Arkiv för kategori ‘MEDIA’

En jord av glädje, kan den göras med gnäll eller skäll?

lördag, 6 september, 2008

Efter snart två års bloggande om koldioxiden, klimatet och hotet mot vår livsmiljö känns det som  jag behövde göra en halvhalt, inte läsa mer på en dag eller kanske rentav en vecka utan tänka efter vad jag kommit fram till, försöka skapa någon sorts syntes av vad jag läst, vad jag skrivit och vad jag lärt mig.

Mitt intresse för miljöfrågor började efter läsningen av Tyst Vår nästan 45 år före jag påbörjade Back to Balance. Jag hade upplevt hur åtgärder mot miljön redan hade gjort stora och påvisbara framsteg. Man kunde fiska ätlig lax i Norrström, och bada i Mälaren mitt inne i Stockholm om man ville och havsörnsstammen hade ökat igen t ex. I stort sett hade jag en positiv hållning till den organiserade miljörörelsen. Utan att vara miljöpartist och inte heller medlem i Naturskyddsföreningen, WWF eller Greenpeace eller någon annan likvärd organisation, var jag ändå välvilligt inställd. Jag har alltid lojaliserat mig med miljömässiga påbud som sopsortering, energisparande och försiktighet med gifter. När klimatfrågan började diskuteras var jag genast intresserad och första gången jag försökte publicera mig med synpunkter i ämnet var 1994. Jag har f ö bloggat om det.

(mer…)

Skoldebatten forts.

lördag, 30 augusti, 2008

I Svenska Dagbladet idag har en professor och en docent , som kallar sig skolutvecklingsforskare, publicerat sig på Brännpunktssidan under rubriken Jan Björklund blundar och tror.  Det är en ganska tunn soppa av s k cherrypicking-karaktär, dvs man plockar ut forskningsresultat som stämmer med vad man tycker själv och förtiger annat som inte passar in så bra.

De kommer till slut fram till att: ”behovet att förse de unga med kunskaper som hjälper dem till att aktivt bidra till en hållbar utveckling pekar också mot att läroplaner och kursplaner behöver göras om”. Har vi hört det förut?

(mer…)

Skolan, Björklund och redaktionen för ”Kris i skolan”

torsdag, 28 augusti, 2008

P1 i radio – det enda kvarvarande pratprogrammet – verkar i det närmaste ha blivit oppositionens förlängda arm med ett ständigt tröskande och ältande av allians-regeringens alla påstådda missgrepp och misstag, repriserat ett i det närmaste oändligt antal gånger. Ett av de senaste inslagen, oklart när det började, handlar enligt namnet om ”Kris i skolan” men är egentligen ett enda tragglande av sedvanligt illasinnat slag och riktat mot Jan Björklund. Man merkt die Absicht und wird verstimmt.

(mer…)

Skall man leva som man lär?

torsdag, 26 juni, 2008

I SvD idag finns en artikel om bl a Ylva Johansson som har utnyttjat det s k städavdraget och minsann fått dra av 6200 kronor.  Vi vet alla att oppositionen har varit emot reformen, och vi vet också att åtskilliga som hör till den sidan har utnyttjat det.

Svenskan har t o m startat en enkät i frågan: Måste politiker alltid leva som de lär? 

(mer…)

Pinsamhet en gång till fast värre och på TV.

lördag, 14 juni, 2008

Dramadokumentärer från framtiden brukar inte roa mig särskilt. Men när TV 2 enligt programtablån skulle visa en sådan med titeln ”2075: När prognoserna slår in”, så kändes det nästan som ett måste att titta.

Nu är det gjort. En och en halv fullständigt bortspilld timme. Har aldrig i mitt liv skådat så bedrövligt dravel. Illa spelat av skådespelare som inte förtjänar namnet. Manus under all kritik med några särdeles töntiga parallell-handlingar från olika delar av världen.

En åldrad kvinnlig vetenskapsman som skrivit en rad med miljö-protest-böcker, som nu färdas till häst norrut genom Amerika och Kanada för att tillsammans med en yngre kollega (?) beskåda världens sista isbjörn, dräktig (tack och lov?), och i sinom tid erbjuda sig som kost åt sagda björn när de står öga mot öga och därefter gå under i någon slags iskataklysm medan björnen sätter sig i säkerhet.

Flyktingar från Afrika som färdas till fots eller på kamelrygg i grupper om två genom ett utvidgat glödhett Sahara där alla oaser torkat in, försedda med en vattenflaska som de ideligen synes tömma för sista gången för att sedan hamna i uppsamlingsläger där hälsan testas, och användbarheten prövas innan ett fåtal utvalda får susa på en transmediterran futuristisk snabbjärnväg mot ett Europa som delvis förtorkar, delvis drunknar i ideliga översvämningar.

Eller en kvinnlig vingårdsägare, ständigt lika förgråten och plågad, som sitter och eldar upp sina sista förtorkade vinstockar för att därefter plantera apelsinplantor som ersättningsgröda, bara för att se sina allra sista vattenreserver beslagtas av en global ”regering”.  Detta följes i sinom tid av ett ”välsignat regn” som en liten kolonn nyanställda invandrare, skrudade i bländvita korta dressar med breda röda bälten, från ett plågat Afrika fyller vattenförråden med, varefter alla gemensamt plaskar runt och fröjdas åt snabbt groende apelsinplantor.

 Allt ihop försett med futuristiska inslag som fjantig utstyrsel a la ovannämnda som väl skall ge en bild av vad modet kan tänkas kräva om 67 år. Därutöver skymtar inslag från alla möjliga katastrofer: orkaner, vinade torra ökenvindar, brusande floder med bortslitna broar, ”murar” av upptornade bilvrak som man försökt hejda Saharas frammarsch mot norr med, ändllösa flygfält där tusen sinom tusen flygplan står uppställda för skrotning etc.

Då och då finns inklippt en speakerröst som läser upp texter som verkar hämtade från miljöpartiets barnkammare och är försedda med intetsägande bilder med jordklotet bakom olika grafiska figurer, möjligen ägnade att ge det hela lite vetenskaplig stuns.

Man kan undra vem som förmått TV att visa detta vidunderligt pekoralistiska skräp.  

SvD har i dagarna visat upp flera översiktliga  och delvis bra artiklar kopplade till klimatfrågan. Främst har de haft anknytning till den aktuella debatten om etanol och andra biobränslen. Bra grafiska illustrationer som SvD brukar ståta med. Det finns fog för invändningar och en hel del sådana kan man också finna i den vanliga floden av kommentarer.  Sammantaget bra och rätt allsidig information. Liknande material finner man titt och tätt på många andra håll också. Om man kan komplettera pappersupplagornas material med valda kommentarer i nätupplagan så förtjänar det namnet folkupplysning.

Den smörja som TV – som säger sig verka för djupborrande public service – presenterat i kväll, förtjänar ingen positiv benämning alls. Inte ens den värsta alarmist kan tycka att detta misch-masch är av något värde.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,    

Mer eller mindre moderna myter.

onsdag, 23 april, 2008

I min blogroll finns en välkänd och etablerad blogg som heter Moderna Myter. Jag läser den med viss regelbundenhet. Inte särskilt mycket för att jag delar Per Welanders åsikter, för det gör jag ganska sällan. Utan mer för att jag tycker det ligger ett värde i att av och till försöka sätta sig in i hur man kan tycka tvärtom.

Men ibland händer det att vi är av samma mening, som t ex i vår syn på etanol. Det upptäckte jag alldeles häromdagen, när etanol var något som  många bloggar nästan svämmade över av.  ( Den här också ) Efter att ha läst ett tag om hur väl etanol passade in i en blogg med namnet Moderna Myter, läste jag lite kors och tvärs och insåg att vår samstämmighet tog slut där. 

(mer…)

Fred Singer och andra förnekelsens apostlar.

lördag, 3 november, 2007

I senaste numret av Axess finns under rubriken Faran med att hävda det ofarliga, en förtjänstfull recension av Fred Singers bok Unstoppable Global Warming: Every 1500 Years. Recensionen har skrivits av Sverker Jagers,  verksam vid Statsvetenskapliga Institutionen, Göteborgs Universitet. Här tas inte bara upp det mest iögonfallande – att boken redovisar en uppfattning om klimatfrågan rakt motsatt den som IPCC:s samlade och mer än tusenhövdade samling vetenskapsmän har enats kring. Jagers lämnar detta av andra så tuggade tema efter få  kommentarer för att istället anlägga ett humanistiskt betraktelsesätt; mycket fruktbart enligt min mening. Jag skall återkomma till det, men vill först komma med lite kompletteringar vad gäller Fred Singer och hans medförfattare till boken, Dennis T Avery

(mer…)

Välkommen

torsdag, 22 februari, 2007

Det har skrivits och talats mycket om klimatfrågan och växthuseffekten senaste månaderna. Frågan har intresserat mig sedan slutet av gymnasisttiden. Mina föräldrar hade ett då populärt bokverk, ”Kunskapens Bok”. Under atmosfär hittade jag där en kurva beskrivande koldioxidens koncentration i atmosfären utmed en tidsaxel. Den zigzagade sig fram, alltid ett stycke uppåt under vintern och ett lite kortare stycke neråt under sommaren. Summan blev en stadig rörelse uppåt.

Oljeeldningen hade just gjort sitt segertåg genom Sverige. En kubikmeter av detta bränsle kostade under hundralappen och man slapp allt slit med ved som skulle kapas,spräckas och bäras in. Min far var ingenjör och pannkonstruktör, men inte entusiastisk. Han oroade sig över just den kurva jag hade hittat och talade ofta om vätgas istället, energirikt och med vatten i stället för rök och koldioxid.

Åtskilligt senare, under den första oljekrisens år i början på 1970-talet, kunde jag som nybliven skogsägare glädja mig åt eget bränsle att värma stugan med. Det blev så småningom vanligt med fliseldning och jag slet mycket med att släpa fram röjningsvirke och hugga till flis i en egen flistugg. Men det dröjde innan det fanns ett mera påfallande kommersiellt intresse för min produkt och satsningen blev en ekonomisk besvikelse.

I slutet på 80-talet läste jag för första gången om en begynnande oro för koldioxidkurvan som jag hade hittat mer än 30 år tidigare och jag fick lära mig vad växthuseffekt var för något. Till en början trodde jag att det sent omsider skulle bli en rennäsans för min flisverksamhet, men nu var hanteringen av det man döpt till biobränsle mekaniserad och min gamla flistugg sorgligt inadekvat.I början på 90-talet hade jag lämnat lantbruk och skog bakom mig, min rygg och mina knän pallade inte längre. Miljöintresset blev mer teoretiskt och fokuserat på frågan om den ständigt stigande koldioxidhalten och jag började läsa mera systematiskt om ämnet. Miljörörelsen var aktiv, jag sympatiserade med den i stor utsträckning men utan något egentligt engagemang.

I början av 1994 hände något som gav en insikt som drog undan mattan för mina åsikter. En struntsak egentligen, men för mig blev det viktigt. Jag till och med författade en artikel som jag skickade in till Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Faktiskt tyckte jag att jag kommit på något som borde ha gjort en publicering självklar. Men det tyckte man inte på Svenska Dagbladet.

Här hittar du som pdf-fil den artikel jag skrev  i Januari 1994.

Det har gått 13 år. Jag har hunnit modifiera en del av de åsikter man kan skymta i artikeln, men i allt väsentligt tycker jag fortfarande likadant. Klimatfrågan har blivit något som vi diskuterar allmänt emellan varandra, vetenskapsmännen är mycket oroade, politikerna är lite oroade, miljörörelsen går nästan i spinn. Ett flertal böcker har getts ut i ämnet. Det har gjorts film och det har presenterats en hel programsvit på TV. Fortfarande finns det ganska många som inte tror ett dugg på detta, oftast hänvisande till argument som: ”Det begriper ju vem som helst att det är båg” eller ”Avsiktlig desinformation från vetenskapligt håll eller politiskt håll.”I inledningen till Carbon Trading, en bok i serien Development dialogue av Dag Hammarskjöld Foundation, påpekar författaren att den person som inhämtat elementära fakta i klimatfrågan men likväl hävdar att han inte ett dugg tror att det föreligger ett problem, kan sägas ha stuckit huvudet i sanden till den grad att endast tårna syns.

Jag tänker framgent inte fördjupa mig i skuldfrågan annat än kanske kort kommentera när nya slående katastrofer är aktuella. Det finns många andra som gör. Istället vill jag undersöka och diskutera vad som är genomförbart och ändamålsenligt att göra åt saken.

Vi har fått en rad råd om hur vi skall agera av t ex Naturvårdsverkets Generaldirektör Lars-Erik Liljehuvud; i studion efter det TV:s serie Planeten avslutats. På direkt fråga om vad vi lyckligt lottade invånare i Sverige kunde göra för att stoppa en annalkande katastrof av dessa dimensioner svarade han gravallvarligt men vänligt leende. Vi kunde öka däckstrycket i våra bildäck för att minska på bensinförbrukningen, vi kunde använda energisparlampor och vi kunde försöka samåka mer, så att vi var åtminstone två i varje bil.Om man, som jag, tror att stora problem väntar oss om vi inte agerar resolut och snabbt, så kan den bagatelliserande attityd detta speglar och som också skymtar i andra officiella sammanhang, göra en lätt desperat.

Desperation är i och för sig inte det vi behöver utan snarare ”kallt huvud och varmt hjärta” för att låna ord från Prof Bengt Kriström i en artikel om Alarmismen i tidskriften NEO

Jag skall försöka det. Kommentarer vill jag naturligtvis också ha, gärna roliga och pregnanta men helst åsikter som baserar sig på fakta. Ange gärna källor

.