inte längre göra oss av med den koldioxid vi själva kontinuerligt bildar. Då stiger raskt halten kolsyra i blodet, pH i vävnaderna sjunker och livet flyr snabbt.

I själva verket är vi i farozonen vid långt lägre koncentrationer. Hygieniskt gränsvärde för 8 timmars arbetsdag går vid 0,5 % för människor, ett värde som lätt överskrides i dåligt ventilerade lokaler där många människor och/eller djur finns. Det är blott tretton gånger så mycket som vår nuvarande friska luft innehåller. Höns är känsligare än vi och har gränsvärdet 0,3 %. Pälsdjur brukar f ö avlivas med koldioxid.

När man dagligen läser ett antal artiklar i klimatfrågan snubblar man ideligen över häpnadsväckande uttalanden som t ex: Koldioxiden är ogiftig i sig. Att vi inte klarar höga koncentrationer beror på att den undantränger syrgasen, så det är brist på den vi far illa av. 

Till bland annat den omtalade olyckan med vulkanisk koldioxid som dödade 1700 människor och mängder med  kreatur i Kamerun när den bubblade upp ur kratersjön Lake Nyos en dag för bara 32 år sedan, har man kommit med denna förklaring. Den är helt fel. (En kommentator hävdade t o m att man hade blandat ihop koldioxid med kol(mon)oxid, vilket är lika fel det.)

Koldioxid undantränger naturligtvis en del andra gaser när den ökar till flera procent men det drabbar främst kvävgasen som är den största delen i luft. Blandar vi luft med t ex 5% koldioxid sjunker syrgashalten från 20% till 19 %, vilket helt saknar betydelse för vår andning. Koldioxid-döden sammanhänger istället med svåra störningar i kroppens metaboliska maskineri framförallt kopplat till rubbningar i pH-balansen.

(Kolmonoxid ger en helt annan typ av kvävningsdöd med bl a karakteristisk missfärgning av kroppen som de flesta läkare torde känna igen direkt.)

För det tredje:

Prof Em James Lovelock, torde vara välkänd för flera klimatintresserade. Hans andra GAIA-bok rekommenderas till läsning, för den som inte redan lyckliggjort sig själv med det. Där finner man bland annat hans numera allmänt accepterade resonemang  om hur livet utvecklats från det cyanobakterierna tillkommit – ungefär. Det rör sig om en tidsaxel graderad i miljarder år inledningsvis.

Till en början bestod jordens atmosfär i mycket hög grad , 80 % eller mer, av koldioxid. Syrgas var frånvarande. Så småningom kunde cyanobakterier omvandla koldioxid till kol-föreningar och syrgas utan hinder av att syrgas till en början inte fanns.

I själva verket tycks det vara en regel att planeter vars atmosfär domineras av koldioxid, som t ex Venus, är ”döda” planeter, dvs saknar liv. Planeter vars atmosfär håller en försvarlig halt av syrgas, som jorden, kan däremot innehålla liv. Så långt vi vet är jorden den enda hittills noterade planeten med en hög halt syrgas i atmosfären, och tillika den enda med liv.  

James Lovelock redogör i sin ”The Ages o Gaia” bland annat för hur atmosfärisk syrgas bildas av liv och sedan utgör en förutsättning för livets vidare utveckling. Det är en fascinerande läsning som kan rekommenderas den som funderar mycket över hur det kommer sig att vi finns här på vårt lilla klot, och som undrar om det kan finnas liv på fler ställen.

Har man läst och förstått så inser man att riklig förekomst av syrgas i en planets atmosfär är en förutsättning för att liv skall finnas. Detta är för övrigt också en förutsättning för att vatten i större mängd skall kunna finnas, vilket i sig också anses vara en förutsättning för liv. Total frånvaro av koldioxid skulle kanske omöjliggöra liv, men är såvitt jag vet inte något känt förhållande någonstans. Dock är det en intressant tanke att livet kanske så småningom helt kunde förbruka all koldioxid och så bli sin egen undergång. Inte bidrar det till att motivera beteckningen Livets Gas. Ej heller är det skäl att fortsätta att öka halten i atmosfären.

För det fjärde:

Ideligen får vi från skeptikernas skara höra att koldioxid skulle öka skördarna och få skogen att växa snabbare. Det finns veterligt inte mycket stöd för det, även om det finns lite. Men det är inte en universell regel. Man kan vänta sig ett positivt utfall i vissa avseenden, men negativa i andra. Bara för att man bränner propan i vissa växthus för att öka skörden av tomater, så kan man inte dra annat än möjligen den slutsatsen att ökad fossil förbränning skulle marginellt öka produktionen av just tomater.

Det som så långt vi idag vet skiljer jorden från andra planeter är att vi har en syrgasrik atmosfär och att vi har liv.

Det förefaller mig långt naturligare att kalla syrgas för livets gas, om man till varje pris måste förse en gas med en poetisk benämning. Det är nog också syrgas man normalt i vardagslag förknippar med liv.  Livgivande syrgas är i varje fall för en doktor en ganska självklar kombination.

Jag tillhör inte dem som utmålar hotande katastrofer och civilisationernas snara undergång som en följd av vår förbränning av fossiler. Men oavsett hur det förhåller sig med koldioxidens effekt på vårt klimat, så kan ingen förneka att fossila bränslen är en ändlig resurs om kostnaderna för att utvinna dem skall vara rimliga.  Det finns alltså goda skäl för att se sig om efter andra lösningar. Och det finns ingen som helst anledning att förgylla koldioxiden med lånade poetiska och positivt klingande benämningar bara för att stimulera till ökad produktion av denna onödiga gas genom ytterligare förbränning.

Dessutom kan det kanske vara klokt att betänka alla andra miljömässiga nackdelar som de fossila bränslena medför. Då tänker jag inte bara på oljekatastrofer och gruvdöd. Kvicksilverhalten i våra insjöfiskar, som varit i sjunkande ända sedan kvicksilverbetning förbjöds, är nu åter i ökande som vi kunde läsa häromveckan. Den här gången är det inte ett relativt lättlöst lokalt problem utan ett nytt hotande globalt elände eftersom det  kvicksilvret emanerar från den snabbt ökande  förbränningen av kol.  Olyckligtvis är detta fossila bränsle långt ifrån att ”peaka”.  

Sammanfattningsvis:

Livets Gas är en helt omotiverad och korkad benämning på koldioxid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Mer om CO2-mätning och vad som kan vara relevanta värden.

onsdag, 2 januari, 2008

Kennedy K. har visat mig på ytterligare en värdefull länk, ledande till den förträffliga bloggen Gröna Realisten, där jag fastnade ett bra tag. Besök den gärna där finns åtskilligt med citat från en åsiktsväxling i chemicalnet.se som började 31/10 med ett kort referat av en forskarrapport. Den stammar från forskningsprojektet Global Carbon Project i tidskriften Proceedings of the National Acacemy of Sciences. som påpekar det kända faktum att ökningen av halten koldioxid i atmosfären var c:a 1,5 ppm under 80- och 90-talen,men att den nu sedan 2000 är nära 2 ppm. Halten idag, 381 ppm är den högsta på minst 650’000 år men sannolikt 20 miljoner år.  Denna ganska dramatiska ökning skylls ökad förbränning av fossila bränslen med en allt sämre energiutvinning, till stor del beroende på den accelererande kolförbränningen i Kina och Indien i anläggningar med låg energi-effektivitet.

(mer…)

Apokalypsdags strax?

onsdag, 19 december, 2007

Under ett par dagar har det, med anledning av Bali-mötet kan man förmoda,  bara vällt fram artiklar och program om klimatet, växthusgaserna och jordens eventuella undergång. Skrivbordet dignar under alla osorterade klipp och färska utskrifter, och ett tag kändes det som om jag skulle dra mig tillbaks och lösa korsord istället.

Nu ,15:47 idag, har jag kommit på bättre tankar, eller rättare sagt har de dystra släppt efter ett program i P1, som direkt har handlat om de här och var rådande  undergångsstämningarna.

Efter en del vacklande tycker jag mig ha fastnat för att det finns skäl att oroa sig för klimatet. Ännu värjer jag mig dock när somliga tar till övertoner och pratar om jordens undergång. Al Gore, som jag i och för sig beundrar och uppskattar, hävdar att vi har tio år på oss, annars kan vi anse planeten som förlorad. 10 miljarder människor kommer att dö om man tolkar detta bokstavligt, liksom mängder av andra varelser och växter i vår Herres hage.  Dö skall vi alla en gång, och jag själv kan skatta mig lycklig om jag har så där en 15 år kvar. Då får jag i alla fall se facit, om nu Gore har rätt och det är 10 år dit. Mina barnbarn kanske i värsta fall får vara med om le Grand Finale.

(mer…)

Skeptikerna avhörs. 1) Peter Stilbs skriver insändare.

tisdag, 11 december, 2007

Peter Stilbs, professor i fysikalisk kemi på KTH, Stockholm, sedan tidigare känd för sin skeptiska, för att inte säga direkt avvisande hållning till klimatförändringen, hade en insändare i SvD igår, som jag nedan referar i korthet:

Våra folkvalda hoppas enligt denna drapa nu kunna manipulera massorna med ”klimatet ” som enda motivering. Astronomiskt dyrbara samhällsförändringar är på gång och oberoende av vad som sker anser sig tydlligen massornas herrar ändå kunna skälla  på dem som inte ”vidtar åtgärder”.  (Det är lite oklart av skrivningen vem som står för vad.)

(mer…)