Häromdagen skrev jag ett långt inlägg om våra älskade bilar och om globaliseringsrådets senaste rapport. Ur denna citerades nedanstående rad:
Vi ligger i världstopp vad gäller kunnande om elsystem och el-överföring.
I ett för övrigt positivt inlägg infogade jag efter detta citat nedanstående:
( Anmärkning: Sista punkten verkar ha ett litet inslag av hybris. Det behövs nog utbyggda forskningsresurser om vi vill ligga i världstopp)
I SvD den 22/6 har Linköpings-professorn i Industriell Organisation, Christian Berggren, en slutreplik införd. (Debatten har handlat om Stockholms förbifart, och gått mig förbi tidigare) Den här lilla avrundningen handlar om elbilens plus och minus, egentligen bara minus faktiskt.
Jag har ju för bara en dag sedan skrivit ett längre inlägg om elbilar här, (läs gärna det föralldel), men vill ändå i korthet korrigera professorn, som uppenbarligen drivs av annat än ingående kunskap om elbilar.
Visst är det bra med de handhållna och sladdlösa verktyg som finns idag, som borrar, handsågar, skruvdragare etc. Men när jag skall använda dom är de nästan alltid urladdade, eller blir de det när det är som olämpligast. Och att ladda tar tid, en timme minst innan du kan köra igen.
Men nu finns det skruvdragare som Du laddar på 90 sekunder och köper på nätet för 90 $. (Och dollarn är ju nästan gratis nu.) Men hur fungerar det.
Jo, ”ultracapacitors” dvs en slags kondensatorer som lagrar långt mer energi än en vanlig kondensator. Den kan laddas långt snabbare än något batteri och den kan laddas om och om igen nästan i evighet. 500’000 laddningar sägs skruvdragaren klara. Då räcker den i generationer. (mer…)
Jag har vid flera tillfälle raljerat lite med energisparande. Syftet har varit ”gott” såtillvida att jag i första hand tyckt att de stora utsläppsbovarna, läs kolkraftverken, borde uppmärksammas. Men jag har också påpekat att energisparande har den goda egenskapen att ge effekt genast.
Det har under beteckningen klimatsmarthet förts fram en lång rad mer eller mindre effektiva råd om energisparande, mest ägnade den enskildes situation och möjligheter. Förmodligen har det ordats så mycket om detta att gemene man känner sig fullärd och därtill något uttråkad, det som känns meningsfullt är säkert redan gjort.
I Göteborgsposten kunde man igår lära sig ett och annat om de framsteg som görs med hybridtekniken. Som ägare till en Toyota Prius är man lite extra nyfiken.
Hybridbilar är för sin optimala prestation beroende av batterier. Prius har vanliga nickel-kadmium-batterier, tål många laddningar men tunga och tar emot endast emot laddning i makligt tempo. För bilen innebär det främst problem med den energisparande återvinning av rörelseenergi som görs när man laddar batteriet vid inbromsning. Prius klarar inte att till fullo återvinna den energi som bromsningen ger.
Som gammal seglare kan man inte låta bli att spetsa öronen när något i ämnet kommer upp någonstans. Som havskappseglare när det begav sig hade jag uppfattningen att vågorna, i varje fall de lite större, mest var att betrakta som ett hinder för framfarten. Dels kunde de medföra sjösjuka med bristande inspiration att segla fortast möjligt, dels innebar de visserligen på läns lite extra farthjälp men på den långt vanligare kryssen en effektiv broms. Men nu har hjälpen kommit.
Mr Angelo di Pietro i Australien och hans företag Engineair utvecklar en tryckluftsmotor precis som Guy Negre & son gör i Frankrike. Men den australiensiska motorn är av Wanckeltyp och har fördelen av färre rörliga delar och mycket låg vikt. På deras hemsida kan man få en uppfattning om hur det fungerar. De har också några prototypfordon av enkelt slag och både dessa och en av de franska MDI-bilarna kan du se i funktion på Youtube om du klickar nedan.
I Autoblog Green och på åtskilliga fler ställen står det nu att läsa mer om de tryckluftsbilar som Mr Guy Negre har skapat och som Tata Motors, bland andra, skall börja tillverka. I Melbourne skall en fabrik starta tillverkning under 2009 med försäljning till Australien och eventuellt USA.